För någon vecka sedan reste jag med tåg mellan Luleå och Stockholm. Jag reste länge genom ett vintrigt landskap och en vilsam känsla av en tillfällig normalitet omslöt mig.
Jag har alltid gillat att åka tåg. I en tid då allt ska gå fort och vara effektivt blir framför allt resan längs med den gamla norra stambanan en lugn och taktfast resa. Nedanför Umeå går det bitvis betydligt fortare. Här har nutiden gjort sitt intrång.
Men norra stambanan väcker minnen från uppväxten med de långa tågen och med restaurangvagnen där jag kunde äta varm mat med riktigt porslin.
Det här är taigans land med de stora skogarna och myrarna. Tyvärr återstår inte så mycket av barndomens skogar längs med banan. Numera breder hyggen och virkesplantager ut sig över stora områden. Det är sorgligt att se.
Längs med banan finns ett par fina stationshus. Det i Jörn är stort och pampigt. Väldigt stort sett till ortens storlek. Även lilla Jörn har haft sin storhetstid då man säkert var stolt över sin järnvägsstation. Sedan länge är tvärbanan upp mot Arvidsjaur borta och när tåget gör ett kort uppehåll ser jag ingen på perrongen.
Bastuträsk har under min livstid aldrig haft någon stilig järnvägsstation. Däremot finns där en kiosk där du kunde köpa vykort, böcker och tidningar. Idag står kiosken övergiven i vinterlandskapet.
Idag lever vi i en annan tid, en allt mer digitaliserad tid där bilder och ord ofta allt för snabbt virvlar förbi.
Det gamla kommer aldrig tillbaka, men under tågresor som denna är det skönt att låta gamla minnen leva sitt eget liv. Det kallas visst nostalgi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar