Välmbapouda - lågfjället i mitt hjärta

 Vissa platser återkommer jag särskilt ofta till på mina vandringar. Det lilla lågfjället Välmbapouda, ett par kilometer från min stuga, är just en sådan plats. Vandringen upp på denna fina topp är ett obligatorium. Toppen får ofta åtminstone ett par besök av mig varje år.

Säkert är det inget särskilt med Välmbapouda, men för mig är toppen särskild. Den ger mig goda minnen från min barndoms somrar och har på senare år blivit den fina utblicken från stugfönstret eller vid grillningen i det fria.

Vandringen upp till toppen ger även inblick i kultur, natur och människans framfart. Det senare gör sig tydligt påmint i den lägre terrängen. Här kalavverkades stora delar av området på 1950-talet. Här återfinns nu en likåldrig ungskog, stilren, men ganska steril. Längre upp möter jag den gamla orörda skogen. Här finns de riktiga gammeltallarna och lågor som är långt äldre än så. En fin gles skog skyddad från människor och vind. Därefter kommer jag upp i terräng som påminner om kalfjäll, men inte riktigt är det. En och annan martall är framgångsrik i överlevnadskonsten och på de små myrarna blommar hjortronblommorna för fullt.

Väl på toppen återfinns toppstugan. Det är inte vilken toppstuga som helst utan har tjänstgjort både som brandvaktarstuga och utgjort en om än så liten del av vår beredskap under krigsåren. Ibland när det är ruggigt kan jag söka skydd där för en stund.

Just denna dag är det nästan i sådan dag. plusgraderna är få, det blåser friskt och en och annan snöflinga singlar ner. Jag väljer att ta skydd en bit ner. Solen bryter fram, om så bara för en stund. Kokkaffet och falukorvsmörgåsen sitter synnerligen fint. Här tänker jag stort och smått...men framförallt är jag nära nog bara ett med lågfjällets element.

På vandring i välkänd terräng

 Tillbaka till mina marker och mina återkommande vandringar. De goda upprepningarnas vandring. En lisa för själen helt enkelt. Denna dag följer jag den gamla kostigen mot Lill-Gaika. Därefter från bergets utkik mot Ganjaureudden  för fikastopp. Sedan åter över myrarna och hemskiftet.

Dagen är väl lämpad för vandring. Den för trakterna tidiga sommarvärmen är bokstavligen som bortblåst i den kyliga nordvästen. Myrarna är osedvanligt torra  men också fulla av hjortronblom. När insektstillgången är skral och bakslaget nu är på gång så undrar jag hur de ska gå för de blommor som ska leverera det norrländska guldet.




 Den kyliga vinden dämpar fågelsången, men de flesta av de vanliga arterna hörs som rödstjärt, bergfink, lövsångare och rödvingetrasten. Mer spännande är den dramaturgi naturen erbjuder. På Lill-Gaikas topp ser jag resterna av en slagen ren. Jag undrar om det är en hungrig björn som slagit till sedan den kom ut från sitt vinteride? Nere på en av myrarna bräker en mycket späd älgkalv. Mellan mig och kalven står mamma älg och ryter till hotfullt. Jag tar försiktigt några steg tillbaka och älgkalven tar snabba språng tätt förbi mig till den oroliga modern.

Jag har slutat att räkna hur många gånger jag har gjort denna rundvandring, men många gånger är det. Detta är min resa i över skog, myr och berg som inte kostar något av vår jords resurser. När jag är i denna fina igenkännbara natur längtar jag aldrig bort till fjärran länder och platser. Här har jag en given plats och ett hem. Jag tar denna natur precis som den är utan någon speciellt förväntan. Ibland överraskas jag - någon gång över gammelörnens låga glidflygning över vattnet eller som idag - Älgkon och hennes kalv. Andra gånger händer inget särskilt.

Jag möter naturen just som den är på naturens egna villkor. Det är fint och tacksamheten är stor...

Vägvalet mellan fruktan och hopp

 Igår kände jag den där närmast överjordiska hopplösheten. Jag gjorde ett av mina sällsynta besök på köpcentret Storheden en bit utanför stan. Det är lördag, solen flödar och kommunen har samtidigt en invigning av "sommargatan", en sorts manifestation för bilfriheten när en gatstump ska lämnas bilfri under sommaren. Samtidigt sitter jag i en ända lång bilkö till köpcentret. Jag lider när jag måste åka dit, men det är dit jag måste åka för att göra inköpen till stugan.

Kommunens symboliska gest väger lätt mot människans beteende. Hon kör sina fossildrivna fordon som aldrig förr och shoppar loss - det är ju löningshelg!

Det finns mycket att känna fruktan och rädsla för i vår tid. För mig är det just miljö- och klimatfrågorna som lätt leder mig in i dystopiska tankegångar.

Fruktan och rädsla har länge varit en av mänsklighetens värsta varbölder. Bo Rothstein skriver väldigt klarsynt om detta i gårdagens DN debatt. Tittar vi till vår historia har en politik som bygger på fruktan alltid gynnat konservativa och nationalistiska partier medan en politik som bygger på hopp har gynnat progressiva och demokratiska krafter. Just nu tycks vi leva i en tid då fruktans dagordning är högt rankad såväl i den nationella  som internationella politiska dagordningen. Därför är det knappast någon tillfällighet att Sverigedemokraterna har växt sig så stora. Det stora problemet, menar Rothstein, är att fruktans politik just nu genomsyrar politiken i alla partier från vänster till höger. Detta till trots att de flesta av oss har det bättre än tidigare, kriminaliteten låg och de flesta svenskar inte har något emot invandrare.

Rädslans och fruktans politik är därför så mycket mer psykologi än verklighet. Demokratin har allt att förlora på denna politik som kan skapa en verklighet som få av oss vill ha.

Politiken, menar Rothstein, måste bygga på hoppet. Komma bort från rädslan för det samhälle vi inte vill ha till det samhälle vi vill ha istället. Där ligger utmaningen - och möjligheten.

Rothstein gav mig en liten tankeställare, då jag tycker mig känna en mycket välgrundad fruktan kring den mänskliga oförmågan på klimat och miljöområdet. Ett sätt som jag överväger att göra är att klimatkompensera. En vän till mig har redan börjat. Du betalar en månatlig summa baserat på dina personliga koldioxidutsläpp . Pengar som direkt används till klimateffektiva investeringar. Att agera i det lilla är trots allt mycket mer konstruktivt än att bara gräva ner sig i hopplösheten....

På vandring i den stadsnära skogen

 Läste tidigare idag Andrea Lundgrens fina text om skogen i tidningen. Skogen som alltid finns där, oberoende av oss. Skogen som är livet, som är döden. Skogen som är tiden och tidlösheten. Skogen - en plats att känna sig främmande i men också en plats för närhet, tillit och tröst.

Inspirerad av läsningen tog jag mig ut i en av Luleås mer stadsnära skogar - den som omger Gammelstadsvikens fågelskyddsområde.

Skogen är på många sätt långsamheten personifierad. Det är nog därför jag tycker så mycket om den. Men - skogen har också ett annat snabbare tempo. Nu när årstiden går från kallt till varmt lockas allt det där tillfälliga fram -skirt grönskade träd, kabbelekorna i vattenbrynen  och den diskreta skogsviolen. Så mycket annat är på gång och väntar på sin tid.

Andrea Lundgren skriver om skogen och om vårt förhållande till den. För mig är skogen rikedom, vila och en plats skingra vardagens onödiga brus i. Jag skulle ha svårt att klara mig utan skogen, helt enkelt.

I dagens stadsnära skog påminns jag om människors närvaro, om deras skyndande närvaro på trafikleden inte långt från fågelskyddsområdet. I skogen bland skönsjungande fåglar och det vackra solblänket från vattnet kan jag bortse från det mänskliga larmet. I en skogsglänta med utsikt mot vattnet tar jag mitt kaffe. Här läser jag i stycke ur en tidig Tomas Tranströmmer. Följande fina dikt representerar just skogens tidlöshet och den mänskliga ibland alltför fåfängliga liv...

Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade 
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
 som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
 alla våra gärningar
glasklarna
mot ingen botten
utom oss själva.

Tänker på de ingenproppade trafiklederna, den ensamma mammans otillräcklighet att leva upp till kanske självpåtvingade krav, skoterns ylande över obruten mark och alla de köpsugna i de ständigt större shoppingcentren.

Livet går fort och den mänskliga hastigheten tycks fortsätta att öka - till vad nytta? Skogen bryr sig inte, men den finns för dig. Tomas Tranströmmers poesi är tidlös och har mycket att säga en vilsen nutidsmänniska - men då måste hon ge sig tid att lyssna...

Brytningstid i alternativa hemmet

 Mitt alternativa hem ligger 25 mil väster om Luleå. Stugan Grova i västra skogslandet är och förblir min alternativa hemvist. Markerna kring stugan har följt mig sedan barnsben och ska så förbli till den dag mitt liv ändas.

Helgen som var fick platsen besök av oss. Våren här i norr är vissa år lite av en parentes. Skiftet mellan vinter och sommar går ibland väldigt fort. I år är det ett sådant år. Vintern har varit snörik. En snörik vinter skapar å andra sidan lindring åt tjälfrusna marker. Tjälen har varit försumbar och då går snösmältningen fortare. Detta i kombination med för årstiden mycket höga temperaturer gör att det nästan snurrar till det för en som jag som gärna hyllar långsamheten.

Vattensjuka marker och kvarvarande snö begränsade ännu vandringsmöjligheterna. Mycket tid reflektion och lyssnande i gengäld. Med förkärlek lyssnar jag så gärna på alla återvändande fåglar så här års. När jag även hör göken så förstår jag att i stort sett alla redan är på plats.

En snörik vinter borgar också för ett smågnagarår. Dessa visade sig inte...däremot en havsörn som tog en kort paus invid stugan  på sin troliga gnagarjakt - mäktigt.

Livet har bråttom i norr. Snabbast av alla är rabarbern. Snön hinner knappt vika undan innan den kommer. Den vet att sommaren är kort - det gäller att ta för sig.

Om ett par veckor bär dit igen för att göra sommar. Längtar som alltid redan tillbaka...

 

6 maj 2018, utdrag ur dagboken - på cykeltur i Norrbottnisk vår

Som den Norrbottenspatriot jag är måste jag få göra ett erkännande - den Norrbottniska våren kan suga! Efter den fina femte årstiden, d v s vårvintern inträder en ganska dyster period - staden är ful och skitig efter en snörik vinter och vandraren i mig går på sparlåga. Vandra gör man bara längs med vägar eller cykelvägar. Skogen är fortfarande snötäckt med en snö som gör det svår att ta sig fram. När jag ser alla härliga vandringsbilder från den södra delen av vårt avlånga land kan jag verkligen längta dit.

Trots ensiffriga plusgrader försvinner snön fort i år. Snön isolerar och tjälen är obefintlig. Lite välkommen jordvärme hjälper till.

Idag när vi fick en liten släng av tvåsiffriga plusgrader blev vandraren cyklist. Gjorde en lång och skön cykeltur längs med fjärdar och vattendrag för att höra och se naturens och vårens främsta budbärare - fåglarna. Visst var de flesta på plats -  tranor, gäss och storspovar på fälten. Allahanda måsfåglar i lufthavet, grönbena i vattenbrynen, bofink och rödhake i skogen och en av kungarna på jakt - fiskgjusen.

På hemväg blev det tid för ett långt kaffestopp hos vännen Sven på uteplatsen. Det värmde härligt i solen. Längs efter bodväggen stod skidor och snöspadar fint uppställda. Lite malplacerade kan tyckas...men vi vi är ju i Norrbotten. Vi vet sällan när väderbakslaget kommer...men det brukar komma. I Norrbotten är vintern normaltillståndet - därför gör vi klokt att inte städa undan den för tidigt...

1 maj 2018, utdrag ur dagboken - demokratisk snålblåst

 Efter en promenad i det stadsnära landskapet konstaterar jag att våren gör framsteg. Trots den kyliga vinden över Norra hamn drar sig snön tillbaka. Tallskogen fylls av bofinkars och bergfinkars sång och för en stund känns det riktigt fint trots frånvaro av värme och skir grönska.

Första maj är annars, åtminstone i den fria världen, en högtidsdag för demokratin och ropen för öppenhet och social rättvisa. Men i tider som dessa utsätts demokratin för en allt mer besvärande snålblåst. De fina värden som människor ett par generationer bakåt kämpande så innerligt för är inte för evigt givna och för en del inte ens önskvärda.

Jag läste för en tid sedan en undersökning där 71 % av det amerikanska folket födda på 1930-talet tycker att det är viktigt att leva i en demokrati. Motsvarande siffra för de som är födda på 1980-talet är 29%. Än värre är att nästan en fjärdedel amerikaner födda efter år 2000 tycker att demokrati är ett olämpligt sätt att leda ett land på. Förfärande och samtidigt gör det det lättare att förstå varför detta folk har valt sin nuvarande president. Liknande tendenser finns i vårt eget land även om det kanske inte har gått lika långt.

På arbetarrörelsens dag demonstrerar nazisterna på våra gator i Ludvika och i min födelsestad Boden.
Det som hade varit omöjligt bara för några år sedan är fullt möjligt idag lika lite som vi för ett antal år sedan kunde tro att Sverigedemokraterna sprungna ur nazistiska rötter håller på bli ett tjugoprocentsparti.

Det demokratiska sönderfallet sker stegvis. Vi måste vara vaksamma och stå upp för demokratins fundament. Den kände förintelseöverlevaren Heidi Fried formulerade det så välartikulerat när hon medverkade i dagens motdemonstration i Ludvika...

De vill skrämmas, men vi är inte rädda. Vi vet att de som skriker har inget att säga. Vi talar lågmält och det hörs långväga.

– Det är i dag vi måste agera om vi vill ha en demokrati i morgon. Jag måste orka.