Kovändningar och svek

I ett radioinslag nyligen sades något som för mig har varit klart sedan länge – de ideologiska skillnaderna mellan partierna håller på att upplösas. Det blir allt svårare att definiera vad som är vänster och vad som är höger. Allt går mot mitten, eller som jag skulle vilja säga – mot höger. Politik är inte längre ideologi och reella politiska alternativ, utan ett försök att klä ett allt mer utslätat innehåll i en snygg säljande förpackning för att få väljarnas förtroende och nå makten.

Detta är naturligtvis på sikt ett stort demokratiskt bekymmer, då det knappast kommer att öka intresset för politik och bli politisk aktiv. Den framtida politiska eliten riskerar att bli allt mer av maktmänniskor som fogar sig i leden allt för att i första hand gagna sina egna intressen. Vad politiken behöver är kritiskt tänkande människor som vågar ifrågasätta mainstreamsidealet utan att få politisk munkavle och kastas ut i kylan.

Nu lever vi emellertid i likriktningarnas och de stora kovändningarnas tid. Priset tar centern i känkraftsfrågan. Inget parti har väl så tydligt stått för kärnkraftsmotståndet som centern genom alla år. Nu är denna tid förbi när detta parti har sålt ut den sista frågan som gav det någon sorts legitimitet på den politiska kartan. Det är knappast någon överdrift att påstå att centern är ett riktigt opportunistparti. I valet1976 vann man en fjärdedel av väljarkåren för sitt kärnkraftmotstånd. Idag har opinionen svängt och så naturligtvis även centern. Nu när detta parti har sålt ut sin själ är det bra hoppas att det får väljarnas dom och försvinner.

Mycket tyder på att så också blir fallet när med tiden i huvudsak två partier kommer att bli kvar, arbetarpartiet socialdemokraterna och nya arbetarpartiet moderaterna. Jag undrar just om vi kommer att se någon skillnad??

Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet, politik, makt

Edeforsvägen och Sune Jonsson

Kasker - en ännu levande bygd

Såg förra veckan ett reportage från en av våra utdöende bygder i Norrbottens inland, vägen mellan Edefors och Lansjärv. Reportaget fångade väl vad som håller på att hända i en betydande del av vårt land, den s k glesbygden. Aldrig har bott där så få människor som nu…och färre lär de bli.

Efter den långsträckta Edeforsvägen har det funnits flera levande små samhällen med en fungerande infrastruktur med skolor, post och livsmedelsbutiker. Idag är sedan länge all service borta så när på den lantbrevbärare som kommer med tidningen till alla de kvarvarande pensionärerna som förväntansfullt väntar vid postlådorna. Flertalet av dessa kvarvarande människor är 75 år eller äldre, så då är det inte svårt att förstå vad som väntar bygden framöver.

Ingen har som Sune Jonsson med det svartvita fotot skildrat landbygden och jordbrukarsamhällets demontering här i norr. Sune träffade min fru Lotta på galleri Skåda för någon vecka sedan och de pratade om en eventuell fotoutställning framöver. Ett par dagar senare var Sune död. Kanske var det ganska symboliskt att vi ser detta reportage samma dag som vi får höra att han har gått bort. I graven tycks också de sista av de miljöer han skildrat göra mycket snart.

Jag vet att vi lever med omvälvande strukturomvandlingar i ett samhälle som förändras allt fortare, men visst är det ett fattigdomsbevis att en bit levande kulturhistoria bara ska få dö bort. Ett samhälle mår bra av mångfald eller är vi på sikt alla dömda till att bli storstadsstereotyper?

Läs även andra bloggares åsikter om Sune Jonsson, glesbygd, Norrbotten

Talgoxen och folkhemmet

Vad gör du där inne? Talgoxen i trybusken utanför mitt fönster tittar länge på mig och tycks undra vad jag är för en krabat. Ja, det kan man ju alltid undra….

Bland småfåglarna brukar det vara är talgoxen vi tänker på i första hand. En fågel som tycks trivas nära människor och framförallt under vintern finns lite överallt oberoende av människors välvilja att bidra till dess försörjning.

När jag tittar ut har talgoxen fått fyra kompisar och man undrar vad de alla gör där. Svaret är enkelt, talgoxen är en samlare. Han vet att när svåra tider väntar gäller det att i tid fylla på förråden. Trybusken är helt enkelt ett av de matförråd som talgoxen har sett ut inför vintern.

Man skulle kunna säga att talgoxen är det ultimata exemplet på det folkhem som inte längre finns. En representant från tid då sparandet sågs som en viktig dygd och det fanns en ambition att bygga ett välstånd åt alla. Det var som bekant en annan tid, tiden innan kortsiktig spekulation, svek och girighet sattes högt upp på agendan.

Talgoxen tycks på sitt sätt ha överblick över tiden och verkar lika alert en kall och snöig vinterdag som denna. Här finns mat åt alla som vill ha. Däremot undrar jag hur det är och blir med människans överblick framöver…..inte minst de senaste dagarnas turer i kärnkraftsfrågan gör mig inte bara orolig, utan rent ut sagt förbannad!

Läs även andra bloggares åsikter om Fåglar, framtiden, talgoxe

Björktrasten

Björktrasten hör ju som bekant inte till någon av de välsjungande fåglarna, men en överlevare, tuffing och kämpe är den. Det var ändå med viss förvåning jag fann denne björktrast i resterna av sommarens trådgårdssparris invid husväggen. Björktrasten är normalt ingen stannfågel på våra breddgrader.

-18c, snöfall och en grinig vind kan ta knäcken på de flesta, så det är bara att hålla tummarna för dagens vintergäst!

Läs även andra bloggares åsikter om Björktrast, fåglar, vinter

Vinterns sångare

Veckan som var blev cykelturen till jobbet trevligare av två livsbejakande skäl. Första veckan i februari och ljuset är tillbaka. Första veckan i februari – de tysta stannfåglarna annonserar på allvar om sin närvaro. De trofasta stannfåglarna talgoxe, grönfink och blåmes har varit på sitt bästa sånghumör till glädje för en frusen och sömnig cyklist.

Dessa trogna sångare kommer att bli mina ledsagare när nu vintern går in mot sitt vackrare parti. I tider av oro, uppbrott och den snabba förändring som närmast håller på att bli ett mantra i våra liv är det skönt att det finns trogna representanter för stabilitet och trygghet.

Lyssna till vinterns stannfåglar, känn friden och deras nyväckta glädje. Ett stabilt ankare i tiden när det går fort....

Läs även andra bloggares åsikter om Fåglar, vinter, stillhet

Vernissage!

Det är inte så ofta jag är i den stora staden i söder och under helgen var det är definitivt första gången jag besökte galleri Ängel i Gamla stan där min fru Lotta hade vernissage med sin glaskonst.

Vernissage i den stora staden är lika mycket ett möte för konsten som ett vänskaps- och släktmöte. Här ges det tillfälle att träffa människor som nästan aldrig annars möts. Som bekant är det av någon anledning mycket lättare för oss i norr att resa till Stockholm än för Stockholmarna att ta sig till oss.

Det är tur att det finns mötesplatser och kreativa människor som med sitt skapande skapar dessa mötesplatser. Platser som ger näring åt samtal om konsten, men också om det liv som varit, som är och kanske kommer.

Människorna på vandring längs efter Västerlånggatan vågar till slut efter att länge tittat på Lottas keramik i fönstret komma in i galleriet. En konstförening gillar vad dom ser, så det blir nog fler vernissager för frun i den stora staden i söder inom sin tid.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, människor, möten

Jokkmokk

Kanske den mesta typiska symbolen för det vi brukar förknippa med landskapet Lappland är Jokkmokk. Inom denna kommun finns enorma vidder av skog, sjö, älv och fjäll. Här återfinns Laponia, ett orört vildmarksområde som saknar motstycke i Europa. För sörlänningarna är nog Jokkmokk lika med Jokkmokksjokke, samer i största allmänhet och Jokkmokks marknad med flerhundraåriga traditioner i synnerhet. Faktum är att många fler läser om Jokkmokks marknad än om Jokkmokks kommun på webben. Antagligen så säger det en del om Jokkmokk. Platsen är mer förknippad med det exotiska än som en plats där man bor och lever.

Jag besöker samhället någon vecka före vintermarknaden. Här är lugnt och stilla. Långt mellan husen och människorna. Frågan är vad människorna tänker om sin framtid sedan de stora basnäringarna skog och vatten försörjer allt färre.



Jag vill i alla fall tro på denna plats. Här möter mig människor med ett leende. Visserligen har Mariannes kafé försvunnit som tidigare gladde utsvultna fjällvandrare, men istället har huset givit plats åt en av flera restauranger med internationella förtecken som numera återfinns i samhället. Det verkar trots allt som människor flyttar hit.



Över allt ståtar hotell Gästis som sedan 80 år ger mig och andra god logi över natten. Nordlig utpost säger – hellre en leende Jokkmokkare än en jagad Stockholmare!

Läs även andra bloggares åsikter om Jokkmokk, Norrbotten