Det är sent i augusti. Färgerna över tjärnvegetationen börjar gulna, men ännu är det mesta grönt. Idag, liksom oftast, är det nästan tyst på platsen så när på några mindre korsnäbbar som flyger förbi.
Det här är annars häckplatsen för såväl grönbena som gluttsnäppa. De har nog rest söderöver nu. Här har jag också mött tillfälliga besökande fåglar som salskrake och morkulla. Förutom alla renar har jag här även mött älg, rådjur och hare.
Frekventa återbesök på en plats ger med tiden många möten. Jag tycker om rutiner och upprepningar. Jag passerar denna och många andra platser i min stugas närhet med stor regelbundenhet. Jag har aldrig någon annan ambition än att att just vandra och ta del av naturens skönhet. Ibland händer något överraskande, men jag vet aldrig när. Varje vandring blir en njutning och vissa vandringar med möten höjer sig lite extra.
I gamla tider ville man att barnen skulle komma hem i tid och inte gå för långt bort. Kanske var det därför backen ner mot tjärnen fick namnet Trollkärringbacken. Man sa att det underjordiska folket vittra vistades här. Kyliga kvällar lägger sig ofta ett dimstråk över tjärnen. Kanske var det så man beskrev vittra för barnen och dem skulle man akta sig för.
Platsen äger sin lågmälda magi på flera sätt . Det gör den så fin i sin anspråkslöshet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar