Olle Ljungström

Jag måste erkänna en sak, Olle Ljungström har nästan passerat spårlöst förbi i mitt musikaliska landskap trots att han i det närmaste är jämnåring med mig. Så såg jag K-special i fredags, blev mer bekant med en skör, ganska trasig, men samtidigt mycket vidsynt människa. Det var ett mycket självutlämnande porträtt av en människa som bitvis har varit i randen mot avgrunden. Jag blev berörd av det nakna porträttet av Olle som i sitt armod visade upp så mycket klokskap i de ganska sparsmakade orden. ”Nu är jag lycklig, men samtidigt är jag olycklig”. I dessa till synes naiva ord rymmer det mesta av genuin mänskliglighet. Även i de ljusaste stunder finns mörkret ständigt närvarande. Vi bär ständigt motsättningarna inom oss. Att kunna känna, tänka och handla ger oss unika möjligheter, men också risker för misstag, förlorade möjligheter och utsatthet. Allt detta gör oss mänskliga och sårbara.

I den bästa av världar ökar insikten om den mänskliga sårbarheten ju äldre vi blir. De enkla svaren på de stora frågorna förpassas till historiens sophög och paradiset är för alltid förlorat. Jag försöker bära detta med mig i mötet med mig själv och den andre. Först då kan jag se och i bästa fall bli sedd.

Alla bär vi en Olle Ljungström inom oss. Hans musik som jag hittat på Spotify fyller rummet och väger tungt i sitt vemod.

Läs även andra bloggares åsikter om Olle Ljungström, människor, livet

Samtidskonsten

Min fru avtecknad av konstnären Erling Johansson

Vad som är konst och då helst god sådan har tidigare avhandlats på denna blogg. Måttstocken ser nog väldigt olika ut. Frågar du konstintresserade i de fina salongerna får du ett svar. Bland folk som mest blir svaret ett helt annat.

På senare tid har ju den aldrig sinade debatten fått nytt bränsle av två tänkta konstyttringar, en nerklottrad T-banevagn och ett spelat psykfall. Vad s k vanligt folk tycker om detta ter sig nog ganska givet, däremot är meningarna delade i de fina salongerna.

Oavsett vad vi tycker om yttringen blir konsten just konst när den tillåts att visas upp. Detta ger målningen, handlingen eller installationen sin legitimitet och sitt värde oavsett vad vi tycker om den. Om det sedan är smaklöst och spekulativt spelar mindre roll.

Utan att vara någon konstkännare är för mig god konst som väcker tankar, väcker frågor om samtid och framtid. Konsten får gärna provocera och ställa etablerade begrepp på ända.

Däremot tycker jag att de omdebatterade verken av konstfacks elever i min värld är dålig konst. När konstyttringen kränker betraktaren och gör henne till ett offer då är jag inte med. Städaren på T-banan kan inte värja sig mot klottret, men ska städa bort det förväntas han göra. Sjukvårdpersonalen ska ta emot en simulerande konstnär när de behövs till annat.

Jag ser gärna provocerande installationer där vi själva väljer vad vi vill se, men kränkningar hör inte hemma i konstsalongerna. Är det en trend inom samtidskonsten att kränka då är vi på farliga villospår. Vad blir då nästa gränsöverskridande, en våldtäkt live, eller varför inte ett mord…!?

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, dålig smak

Kylan och den Norrbottniska slutenheten

Personer söderifrån brukar ofta hävda att vi Norrbottningar är ganska slutna och inte så talföra av oss. Jag vet inte om de har rätt, men den typen av temperament som människor från varmare länder brukar visa ser vi ju inte så mycket av här uppe, åtminstone inte på ytan. Vi är inte heller några gapiga Stockholmare, som vill synas och höras överallt.

Kanske har det med vårt klimat att göra. Nu när det nyligen var kallt en längre tid slog det mig att det är ovanligt svårt att få ögonkontakt och ett igenkännbart leende vid vandring i staden kring lunchtid. Det har säkert åtminstone två skäl. De allra flesta söker sig in i varm affär eller lunchrestaurang så fort som möjligt. Men främst tror jag att det har med våra kläder att göra. När jag kommer gående fullt påpälsad och bara en del av ansiktet som syns är det helt enkelt igen som känner igen mig.

Vi fryser och ser inte det vi brukar se. Kanske det är det så att kylan tuktar och gömmer oss på så sätt att det påverkar hela vår hållning till livet. Vi slösar inte bort vår energi på ovidkommande samtal, utan behåller den lilla värme vi har kvar till mer angelägna möten.

Kalla vinterdagar kan jag då förundras över alla dessa tunt klädda och vilt gestikulerande invandrarungdomar som inte verkar ta notis att dagen är bister. De blir nog aldrig som oss, vår påstådda slutenhet och egenart tar nog många generationer att förvärva.

Läs även andra bloggares åsikter om Norrbotten, människor, relationer

Fjällfåglars paradis

Bergand i Tjålmejaure 20 juni 1936

Jag läste för en tid sedan ett fantastiskt fint reportage i tidskriften Sveriges natur om fågellivet intill Svaipafjället i Arjeplogs fjällvärld. Där berättades det om en av de förnämsta fågelskildrarna i text och bild, Per Olof Swanberg, som verkade i första halvan av 1900-talet.

Nu har jag kommit över hans fina bok ”Fjällfåglars paradis” i originalupplaga från 1936 som skildrar det rika fågellivet vid Svaipafjället. Det känns som lilla julafton med denna fina bok i min ägo. Detta stycke fjällvärld med sitt fågelliv har jag länge haft en tanke att besöka. Nu med denna fina vägledning i min hand blir det till att skrida till verket. Fjälläventyret tar sin början i fåtöljen…..förväntan, förväntan!

Läs även andra bloggares åsikter om Per olof Svanberg, Arjeplog, fåglar

Missbruket

....kan ta sig olika uttryck. Det finns akoholmissbrukare, matmissbrukare, spelmissbrukare, sockermissbrukare osv osv. Ja, den moderna människan kan med sitt överflöd av möjligheter i stort sett bli beroende av och börja missbruka vad som helst, utan att ha kontroll och vara medveten om det.

Somliga har lättare att utveckla ett missbruk än andra. Jag vill gärna tro att jag inte tillhör denna kategori med min kontroll och gränser utåt, därför har jag fått en liten ahaupplevelse nu när vår internetuppkoppling inte har fungerat sedan några dagar och som nu får nöja mig att vissa stunder kunna få lite kontakt med husgrannarnas trådlösa nätverk. Plötsligt har jag kommit till den insikten att datorn och internet har blivit en del av mitt liv som jag åtminstone i någon mån är beroende av. Jag får svårt att skriva på bloggen, surfa och spela min nya favoritmusik på Spotify.

Helt tydligt blir jag irriterad och det kan kännas lite tomt att inte göra det som jag så snart har tagit för givet. Just dessa symtom som är så typiska när alkoholisten inte får sin återställare och matmissbrukaren nekas möjligheten till att tröstäta.

Tack och lov är jag bara i början av missbrukarkarriären. Jag återgå till mina CD-skivor, skrivarboken och någon roman som väntar att bli läst.

Det är nog nyttigt att bli varse hur vi tar vår nya teknik så för givet. Vi lever som bekant och ett snabbt föränderligt samhälle, men vi måste vara varse hur bedräglig tekniken är och hur sårbara vi är. Inget samhälle är starkare än sin svagaste länk...

Om förhållandet till mat

Jag vet inte om det finns något samband mellan goda matvanor om man är gift eller ungkarl, men mitt fall har det i alla fall blivit en slående förändring.

Jag har i vuxen ålder aldrig varit den fetlagda typen. Vettiga motionsvanor och meditativa naturvandringar har utgjort en garant mot detta. Däremot har det livets guldkant för mig varit god mat och gärna fet sådan. Gräddiga såser av allehanda slag var en självklar del av min meny.

Så blev jag gift och en annan ordning kom att ta vid. Mitt motstånd mot bönor, qinoa och grova bröd var från början stort. Med fruns välmenande envishet lyckades hon med tiden bryta ner allt mer av mitt motstånd.

När jag nu sedan en tid är ensam en period och kan odla mina ungkarlsvanor har jag insett att min syn på det goda livet har förändrats. Nu är det inte längre pizza och pasta med ostsås som jag längtar efter. Nu vill jag ha wokat och ska det vara sås är det nu den lätta varianten av creme fraiche som gäller.

Helt omvänd blir jag aldrig och bönor äter jag fortfarande med måtta, men visst har det sina förtjänster att vara tillsammans med en hälsosam fru när jag närmar mig de femtio. Livet är ju allt för värdefullt för att kastas bort på felaktig kost. GI må vara en trend, men bland mycket annat trams är det en god och nyttig sådan.

Läs även andra bloggares åsikter om Kost, mat, GI

Herrmiddag!

Köttet före marineringen

Nordlig utpost gillar upprepningar. Igår var det dags för den traditionella herrmiddagen med mångåriga traditioner. Varje år vid den här tiden ställer jag till med herrmiddag för mina närmaste vänner. I år var samlingen komplett, fem till antalet.

Herrmiddagen är ett viktigt nav i våra liv och utgör en garant för att vi verkligen får tillfälle att träffas. Vad som händer under våra herrmiddagar kan skilja sig åt mellan åren. Två teman är alltid återkommande – relationer till kvinnor och en aktuell samhällsanalys. Till det yttre kan samtalsklimatet vara intensivt och åsikterna gå vitt isär, men egentligen är skillnaderna mindre än vad de synes vara och ofta en lek med ord. Män som trivs tillsammans bör nämligen vara olika, men ha en gemensam värderingsgrund.

Den yttre ramen för middagen vilar på två ben, gott, men enkelt. Menyn skiljer sig sällan så mycket sig åt. Vi trivs när vi känner igen oss. Kvällen, eller snarare eftermiddagen (vi börjar tidigt då det finns mycket avhandla) börjar alltid med en dry martini med tilltugg. Därefter går värden ut och grillar i vintermörkret. Grillningen blir som bäst när det är riktigt kallt. Potatisgratängen har vi numera bytt ut mot ugnsstekta rotsaker (herrarna är ju kring de femtio och har blivit mer kostmedvetna för att hålla döden på avstånd). Till efterätt är naturligtvis hjortron med glass. Så enkelt och så gott. Visst dricker vi alkohol vid middagen, men alkoholen får numera en mer nedtonad roll. Dagen efter kan ju också vara en fin dag att ta tillvara på.

En herrmiddag när den är som bäst bli det ultimata av manlig vänskap. Män behöver varandra. God vänskap som står stadigt då annat i livet brister och rör om. Att ha goda vänner som inte värjer för att samtala om saker som gör ont inte och som kan lägga prestigen åt sidan är en av de viktigaste tillgångarna som finns. Skulle den insikten delas av fler skulle ensamheten aldrig vara ett bekymmer.

Läs även andra bloggares åsikter om Relationer, vänskap, män