Globalpolitiskt självmål

 Den tilltagande skurkstaten Ryssland med Valdimir Putin i spetsen har skördat ytterligare en triumf...utvisningskarusellen efter det högst troliga giftdådet i England för en tid sedan. Det är min högst personliga slutsats.

Västvärlden har unisont fastnat en den smutsiga fälla som Putin och hans kumpaner har gillrat. I samfälld solidaritet har västländerna inklusive Sverige utvisat ryska diplomater och nu gör naturligtvis Ryssland detsamma. Lika självklart har de ryska ledarna räknat med att just detta skulle ske.

Kan man inte vinna befolkningens förtroende med frihet och välstånd så kan alltid stärka det nationella patoset. Det just det som torde vara Putins syfte och han lär lyckas väl. Hur märkligt det än är har Putin en stark ställning i sitt land. All välorganiserad opposition är sedan länge kväst och de spillror som finns kvar grälar inbördes.

Att väst så lätt kunde gå i fällan är lite obegripligt...ännu obegripligare är att jag inte ser någon kritik  mot hur man hanterar konflikten - tvärtom, stora delar av pressen hyllar den gemensamma hållningen.

Det här lär inte lösa något - bara elda på redan farliga spänningar ytterligare.

I lösningsinriktad terapi brukar man säga att man ska göra mer av det som redan fungerar. Om det inte fungerar så måste man göra något nytt.

Putin kommer säkert fortsätta gillra fällor åt sina belackare...jag önskar att någon vågar tänka nytt i ett annars allt mer oroligt politiskt och militärt läge med för dagen väldigt farliga ledare.

När cyberkriget kommer

 Tittar vi på människans läge på Jordklotet är det lätt att ta sig för pannan - klimathot, miljöhot, allt större nationalism med demokratier i gungning och ett upptrappat handelskrig som vissa menar är förlagan till ett riktigt krig.

Hotbilderna som finns blir allt fler...samtidigt som detta för de flesta är så svårt att ta till sig - speciellt för alla oss som på många sätt lever ett gott och odramatiskt liv.

Hela människans historia har varit kantad av krig och allehanda konflikter. Idag lever ju  i en snabbt föränderlig värld. I denna föränderliga värld förändras också krigets fula tryne.

Vi har länge oroat oss för ett kärnvapenkrig med dess fasansfulla konsekvenser. Med all rätt, då även ett begränsat sådant krig skulle bli fasansfulla. Men, jag tror inte den största risken är det är en söderstrålad värld där atomvinter råder. Kaos och massdöd kan nås med mindre dramatiska medel. Vi vet att snart all vår infrastruktur är digitaliserad och med denna digitalisering också mycket sårbar.

Jag tror att det moderna kriget blir ett cyberkrig. Tänk dig att livviktiga elförsörjningen skulle slås ut i Sverige under några kalla vinterveckor. Då ligger åtminstone den urbana stadsmänniskan mycket risigt till. Att inte ha tillgång till ljus och värme i vintermörkret är för nästan alla en fullkomligt obegriplig sak, just därför att den har tagits så för given.

Läser lite då och då att vi alla borde rusta oss för det nog ingen av oss kan föreställa oss. Ha alternativa värmekällor, spritkök och och matvaror som håller länge.

Jag inser att jag som just är den där stadsbon som ligger ganska risigt till. Jag saknar alternativa värmekällor, trangiaköket är i stugan och den där viktiga maten råkar för tillfället vara en liten burk majs, lite röda linser, olivolja och bulgur.

Det kommer vara de människor som finns kvar på den utdöende landsbygden som blir de framtida överlevarna vid cyberkriget. De har veden, tillgång till friskt vatten och viltet de kan fälla i skogen. Frågan om jag har bränsle nog i bilen så att jag hinner åka dit...?

Kanske det skulle vara läge att stänga av strömmen någon dag emellanåt...åtminstone för att väcka lite krismedvetenhet...

4 mars 2018, utdrag ur dagboken - med föraning om vårvinter och snöfall i söder

 Vi har gått in i mars. Det märks - husfasadernas skuggor blir kortare och ljuset börjar ta plats och tränga undan vintermörkret. Vi är på väg mot det vi här uppe kallar för den femte årstiden - vinterns final när vi på allvar kan njuta av allt det där vita.

För min del innebär det att jag äntligen ska skaffa mig riktiga turskidor med stighudar med mål att bestiga ett och annat berg framöver.

Jag som är en vän av naturens och klimatets någorlunda ordning kan glädjande konstatera att årets två första månader, januari och februari, sammantaget har varit helt normala sett till temperaturen. Det finns de som säger att det är den kallaste vintern på länge. Det är naturligtvis inte sant. Det är snarare att vi har vant oss vid det alltför milda, halkiga och blöta. Samtidigt vet jag att det är en tillfällig respit mot ett allt mildare klimat...

Vintern här i norr har varit fin och den senaste veckan har de också fått snö och lite kyla i söder. Det är naturligtvis lätt och kanske förmätet att roa sig på sörlänningarnas bekostad när de fastnar på vägarna, men jag kan ändå inte låta bli att dra på smilbanden när det i etablerade riksmedia har låtit som värsta naturkatastrofen.

Jag vet att det kan driva snö från sidan från den blåsiga Östersjön, men 19 cm snödjup i huvudstaden kan väl inte vara så allvarligt. Det är ju ungefär det vi brukar få vid ett rejälare snöfall och det brukar aldrig ges ens den minsta tidningsnotis. Det verkar snarare vara så att många människor, åtminstone söder om Gävle, redan har räknat bort det ännu helt naturliga tillståndet vinter och bygger infrastrukturen och det mänskliga beteendet som om vintern inte längre existerar.

Jag däremot gillar vinter. Finns det dessutom som i Luleå en fin isbana att jogga på är det riktigt fint. Kommer för en stund sedan in från en runda i det fria. En nedgående sol och sköna 8 minusgrader - härligt!

Det hycklande klimatsamhället

 Läser idag att Trafikverket är bekymrad över att koldioxidutsläppen minskar i en alldeles för långsam takt. Med nuvarande minskningstakt finns det inte en chans att nå de långsiktiga mål med nollvisionen vad gäller koldioxid år 2045.

Precis så, det går inte åt rätt håll alls, utan mycket går på tvärs. Vi kör mer och mer bil och flyger allt oftare. Miljö- och klimatmedvetenheten börjar öka, men därifrån att aktivt handla tycks det vara mycket långt.

Så länge miljö- och klimatarbetet görs till enbart mitt och ditt projekt kommer den katastrofalt långsamma takten att fortsätta. Visst kan vi alla göra en liten skillnad genom att köra miljöbil, lägga av och flyga och sluta med köttätandet. Men, vi behöver samhällets engagerade stöd om det verkligen ska hända det som faktiskt måste hända.

Samhället pratar med en hycklande kluven tunga. Centerns Annie Löf tycker att vi ska flyga mer och bilindustrins äkta miljöengagemang ser jag inte en droppe av. Tvärtom - den aggressiva bilannonsmarknaden är värre än på länge. Ofta är det stora fossiltörstande bilar lanseras. Motorjournalisterna på våra största tidningar tycks inte vara bättre. Som en del av makten borde de veta bättre, men varje lördag i DN läser jag om olika stora bilars förträfflighet.

Samtidigt rasar klimatforskarna, en del av journalisterna och faktiskt en och annan politiker mot vad vi alla håller på att göra med vår planet.

De olika samhällsyttringarna blir för den enskilde inte så lite schizofrena. Jag som i det lilla försöker göra mitt blir mörkrädd. Så länge kapitalister gör som det alltid ha gjort - bara se till den kortsiktiga vinsten och politiken inte använder mer aggressiva styrmedel så ser det inte roligt ut.

Vi fryser i slutet av februari...men framtiden kommer att bli obehagligt svettig...

Trendspaning 2 - biografen

 När man som jag är närmare sextio än femtio år är det länge sedan man betraktades som ung. På de flesta ställen jag verkar börjar jag tillhöra en av de äldsta. Tydligast blir det på jobbet där jag med många år i kommunal tjänst ser allt fler jag jobbat med gå i pension...med insikten att det inte dröjer allt för längre innan det är min tur...

Men det finns ännu en plats där jag ännu kan känna mig riktigt ung, om än i relativ bemärkelse - det är Folkets bio i Luleå. Kanske är det här är platsen där de sista proggarna av äldre sort har hittat en trygg hemvist.

När jag för en tid sedan såg Hanekes sevärda film "Happy end" var salongen mer än halvfull. Lovvärt för att vara en smal kvalitetsfilm i Luleå. Samtidigt kunde jag med ganska stor sannolikhet konstatera att jag var yngst i biosalongen.

På Folkets bio tycks PRO ha en bra rekryteringsbas för framtiden. Men, det är en kvalitetsmedveten samling. Här duger det inte med dragspel och gammeltjo.

Samtidigt blir jag lite orolig. Jag minns när jag för för många år sedan som ung vuxen pluggade i Umeå och gick på den tidens Folkets bio - då var de flesta i min ålder eller något äldre. Är det denna rest av människor som fortfarande hyllar kvalitetsfilmen?

Hur är det egentligen med yngres konsumtion av kvalitetsfilm? Det är frågan jag ställde mig när jag lämnade den värmande biofåtöljen och gick ut i februarikvällen. Bra kvalitetsfilm ställer ofta, om än jobbiga frågor om samtiden och kan ge uppslag till viktiga diskussioner om densamma.

Just diskussioner om livet och hur vi egentligen lever ter sig allt viktigare i vår tid...

Trendspaning i omklädningsrummet

 Jag går till gymmet 1-2 gånger per vecka för att underhålla min kropp och hålla det oundvikliga förfallet på avstånd. Många gör som jag  - vissa mycket tränar mycket välfrekvent,  åter andra intervalltränar, d v s gör kortare eller längre uppehåll i träningen tills det dåliga samvetet smyger sig på.

I omklädningsrummet  är vi i någon mening alla lika. Vi byter om och duschar efter avslutat pass. Om så blott för en stund blottas våra annars mer eller skylda kroppar.

Vi sägs leva i en hälsosam tid. Jag säger sägs, för i omklädningsrummet har hälsotrenden liksom inte fått något genomslag om man ser till de manliga kroppar som exponeras. Min enkla trendspaning handlar om om olika grader av övervikt. Faktum är att merparten av alla män i vuxen ålder jag möter i omklädningsrummet ( även många av de yngre) bär ett olika till antalet för många extra kilo över magen. En del av dem kan väl sägas vara muskulösa, men har trots detta denna mage som extra tydlig markör.

Vi kan ju undra varför det har blivit så här. Det verkar vara så att ju fler gym vi får desto fler bär på de där extra farliga kilona. Gammalt tillbaks fanns det inga gym överhuvudtaget och övervikten mer ett marginellt överklassproblem.

Svaret är egentligen ganska enkelt - kosten, mängden mat och vårt allt mer stillasittande liv. Att vi äter fel och för mycket ser jag dagligen otaliga exempel på. Den vanligtvis dignande lunchbuffén inbjuder till stora  portioner....och de som borde äta minst är oftast de som tar för sig frikostigast. Vårt arbetsliv har för de flesta blivit allt mindre fysiskt och desto mer av stillasittande. När vi väl ska träna, tar åter de flesta sina farkoster, d v s bilen istället för att få en gratis promenad eller cykeltur.

Förlorare är naturligtvis de överviktiga som försöker göra något åt sin situation utan att verka förstå helheten. Vinnarna är gymmen som gödslar många dåliga samvete med snygg reklam med vältränade och glada människor i marknadsföringen.

Jo...det var en annan trend som börjar bli så vanlig att vi knappast kan prata om trend - tatueringarna. Här dominerar ännu de yngre som någon gång också kommer att bli äldre. Snyggt eller inte är naturligtvis en värdering...men jag har svårt att se skönheten i en stor tatuering på den till slut 85-åriga rynkiga kroppen...

Konsumtion och brottslighet

Brottslighet och konsumtion har i någon mening alltid hängt ihop. På ena sidan de mer mera bemedlade som kan köpa sin prylar för pengar, ibland för ofattbart stora pengar. Sedan finns de andra som har lite pengar som får nöja sig med det lilla, alternativt bli kriminell och knycka ihop prylarna.

I det allt mer uppskruvade konsumtionssamhället börjar frågan bli mer komplicerad än så. Såg för en tid sedan ett reportage där äldre tonårskille med vuxen hjälp får stöd att bryta upp från sin kriminella livsstil. En livsstil som inneburit mer eller mindre stora personrån och knarkförsäljning. Det var snygga bilar och möjligheten att köpa fina märkeskläder som var målet. Killen var intet sätt marginaliserad ekonomiskt sätt utan kom från en ganska vanlig familj. I mitt arbete får jag höra talas om liknande fenomen bland de som jobbar med unga på glid....många stjäl inte för de är utan grejor, utan för att de vill ha mer. Ja, rent av ha mest och dyrast.

I veckan kunde man i våra lokaltidningen läsa om ett personrån mot en 13-årig kille som bestals på sin 8000 kronors jacka. Troligen ett uttryck för samma sak. Sedan kan man som måttfull vuxen fundera över klokskapen att redan som 13-åring gå klädd med så dyra märkeskläder.

Prylhysterin löper på många håll närmast amok bland många unga. Det är väldigt långt från den klädkod (om det överhuvudtaget fanns någon) som fanns när jag tittar på mina gamla skolfoton från 1970-talet än vad som tycks gälla idag.

Många unga följer med denna upphaussade konsumtionsnorm som gäller. En följderna blir allt svårare att köpa sig denna livsstil. Alternativet blir att stjäla sig fram. Naturligtvis är det inte jättevanligt att så sker...men en nog så illavarslande trend i vår galet konsumtionsnormativa tid....