Jag skriver återkommande om klimatförändringarna och om den oro jag känner. Med den envises tjurighet kommer jag att fortsätta med det...det är helt enkelt min skyldighet. Jag som älskar min Jord och allt det där vackra som finns på den. Jag vill att även kommande generationer ska kunna få känna samma glädje som jag av att vara ute i naturen, få andas ren luft och äta god mat som är hållbart producerad. Jag vill helt enkelt att de som kommer efter mig ska kunna ha möjligheten att fortsatta känna glädjen av att vara människa och inte behöva förbanna tidigare generationers oförrätter.
Men - det är svårt att vara optimist. Omställningen från den ohållbara fossila infrastrukturen är stentuff, speciellt som vi är så fastbyggda i den och att det finns så mäktiga krafter som lägger sig på tvärs för en omställning. Sedan har vi här med vårt ohållbara konsumerande. Sverige är en riktig värsting på att släppa ut klimatgaser just beroende på vår konsumtion och vårt resande. De flesta av oss har helt enkelt för bra och trots att många har en gnagande oro för hur det ska gå för vår Jord så gör vi väldigt lite när det gäller att ändra på vårt beteende.
Visst- vi kan tycka att politiken levererar tunt eller säga att det är kapitalismen som är boven. Och visst det är också rätt... men det frånhänder aldrig var och ens ansvar att handla.
I bristen på ett verkligt intresse från våra makthavare tror jag att kraften inför en nödvändig omställning måste komma från dig och mig. Blir vi flera tusen...ja, så småningom flera hundra tusen människor som ställer om sina liv då kommer de till slut att lyssna.
Hoppets låga är nog du och jag. Låt oss bli många...då kanske något stort kan ske, trots allt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar