Mot den svartvita årstidens tid

 Hösten har många ansikten. Septembers starka färgprakt håller nu i mitten av oktober allt mer på gå över till en mer dämpad färgskala. Rörelsen mot ett mer nedtonat färgspektrum blir snabbare påtaglig när jag reser västerut och befinner mig på högre höjd i trakterna kring min stuga.

Dagarna då vi var där upplevde vi ganska påtagligt att hösten övergick i allt mer vinterlika förhållanden med temperaturfall, isläggning och försiktiga snöfall. En stilla, men påtaglig förändring i det just typiskt stilla och lugna landskapet som är så typiskt för såväl platsen som årstiden.



Stillheten förstärkts av allt mer sparsmakade färgspelet. Den norrländska taigan är visserligen intensivt grön, men allt det där gröna dämpas i takt med snöns ankomst och den frost snö klär alla barrträd.

Det är lätt att få tankar på  gamla svartvita foton när jag fångar ögonblicket med min mobil. En blandning av fotonostalgi  och skön balsam för själen sprider sig. Hösten är så mycket mer än starka färger och den varar länge än. Fint, så fint...

Vandring runt minnenas berg

 Timmar, dagar och år läggs till mitt liv. Likaså mina steg - de börjar vara många nu liksom de återkommande vandringarna till älskade mina platser.

En tidig oktobersöndag gör jag en vandring runt och upp på Kvavaträskberget. Det är en regelbunden vandring jag gjort i minst 30 års tid, men nu vara det ett par år sedan senast. En vandring som denna blir en liten vandringsretro  för mitt liv som väcker många minnen - återkommande älgmöten, ugglelyssning i den stora tystnaden där slagugglan en gång hördes bland de annars mer vanliga pärlugglorna och många lågmälda samtal med vänner i skogkojan Stallet.



Kojan Stallet som faktiskt var ett stall innan den 1991 flyttades till sin nuvarande plats. I kojan ligger gästboken som väntar på att få några ord från dagens besökare. Läser lite i gästboken - många små texter bl a av mig och mina vänner. Konstaterar och att inte ett ord har skrivits de två senaste åren. Tänker att det mesta av vår dokumentation som så mycket annat idag sker via våra mobiler. Därför blir boken numera oskriven och resultatet blir minnen som inte får någon hemvist och äts upp av nuets klicksökande jakt.

Fortsätter min vandring upp på berget för att komma till utkiken och äta min matsäck. Här går jag år efter år utan att möta en människa och blir därför desto mer överraskad när jag möter en man och hans fru i den lilla stuga som sedan ett antal år finns på toppen. Det visar sig att han äger delar av skogen som finns kring berget och han berättar att stora delar av den gamla skogen har blivit nyckelbiotopmärkt, d v s här finns lavar och svamp som som utmärker den gamla obrukade skogen.

Jag brukar gilla ensamma vandringar i skogen, men dagens möte gjorde mig riktigt glad. Nu vet jag att dessa älskade marker får vara kvar och spillkråkor och andra hackspettar ostört kan fortsätta sitt födslosök bland gammelfurorna, Här finns det plats för tankar och minnen även för kommande generationer, fint!

Om skogsbad och septembers låga

Höstens färgglada prakt nådde sitt klimax under helgen som var. Alltmedan naturen förbereder sig för vintern och en allt större långsamhet så frisätter den en glöd som inte är möjlig under någon annan årstid. Det hela vackra skådespelet förstärks av den allt lägre stående solen med sitt milda och försonande ljus.

En av årets troliga nyord är att skogsbada, d v s att vistas i skogen och känna dess lugnande atmosfär. Jag som aldrig har för avsikt att vara med i någon trend står plötsligt i trendens centrum. Jag har skogsbadat större delen av mitt liv. Att det där med det skogen ger - lugn, sinnesfrid och avkoppling har sedan länge varit varit en självklarhet för mig. Jag kan helt enkelt inte vara utan skogens trösterika verkan. Om jag nu är beroende i någon form så kalla mig gärna skogsbadarberoende.

Troligen är det därför jag tycker så mycket om den tidiga hösten. Som gammal skogsbadare och tillika vandrare är  denna tid den absolut bästa - färgprakten, tystnaden och ofta perfekta temperaturer för rörelse i skogen.

Nu är vi inne i tidig oktober, det blir kallare och lövträden börjar på allvar kläs av. I takt med tilltagande kyla, naturens krispighet och en allt mer dämpad färgskala finns tillfälle att koncentrera mig mer på den norrbottniska taigan - grön året runt som den är.

Skogen är och förblir en nära vän så den dag trenden skogbad har ersatts av något annat blir jag kvar där....ja så länge jag lever och kan stå på mina ben...

Till vårt östra grannland

 Jag bor 13 mil från den finska gränsen, men jag har under mitt relativt långa liv nästan aldrig varit där...ja, om jag då bortser från någon shoppingtur till IKEA-templet i Haparanda med ett fika i Torneå eller någon Finlandsfärjeresa i min ungdom.

Nästan på gränsen på pinsamt. Det väcker de där tankarna om att vi människor nästan alltid måste åka långt bort för att det ska räknas. Kanske blir det ändring på det nu när vi vet att våra resvanor är en av orsakerna till den pågående globala uppvärmningen.

Nu blev den där första riktiga Finlandsresan av i samband med att jag fyllde jämnt. Målet var Lousto i finska Lappland där vi skulle bo bekvämt och göra sköna vandringar i den närliggande nationalparken.

Mina bilder av vår östra granne innan resan var bastun, ett mustigt och annorlunda filmspråk och för mycket alkohol.

Under vår resa kompletterades bilden en hel del och jag kände en allt större ödmjukhet för vår östra granne. Det är lätt att glömma att Finland blev svårt sargat av kriget. Framförallt blev norra Finland till stora delar sönderbombat. Det är därför Rovaniemi i stort sett saknar gammal bebyggelse.  Rovaniemi känns som en stort sett nyuppförd stad vid polcirkeln. Jag får även veta att Finland satsar mycket mera på sina bibliotek. Biblioteket är på helt enkelt mycket mer en samlingsplats i Finland än i Sverige. Finnarna tycks vara ett mer bildat folk än vi svenskar...

Finska Lappland är ungefär lika ödslig som sin svenska motsvarighet. Det som slår mig att kalhyggena är betydligt färre, men däremot det mesta av skogen ung. Tänker mig att mycket av skogen fick bidra till återuppbyggnaden av landet.

Så var det där med alkoholen...jo finnarna dricker något mer, men bara litet. Däremot är de riktiga hejare på karaoke. På det annars så lugna hotellet sjöngs det så det stod härliga till på kvällarna. Oftast mycket mer välljudande än du kanske tror.

Heja Finland - det blir fler resor framöver!

Fylla jämnt

 Det är något speciellt med födelsedagar. Kanske firar vi dem samtidigt som de förblir en påminnelse om vår utmätta tid.

Om några dagar fyller jag år. Jag har vandrat ganska länge på vår Jord så det har hunnit bli många år  och nu med en jämn siffra. Födelsedagar är ju egentligen som vilken dag som helst. Det är vi som fyller dem mening och innehåll om vi vill. Oftast brukar mina födelsedagar gå ganska obemärkt förbi, men dessa jämna födelsedagar påverkar mer. Även om det är just en av många dagar i mänsklighetens liv så blir de jämna födelsedagarna någon sorts sammanhangsmarkörer över var vad jag befinner mig och vad jag är på väg.

För tjugo år sedan var det fest i den nyinflyttade villan. För tio år sedan var det fest. Jag hade separerat från villan men var ännu gift. Nu har jag skilt mig, genomlevt ytterligare en separation och flyttat ytterligare två gånger. Under tiden...ja, under det pågående livet har jag varit med om flera underbara händelser  och kanske lika många tråkiga.

Nu är det som sagt dags igen. Konstaterar att jag blir äldre. Det går liksom inte att göra något åt. Nyfikenheten inför livet är däremot inte äldre. En klok sommarpratare sa att när vi blir äldre har vi alla åldrarna inom oss - barnet, ungdomen, den unga vuxne och den äldre. Det var fint att höra. Att ha alla åldrar inom sig  gör att jag mer än någonsin tillsammans med mina livserfarenheter kan bejaka olika sidor hos mig själv.

Jag känner mig ganska bra vid det här laget och har ganska bra koll på mina bra respektive mindre bra sidor. Nu när jag ska fortsätta min livsresa så ska jag utmana mig lite grann. Tror att det är både bra för kroppen och knoppen.

Någon fest blir det inte på min dag. Som ett led i de nya lågmälda utmaningarna blir det vandring och spahotell i vårt närmaste grannland tillsammans med någon jag tycker om.

Livet fortsätter...jag ska göra mitt bästa för att göra något fint av det...

Stubben och en liten uppstickare

 Jag vandrar i mina marker. Jag söker en sitt plats för mitt kaffe med tilltugg. Jag finner platsen i en gammal stubbe.

Dagen bjuder in till sedvanligt prakt bland höstfärger, flyttfåglar som flockas och svamprika marker. Då är det lätt att gå förbi det lilla och till synes anspråkslösa.

Jag betraktar stubben en stund innan den blir en skön sittplats. Stubben var trädet som fälldes för mycket länge sedan. Skogen är gammal bondeskog där generationer av människor har fällt skog för husbehov - fjärran dagens fula och ohållbara kalhyggesbruk.

Allt som är liv förmultnas till slut för att skapa nytt liv. Det gäller även den gamla stubben även om dess förmultning ur mänskligt perspektiv tar väldigt lång tid. Just nu och länge än är den en anspråkslös liten lav och mossbeklädd skönhet med årets skörd av gulnande barr.

Strax intill har den gamle fått en tillfällig kompis. En tegelkremla har sett dagens ljus. Den lilla svampen är bunden till den gamla skogen och bidrar till skogens välmående. Svampen är dock en tillfällig gäst i verkligheten och är tills skillnad från stubben snart förpassad till evigheten.

Även jag är en tillfällig gäst i verklighetens skog. Det slår mig hur olika livsperspektiv mötes i skogen. Svampen som står för det tillfälliga och förgängliga och stenarna evigheten. Även jag är förgänglig och kommer att försvinna. Tills dess fortsätter jag vandra i skogen, höra vindens sus i träden och fortsätter att skapa min berättelse...

En försonande årstid

 Det är höst och jag återvänder till min stuga. Vi är på väg in i det milda ljusets tid med längre skuggor och kortare dagar.

Den årstid som är nu är också min absoluta favoritårstid. Jag vet inte riktigt varför. Visst - den tidigare hösten är vacker med sitt brokiga färgspel. Men....framförallt så tror jag att det har att göra med ljuset. Allteftersom årstiden blir kyligare så blir ljuset varmare och allt mer försonligt. Det varma ljuset mjukar upp naturen och kanske också mitt väsen. I ett varmare och försonligare ljus är det också lättare att leva med mina tillkortakommanden och brister än med det där starka vårljuset som klär av allt.

Och visst...vemodet finns också där. Årstiden ger förebud naturens längre vila och insomnande. Men...också vemodet kan vara skönt. Vemodet tonar ner rastlösheten och förväntningarna. Varandet kan få mer plats än görandet.

Så - när sju sädesärlor denna morgon pickar fröer på min tomt blir jag mest glad. Jag vet att de snart ska lämna oss, men glädjen är stor över deras närvaro nu och jag förundras över deras antal.

Det faller ett stilla höstregn över mina marker. Jag ska snart gå ut i det och för en stund bli en del av naturens lunga. Ytterligare en dag av höst har börjat och jag vandrar lågmält med...