Till vårt östra grannland

 Jag bor 13 mil från den finska gränsen, men jag har under mitt relativt långa liv nästan aldrig varit där...ja, om jag då bortser från någon shoppingtur till IKEA-templet i Haparanda med ett fika i Torneå eller någon Finlandsfärjeresa i min ungdom.

Nästan på gränsen på pinsamt. Det väcker de där tankarna om att vi människor nästan alltid måste åka långt bort för att det ska räknas. Kanske blir det ändring på det nu när vi vet att våra resvanor är en av orsakerna till den pågående globala uppvärmningen.

Nu blev den där första riktiga Finlandsresan av i samband med att jag fyllde jämnt. Målet var Lousto i finska Lappland där vi skulle bo bekvämt och göra sköna vandringar i den närliggande nationalparken.

Mina bilder av vår östra granne innan resan var bastun, ett mustigt och annorlunda filmspråk och för mycket alkohol.

Under vår resa kompletterades bilden en hel del och jag kände en allt större ödmjukhet för vår östra granne. Det är lätt att glömma att Finland blev svårt sargat av kriget. Framförallt blev norra Finland till stora delar sönderbombat. Det är därför Rovaniemi i stort sett saknar gammal bebyggelse.  Rovaniemi känns som en stort sett nyuppförd stad vid polcirkeln. Jag får även veta att Finland satsar mycket mera på sina bibliotek. Biblioteket är på helt enkelt mycket mer en samlingsplats i Finland än i Sverige. Finnarna tycks vara ett mer bildat folk än vi svenskar...

Finska Lappland är ungefär lika ödslig som sin svenska motsvarighet. Det som slår mig att kalhyggena är betydligt färre, men däremot det mesta av skogen ung. Tänker mig att mycket av skogen fick bidra till återuppbyggnaden av landet.

Så var det där med alkoholen...jo finnarna dricker något mer, men bara litet. Däremot är de riktiga hejare på karaoke. På det annars så lugna hotellet sjöngs det så det stod härliga till på kvällarna. Oftast mycket mer välljudande än du kanske tror.

Heja Finland - det blir fler resor framöver!

Fylla jämnt

 Det är något speciellt med födelsedagar. Kanske firar vi dem samtidigt som de förblir en påminnelse om vår utmätta tid.

Om några dagar fyller jag år. Jag har vandrat ganska länge på vår Jord så det har hunnit bli många år  och nu med en jämn siffra. Födelsedagar är ju egentligen som vilken dag som helst. Det är vi som fyller dem mening och innehåll om vi vill. Oftast brukar mina födelsedagar gå ganska obemärkt förbi, men dessa jämna födelsedagar påverkar mer. Även om det är just en av många dagar i mänsklighetens liv så blir de jämna födelsedagarna någon sorts sammanhangsmarkörer över var vad jag befinner mig och vad jag är på väg.

För tjugo år sedan var det fest i den nyinflyttade villan. För tio år sedan var det fest. Jag hade separerat från villan men var ännu gift. Nu har jag skilt mig, genomlevt ytterligare en separation och flyttat ytterligare två gånger. Under tiden...ja, under det pågående livet har jag varit med om flera underbara händelser  och kanske lika många tråkiga.

Nu är det som sagt dags igen. Konstaterar att jag blir äldre. Det går liksom inte att göra något åt. Nyfikenheten inför livet är däremot inte äldre. En klok sommarpratare sa att när vi blir äldre har vi alla åldrarna inom oss - barnet, ungdomen, den unga vuxne och den äldre. Det var fint att höra. Att ha alla åldrar inom sig  gör att jag mer än någonsin tillsammans med mina livserfarenheter kan bejaka olika sidor hos mig själv.

Jag känner mig ganska bra vid det här laget och har ganska bra koll på mina bra respektive mindre bra sidor. Nu när jag ska fortsätta min livsresa så ska jag utmana mig lite grann. Tror att det är både bra för kroppen och knoppen.

Någon fest blir det inte på min dag. Som ett led i de nya lågmälda utmaningarna blir det vandring och spahotell i vårt närmaste grannland tillsammans med någon jag tycker om.

Livet fortsätter...jag ska göra mitt bästa för att göra något fint av det...

Stubben och en liten uppstickare

 Jag vandrar i mina marker. Jag söker en sitt plats för mitt kaffe med tilltugg. Jag finner platsen i en gammal stubbe.

Dagen bjuder in till sedvanligt prakt bland höstfärger, flyttfåglar som flockas och svamprika marker. Då är det lätt att gå förbi det lilla och till synes anspråkslösa.

Jag betraktar stubben en stund innan den blir en skön sittplats. Stubben var trädet som fälldes för mycket länge sedan. Skogen är gammal bondeskog där generationer av människor har fällt skog för husbehov - fjärran dagens fula och ohållbara kalhyggesbruk.

Allt som är liv förmultnas till slut för att skapa nytt liv. Det gäller även den gamla stubben även om dess förmultning ur mänskligt perspektiv tar väldigt lång tid. Just nu och länge än är den en anspråkslös liten lav och mossbeklädd skönhet med årets skörd av gulnande barr.

Strax intill har den gamle fått en tillfällig kompis. En tegelkremla har sett dagens ljus. Den lilla svampen är bunden till den gamla skogen och bidrar till skogens välmående. Svampen är dock en tillfällig gäst i verkligheten och är tills skillnad från stubben snart förpassad till evigheten.

Även jag är en tillfällig gäst i verklighetens skog. Det slår mig hur olika livsperspektiv mötes i skogen. Svampen som står för det tillfälliga och förgängliga och stenarna evigheten. Även jag är förgänglig och kommer att försvinna. Tills dess fortsätter jag vandra i skogen, höra vindens sus i träden och fortsätter att skapa min berättelse...

En försonande årstid

 Det är höst och jag återvänder till min stuga. Vi är på väg in i det milda ljusets tid med längre skuggor och kortare dagar.

Den årstid som är nu är också min absoluta favoritårstid. Jag vet inte riktigt varför. Visst - den tidigare hösten är vacker med sitt brokiga färgspel. Men....framförallt så tror jag att det har att göra med ljuset. Allteftersom årstiden blir kyligare så blir ljuset varmare och allt mer försonligt. Det varma ljuset mjukar upp naturen och kanske också mitt väsen. I ett varmare och försonligare ljus är det också lättare att leva med mina tillkortakommanden och brister än med det där starka vårljuset som klär av allt.

Och visst...vemodet finns också där. Årstiden ger förebud naturens längre vila och insomnande. Men...också vemodet kan vara skönt. Vemodet tonar ner rastlösheten och förväntningarna. Varandet kan få mer plats än görandet.

Så - när sju sädesärlor denna morgon pickar fröer på min tomt blir jag mest glad. Jag vet att de snart ska lämna oss, men glädjen är stor över deras närvaro nu och jag förundras över deras antal.

Det faller ett stilla höstregn över mina marker. Jag ska snart gå ut i det och för en stund bli en del av naturens lunga. Ytterligare en dag av höst har börjat och jag vandrar lågmält med...

Att välja den smala vägen

 När jag är min stuga försöker jag att leva ett enkelt liv. Jag gör mina vandringar, äter relativt enkelt, läser, skriver, bastar och kanske hugger lite ved.  Det finns inget självändamål eller trendmässigt med mina dagar här. Det är helt enkelt mitt sätt att leva här som jag alltid har trivts med.

För en tid sedan skrev Rebecka Kärde mycket tankeväckande i DN kultur. Hon skrev om människan som en optimerande konsumtionsvarelse både i förhållande till världen och till sig själv. Kärde hämtar bl a sina tankegångar från den tyske sociologen Hartmut Rosa. Det moderna samhället (allt från industrialiseringen) har gått ut på att göra världen tillgänglig - allt ska erövras och helst maximeras för att få ut så mycket som möjligt. I den kapitalistiska eran blir själva världen en vara som kan och ska exploateras. Tankesättet gäller även i förhållande till den egna kroppen...den ska optimeras och trimmas. Så och vår personlighet...vår sociala kompetens kan ständigt bli bättre. Omvärlden uppfattas som motstånd som ska erövras och övervinnas.

I samband med en allt mer tilltagande klimatkris får detta konsumtionsinriktade tankesätt om världen sig en rejäl knäck. Hittills har vi levt under villfarelsen att genom att optimera vårt förhållande till världen och oss själv så mår vi bättre och kan lura den katastrof som vi antas annars tar oss. Nu börjar allt fler bli varse att just denna katastrof närmar sig genom vårt konsumtionsinriktade sätt att se på livet och vår omvärld.

Den breda motorvägens era är förbi. En tyst stilla liten väg i glesbygden ter sig kanske inte lockande, men är definitivt en ny vägvisare för vår tid. Jorden behöver en allt smalare väg och jag tror också vår psykiska hälsa skulle må så mycket bättre av ett lugnare förhållningssätt till livet...

Det anspråkslösa

 Lyssnar på reportage om regnskogar som brinner, taigan i Sibirien och Alaska som brinner. Läser andra artiklar om om plasten som som inte bara förorenar våra hav utan nu också finns i atmosfären och och kommer ner i regnet, i snön. Hör en galen brasiliansk president skylla på miljöaktivister när regnskogen brinner och får höra om hatdrevet på nätet mot Greta Thunberg av företrädesvis män i min egen ålder. Hör om den massturism som håller på att förstöra många av Europas fina platser när horderna av människor väller ut från gigantiska fossildrivna kryssningsfartyg.

Jag hoppas att det finns en förlåtande Gud som försöker ställa allt tillrätta igen, men tror tyvärr inte så är fallet.

Det är lätt att bli missmodig och rädd över det som sker. Missmod och rädsla leder ingen vart så jag försöker glädjas åt det fina som sker i mitt liv och att jag har platserna där jag tankar energi.

Som så ofta finner jag storheten och skönheten i det helt anspråkslösa. En vandring längs stigarna i närheten av min stuga ger så mycket av det jag behöver. Platserna förhäver sig inte och jag kan tälja guld i det som jag ser och uppfattar som sparvflockarnas lek inför den stundande flytten, en tallglänta full med blåbär  och en till synes nöjd fiskgjuse som har fått sitt byte.

I anspråkslösheten finner jag mycket av min mening...önskar att vi alla skulle tänka så. Vår planet skulle få andrum och vi skulle må så mycket bättre. Jag moraliserar, jag vet, men det är svårt att låta bli...

Semesteravslut på Grova

 Semestern närmar sig slutet. Jag avslutar där jag började....i min stuga Grova. Här har jag varit ensam, tvåsam och umgåtts med nära och kära. Nu är jag själv igen. Det känns bra. Jag får sortera alla intryck och spänna bågen mot den tid som kommer.

Naturen bjuder precis på det lugn jag önskar. Det är mulet, lugnt och nära på tyst. På min vandring genom skogen stöter jag upp två tjädrar och invid stugan får jag besök av större korsnäbb och en större hackspett. Mitt i stillheten händer det...kanske just därför det är så stilla.

Jag har gjort många resor denna sommar....resor som inte handlar så mycket om avstånd...utan om upplevelser i ofta kända landskap och såväl nya som kända möten med människor.

Än en gång har jag blivit varse att resor inte handlar om platser långt borta utan snarare platser och möten där jag känner tillhörighet och gemenskap. Så har det varit under denna sommar. Många stora upplevelser i det lilla som jag känner tacksamhet inför.

Jag känner mig rik efter ett antal fina veckor. Nu redo att gå vidare med nyfiken upptäckarlust...