Så har Nordlig utpost fått möjlighet att besöka den andra gruvstaden i norr - Gällivare. Förutom lågfjället Dundret ger knappast bilden ovan någon rättvisa åt Gällivares egentliga personlighet och mentalitet. Kyrklighet är inte direkt vad gällivareborna brukar förknippas med.
Av någon anledning har Gällivare med omnejd blivit lite av Norra Sveriges "vilda vestern". Den mest mytomspunne personen från Gällivare är den för många inte helt okände Liikavaarafrans. Han var en bohem av ett särkilt slag som söp, horade och tjuvjagade bäst han ville och som inte hade något emot att ta någon vända på "Vita Duvan" (Luleås gamla cellfängelse) emellanåt.
I modern tid verkar en del av denna mentalitet leva kvar. Där man på andra platser skäms för sitt supande så finns det många i Gällivare som skryter om samma sak. Att man dessutom jagar lite olovandes verkar vara mycket mindre känsligt här än på många andra platser.
Av vilken anledning det har blvit så här verkar inte Gällivareborna kunna svara på själva, men de tycks vara på klara att så är fallet. Vid mina tidigare möten med ungdomar i Luleå har jag flera gånger fått höra - "vad kan du vänta dig, jag är ju från Gällivare".
Nordlig utpost kan konstatera att Norrbotten bjuder på stora kontraster inte bara vad gäller natur och klimat - Det är långt från frisinnets Älvsbyn till suparmentaliteten i Gällivare. Vad det är trevligast att bo låter jag däremot vara osagt.
Läs även andra bloggares åsikter om Gällivare, Norrbotten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar