Svarta dagar...

 Black Week, Black Friday, Black Weekend. Visst känns det igen. Uppmaningen till att shoppa just denna vecka antar närmast monstruösa proportioner.  Jag ser dem över allt. Det går bara inte att värja sig, såtillvida man inte stänger av datorerna, mobiltelefonen och inte öppnar någon tidning. Ja, du får sätta dig i den mörka novemberskogen och vänta på att galenskapen ska gå över.

Black Friday är naturligtvis som mycket annat en import från landet i vänster, en import av värsta sort. Den spär på den redan upphaussade shoppingkulten till nya nivåer och uppmanar oss att köpa massa saker vi inte behöver.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, människan är ett rovdjur av värsta sort - ett rovdjur på den planet, Jorden, som människan är beroende av för sin långsiktiga överlevnad. Just tillväxt i form av ohejdad materiell konsumtion är just den aktivitet vår Jord behöver mindre av. Det förstärker en osund slit och slängmetalitet och påverkar såväl miljö som klimat.

Det går att se detta ständiga uppmanande till onödig masskonsumtion som nån sort svår cancersvulst som det tycks bli allt svårare att hejda. Visst finns det visst motgift i form av kritiska röster, men de tycks väga alltför lätt när konsumtionscancern sprider sig. Cancer är som bekant dödlig, så och vår okritiska konsumtion som alltför många tycks vara förföriskt förblindade utav.

Läser i dagens tidning att framtiden lovar allt fler konsumtionsjippon likt Black Friday. Får glädja mig åt all den vita snön som faller därute denna svarta konsumtionsvecka...

En folkbildare i vår tid

 Förra veckan gästades Luleå och Norrbottensteatern av Po Tidholm. Av storstadsborna och DN-läsarna kanske han är mest känd som musikrecensent. För oss som bor en bra bit från Stockholm är han framförallt en mycket vass skribent av frågor som rör den stora delen av landet som krymper både vad gäller befolkning och en fungerande service - landsbygden och många av de mindre tätorterna.

Hans bok "Norrland" har några år på nacken och nyligen kom hans senaste skrift "Läget i landet". Vi sitter mitt i teaterns scenografi från den senaste föreställningen och lokalen är full till sista plats - inte bara det vanliga kulturfolket utan gammal som ung och många tillresta från den landsbygd Po pratar om.

Po ger en historisk odyssé kring det folkhem som byggdes och där nästan alla var inbegripna oavsett hemvist i riket. Han lotsar oss vidare kring hur samma folkhem successivt monterades ner. Det kollektiva blev allt mer privat och det mesta skulle säljas ut på vinnarens marknad. Det satte med raska steg fart under 1990-talet. Det var också under denna tid en statlig utredning kom att ersätta ordet medborgare med konsument. Vi reducerades bildligt talat från att vara agerande medborgare till passiva konsumenter.

Stora förlorare blev och är fortfarande stora delar av vårt land utanför stora befolkningscentra. Kommunerna, små som stora, skulle slåss på att vara bäst på tillväxt i glada positiva broschyrer. De flesta förstod nog tidigt att det mesta av detta var en lögn. Men - men vem våga säga ifrån och uppfattas som negativ när allt skulle uttryckas i positiva termer.

Sverige håller på att delas. Stora delar blöder med hög kommunalskatt och med allt sämre service. En sjuksköterska i en norrländsk glesbygdskommun betalar en månadslön mer i skatt än den som jobbar i Stockholms rikemanskommuner. I landet som delas väcks också motsättningar, missnöjet och på sikt den farliga populismen. Läget i USA är att farligt varande exempel, men samma saker kan hända här.

Det var en synnerlig klok kväll från en klok man. Kanske finns det hopp trots allt. Vi behöver pålästa folkbildare som kan åskådliggöra de stora frågorna utan att förenkla. Po Tidholm är en folkbildare. Jag gick han från teatern upprymd och förbannad - det kändes väldigt bra!

En lördag i november

 De ljusa timmarna krymper allt mer, så det gäller att ta vara på dem. När jag slog upp ögonen denna lördag såg jag att dagen lovade gott. Vandraren i mig fick snabbt vittring. Sagt och gjort, kaffet kokades och smörgåsarna breddes och sedan bar det iväg.

Åkte till vårt fina naturreservat Bälingeberget. Normalt brukar många människor, stora som små, vandra där. Platsen är lättillgänglig med flera grillplatser. Men,  denna krispiga morgon vandrar jag ensam genom skog, hällmarker och klapperstensfält. Det är lite halt med rimfrosten och svallis, men så stilla och vackert.

Tystnaden brukar ofta vara min följeslagare på vandringarna. Visst är det tyst och stilla, men helt tyst är det inte. En nötskrika följer mina göranden under full uppsikt. Långt nere vid träsket trumpetar några sångsvanar kanske ett sista farväl innan de ger sig av. På samma träsk spelar isen och en stövare verkar ha fått vittring på en hare.

Jag sätter mig med mitt kaffe på en stenhäll och bara tar in allt det fina framför mina fötter. En novemberlördag av bästa märke. Rikedomen känns och är stor...

Ljusa november

 För många är månaden november årets mest föraktade. November är synonymt för mörker, fuktighet och väta. Dessutom är november synonymt för arbete. Inga långhelger för de flesta, om man inte som jag, har turen att vara halvdagsledig på fredagen före Alla helgons dag.

Just denna helg som just varit tillbringades som flera gånger tidigare i mina "alternativa" hemtrakter. Om du åker 25 mil västerut från Luleå kommer du denna tid oftast till snötäckta marker. Årets Allhelgonahelg kan målas i härligt ljusa färger i viddernas, lugnet och den stora tystnadens land.

Jag brukar gilla novembers milda nedtonade färger, de manar till lugn och eftertänksamhet. Färgerna i det västra inlandet var allt annat än nedtonade. Vitt och blått dominerade. Om det inte hade varit för den lågt stående solen och den korta dagen hade det kunnat vara vilken härlig vårvinterdag som helst.

Men...nu är det november. Här in norr trots ett tilltagande mörker oftast en påtagligt ljus månad. Gå ut i skogen och möt en tjäder, hör mesarnas tjatter och se allehanda stannfåglars vinterprovianterande! November är vackrare än du tror....

Vägen

 I en tid då tillvaron är allt mindre förutsägbar, sanningen är allt svårare att finna och nättroll gäckar lite överallt, ja, då finns där längtan efter någon sorts riktning. Jag är en kritiskt reflekterande person. En egenskap som jag värdesätter högt i tillvarons allt mer oklara nu...ja, för att inte tala om den framtid som är bortom hörnet.

Alltså, allas vår inre kompass är viktig. Livets väg är sällan rak, men jag tror ingen av oss vill köra i diket eller låta oss bli lurade att tro att lögnen är sanningen.

Det är på många sätt en förmån att vara lite äldre. De mentala dikeskörningarna blir allt färre och vägen framåt känns klar, åtminstone ibland.

Alla färdas vi på en väg som är livet, mer eller mindre kurvig med diverse farthinder som ska hjälpa oss att inte förblindas av nutidens allt snabbare hastighet.

Som den vandrare jag är så har jag färdats längs stigarna och vägarna. Många gånger om och om igen. Det finns en väg som betyder det där lilla extra. Det är vägen i närheten av min stuga som skär igenom skog och myr. Det är vilan och stillhetens väg och förkroppsligar mycket av det fina i livet. Här rullar sällan någon bil och en stor del av året är dessutom vägen helt avstängd. Sällskapet är stortallarna och myrens gamla martallar. Renarna flockas ofta kring vägen, lavskrikorna gör mig emellanåt sällskap och någon gång överraskar jag någon hare.

På livets inre väg finns alltid risken att förirra sig. Den gamla vägen nära stugan är verklig och den kan inga nättroll i världen trolla bort. Vägen blir min riktning och kompass när ingen väg står att finna. Nästa helg blir den mitt sällskap igen...

Det tudelade landet

  "Men om man nu inte befinner sig på Maslows högsta steg, om upplevelsen snarare är denna; att allt går en förbi, motorvägen har dragits om runt småstaden, tillverkningsindustrin har flyttat till Kina, vården sköts av överbetalda stafettläkare och luften har gått ur klasskänslan och de lokala gemenskaperna. Då är landsbygdens medellöshet giltig också  i en metafysisk dimension"

Stycket är hämtat ur På Tidholms senaste bok "Läget i landet". Det är en angelägen liten bok med sylvassa texter om vårt allt mer tudelade Sverige.

Po skriver den till ytan absolut största delen av vårt land... om landsbygden, samhällena och de mindre städerna i storstadsområdenas periferi. Den stora delen av landet som en gång var jordbrukarlandet och som senare allt mer kom att bli det råvaruproducerande landet.

Idag går stora delen av detta land en befolkningsmässig kräftgång och med en allt mer urholkad infrastruktur. Den urbana staden har blivit vår tids norm. De som inte bor där förväntas flytta dit och de som bor kvar får liksom skylla sig själva.

Jag ska inte beskriva hela Po Tidholms bok och hans tankar om landsbygden och vad som krävs att vända den nedgående spiralen. Men, du bör läsa den. Vi behöver inte bara landsbygden för sin egen skull och för den vackra naturen. Vi behöver den för att hela landet ska leva. Vi behöver den för att inte fortsätta att göda populistiska främlingsfientliga krafter som växer i besvikelsen och tomrummet. Sist och kanske inte minst behöver den stora staden landsbygden för sin egen överlevnad. Vilket Stockholm skulle överleva utan en landsbygd som förser staden med jordbruksprodukter och all vattenkraftsproducerad el...?

Om sanning, lögn och kunskap

Vi lever i den "alternativa fakta tiden",  d v s i den stora lögnen sminkad till påstådd sanning. Gigantiska s.k "trollfabriker" som vi nog knappast förstår vidden av tillsammans med  missbruket av sociala medier bidrar starkt det som sker. Sedan har vi då populistiska ledare världen över som göder lögnen ytterligare.

Ytterst är det sådana som du och jag som avgör hur mycket de farliga lögnerna ska spridas. De är ju vi som har att förhålla oss till alla väl förpackade lögnaktiga budskap som försöker påverka oss.

Vi vet att detta med bildning och kunskap är det bästa vaccinet mot lögnen. Ytterst är det våra lärosäten och dess forskare som förser oss med ny kunskap som vi ska omsätta och göra något bra av.

När jag idag läser att universiteten i USA har blivit tysta och inte längre reagerar på deras uppenbart lögnaktige president, ja, då blir jag orolig. När det kunskapsbärande delen av samhället börjar bli tyst, då är läget riktigt allvarligt. I artikeln läser jag att kunskapsföraktet sprider sig och att universiteten är rädda att kritisera.

I mina värsta framtidstankar ser jag framför en allt större outbildad mobb, som varken tror på kunskap eller sanning. De blir ledda av en tillräckligt smart lögnare som väl förpackade budskap kan få dem dit denne ledare och lögnare vill.

Morgondagens värld kan bli en synnerligen otäck plats. Inget annat en kritiskt tänkande människor med ett starkt patos för kunskapsutveckling kan vara dess motvikt.