Mellan årstider

 Vintern har tillfälligt dragit sig tillbaka och hösten är sedan länge passerad. Årstiden och dagen ger ingen full visshet och riktning. Precis som jag som människa ibland famlar mellan mening och mål kräver dagen isbroddar  för att häva fall och brutna lemmar.

Utblicken gör det lätt att hålla mig upprätt. I den dunkla årstiden söker jag referenspunkterna och finner dem. Ur vattnet är allt skapat och till vattnet söker jag mig gärna tillbaka. Kanske inte havet kommunicerar med mig, men för mig blir havet meningsskapare. Havet stillar mitt brus i dess långsamhet och eviga skapelseakt.

Nattens oro och fantasi får sin förklaring då jag ser att ett lodjur har vandrat längs med stranden. I nattens lyssning trodde jag det var en orolig människas flyende steg.

Årstiden kommer till slut finna riktningen. För oss människor kan det vara svårare. En stunds vandring i novemberljuset är om för tillfälligt riktningen något klarare...

En söndag i november

 Det är djupt inne i november. Jag bor i staden men vandringen nära staden längs mina vägar är lika stillsam som de lätta snöflingorna som träffar min kind.

Tänk att staden med dess larm och puls kan få detta fina vilotillstånd. Vandringen ger mig en möjlighet att nollställa mig från veckans alla brokiga intryck i min egen lilla värld. Vandringen ger mig även en chans att försöka hitta en balans i min brist på förståelse över all dramatik som sker i den stora världen. En dramatik som i någon mening berör eller kommer att beröra både mig och dig.

Sedan någon dag har vi fått veta att Sverigedemokraterna åtminstone för tillfället kanske är Sveriges största parti. Ett parti som framförallt  hejas på av män i min egen generation. Troligen är det till någon del samma män som finns på sociala medier och där hatar kvinnor. De kallar sig Incels. De tycker att kvinnorna är på väg att ta över världen och vill till varje pris sätta stopp det.

Det finns så många nya konfliktlinjer i vår tid, män-kvinnor, stad-land, nationalism-liberalism m m. Över allt detta finns den fritt hängande klimatfrågan som handlar om vår civilisations överlevnad och som närmast dränks i alla de där mindre frågorna som i sig är stora nog.

Det är lätt att hemsökas maktlöshet och tvivel i den tid som är. En söndagsvandring längs efter stadens stränder skingrar oron, åtminstone för en stund. Jag mår så bra av stillheten och naturens stilla rörelse i form av snöflingor och blicken av Bottenvikens vatten som mycket sakta sipprar fram genom sprickor i isen.

I naturens svartvita tid

 Det är Allhelgonatid och det är november. En november med ett tilltagande mörker och en dovare färgskala.

November kan vara en fin tid, speciellt ute naturen. Det är tyst, stilla och allt världens brus kan rensas bort.

På stadig is gör jag mitt spår i nysnön. Det känns underbart ensamt här, men jag är inte ensam. Färska spår från hare, räv och skogsfågel ger mig visshet att jag är betraktad, om än på avstånd.

Jag stannar vid en av mina älskade platser. Så enkelt som en köpesbulla och en banan smakar utsökt tillsammans med kaffet ute i det fria. Jag lyssnar på en natur som för dagen tycks vara helt utan ljud. Efter en liten stund hörs något. Det är en lätt vind. Den är så lätt att den normalt inte hörs. Men vad är mer normalt än den fina natur där jag befinner mig. Här hörs den lättaste vind  och även en korp från bergets stup.

Naturen målar en tavla i finaste svartvitt och jag får vara där - fint!

Livet fortsätter...

 Det är Allhelgonahelg. Som så många gånger förr tillbringar jag den i min stuga. Det har blivit en fin tradition som jag ogärna bryter. Ibland har jag sällskap och andra gånger är jag själv.

Denna Allhelgonahelg är jag själv. Det känns bra. Det finns mycket att bearbeta under det år som gått. Visserligen är inte året slut, men just en Allhelgonahelg i stugan i mörker och tystnad är en utmärkt möjlighet till reflektion och bearbetning.

För en tid sedan fyllde jag 60 år. I sig inte speciellt märkvärdigt, men lite stort ändå. Så här i Allhelgonatid tänker vi på de som har lämnat oss. Att fylla 60 påminner också än del om livets ändlighet. Det går allt mindre tänka på det jag vill göra sen. Det kanske inte kommer något sen och livet blir allt mindre givet.

Tack och lov har jag förmånen att vara en ganska frisk person. I allt mitt stora allvar finns där också såväl glädje som lekfullheten kvar. Jag försöker möta livet med ett öppet och nyfiket sinne. Det finns massor att oroa sig för både i det stora och i det lilla, men det får inte förta glädjen att leva.

För ett år sedan var jag på väg ur en relation. Det var mycket smärtsamt. Tiden därefter gick långsamt och tillbringades ofta ensam. Just då var det bäst och jag vill ha det så. Sedan en tid är jag åter i en relation. Det är varmt, kärleksfullt och innerligt. Konstrasten till det där ensamma livet jag befann mig i våras kan känns ofantligt stor, men är det egentligen inte. Vi är innerst inne alla ensamma. För att leva rikt måste vi också klara och utvecklas i ensamheten.

Jag gillar ofta att vara ensam. Såväl ensamhet som tvåsamhet kan vara vackert. Det är underbart att vara tvåsam igen och denna tvåsamhet kan jag utveckla i min ensamhet. Det låter kanske underligt, men för mig är det närmast en förutsättning.

Det är Allhelgonahelg. Efter dagens premiärskidtur i ensamhet så sänker sig mörkret - fint...

Mot den svartvita årstidens tid

 Hösten har många ansikten. Septembers starka färgprakt håller nu i mitten av oktober allt mer på gå över till en mer dämpad färgskala. Rörelsen mot ett mer nedtonat färgspektrum blir snabbare påtaglig när jag reser västerut och befinner mig på högre höjd i trakterna kring min stuga.

Dagarna då vi var där upplevde vi ganska påtagligt att hösten övergick i allt mer vinterlika förhållanden med temperaturfall, isläggning och försiktiga snöfall. En stilla, men påtaglig förändring i det just typiskt stilla och lugna landskapet som är så typiskt för såväl platsen som årstiden.



Stillheten förstärkts av allt mer sparsmakade färgspelet. Den norrländska taigan är visserligen intensivt grön, men allt det där gröna dämpas i takt med snöns ankomst och den frost snö klär alla barrträd.

Det är lätt att få tankar på  gamla svartvita foton när jag fångar ögonblicket med min mobil. En blandning av fotonostalgi  och skön balsam för själen sprider sig. Hösten är så mycket mer än starka färger och den varar länge än. Fint, så fint...

Vandring runt minnenas berg

 Timmar, dagar och år läggs till mitt liv. Likaså mina steg - de börjar vara många nu liksom de återkommande vandringarna till älskade mina platser.

En tidig oktobersöndag gör jag en vandring runt och upp på Kvavaträskberget. Det är en regelbunden vandring jag gjort i minst 30 års tid, men nu vara det ett par år sedan senast. En vandring som denna blir en liten vandringsretro  för mitt liv som väcker många minnen - återkommande älgmöten, ugglelyssning i den stora tystnaden där slagugglan en gång hördes bland de annars mer vanliga pärlugglorna och många lågmälda samtal med vänner i skogkojan Stallet.



Kojan Stallet som faktiskt var ett stall innan den 1991 flyttades till sin nuvarande plats. I kojan ligger gästboken som väntar på att få några ord från dagens besökare. Läser lite i gästboken - många små texter bl a av mig och mina vänner. Konstaterar och att inte ett ord har skrivits de två senaste åren. Tänker att det mesta av vår dokumentation som så mycket annat idag sker via våra mobiler. Därför blir boken numera oskriven och resultatet blir minnen som inte får någon hemvist och äts upp av nuets klicksökande jakt.

Fortsätter min vandring upp på berget för att komma till utkiken och äta min matsäck. Här går jag år efter år utan att möta en människa och blir därför desto mer överraskad när jag möter en man och hans fru i den lilla stuga som sedan ett antal år finns på toppen. Det visar sig att han äger delar av skogen som finns kring berget och han berättar att stora delar av den gamla skogen har blivit nyckelbiotopmärkt, d v s här finns lavar och svamp som som utmärker den gamla obrukade skogen.

Jag brukar gilla ensamma vandringar i skogen, men dagens möte gjorde mig riktigt glad. Nu vet jag att dessa älskade marker får vara kvar och spillkråkor och andra hackspettar ostört kan fortsätta sitt födslosök bland gammelfurorna, Här finns det plats för tankar och minnen även för kommande generationer, fint!

Om skogsbad och septembers låga

Höstens färgglada prakt nådde sitt klimax under helgen som var. Alltmedan naturen förbereder sig för vintern och en allt större långsamhet så frisätter den en glöd som inte är möjlig under någon annan årstid. Det hela vackra skådespelet förstärks av den allt lägre stående solen med sitt milda och försonande ljus.

En av årets troliga nyord är att skogsbada, d v s att vistas i skogen och känna dess lugnande atmosfär. Jag som aldrig har för avsikt att vara med i någon trend står plötsligt i trendens centrum. Jag har skogsbadat större delen av mitt liv. Att det där med det skogen ger - lugn, sinnesfrid och avkoppling har sedan länge varit varit en självklarhet för mig. Jag kan helt enkelt inte vara utan skogens trösterika verkan. Om jag nu är beroende i någon form så kalla mig gärna skogsbadarberoende.

Troligen är det därför jag tycker så mycket om den tidiga hösten. Som gammal skogsbadare och tillika vandrare är  denna tid den absolut bästa - färgprakten, tystnaden och ofta perfekta temperaturer för rörelse i skogen.

Nu är vi inne i tidig oktober, det blir kallare och lövträden börjar på allvar kläs av. I takt med tilltagande kyla, naturens krispighet och en allt mer dämpad färgskala finns tillfälle att koncentrera mig mer på den norrbottniska taigan - grön året runt som den är.

Skogen är och förblir en nära vän så den dag trenden skogbad har ersatts av något annat blir jag kvar där....ja så länge jag lever och kan stå på mina ben...