16 juni 1969

Min fars dödsdag. Det är snart 40 år sedan min far slutade sina dagar. Jag var med, liksom min syster när han voltade med Saaben. Ett intensivt liv fick ett abrupt slut.

Att vårda minnet av min döda far är också att vårda mitt eget liv. Genom mina tankar blir den döde till en levande gestalt för mig och på så sätt blir han fortfarande en del av livet och en del av mig själv.

Den 16/6 varje år går extra många tankar till min far, som idag om han fortfarande hade funnits ibland oss, skulle vara 80 år.

Att vårda minnet av fadern har växt sig allt starkare genom åren – att bli kvar i en lågmäld, men samtidigt vilsam sorg och eftertanke. Kanske har det blivit så därför jag själv blir allt äldre och sedan flera år överlevt honom i ålder mätt.

Jag minns särskilt ett tillfälle den 16 juni någon gång i mitten av nittiotalet. Jag och ett par vänner var på Haparanda Sandskär. Jag vandrade ensam utåt Nordudden till. Jag satte mig att vila strax nedanför en höjd som vätte ut mot sandstranden och havet. Efter en stund upptäckte jag det träkors som fanns alldeles nära mig. Jag hade satt mig på denna plats, helt ovetande om träkorset, trots att jag hade tusentals andra platser att välja på.

Det blev en stark upplevelse av döden symboliserad av träkorset och det livgivande havet framför mina fötter. Min far levde och fortsätter att leva i mig och jag fortsätter att vårda hans minne….

Ett annat land

På väg till ett annat land.
Jag bekänner – jag har behov av detta land
Jag bekänner – jag behöver detta land för att komma till ro.
Detta land är en frizon i mig.
Jag bekänner – jag behöver detta land för att bli hel.
Jag är ingen hel människa.
Jag bekänner – jag behöver detta land, men detta land behöver inte mig.
I denna förvissning växer ödmjukheten.
Detta land är mycket större än mig, större än vad vi någonsin kan förstå.
I detta ligger allas vår ödmjukhet och utmaning
Kommer vi någonsin att förstå?

Vådan av att falla

För en tid sedan berättade en kollega i upprörda ordalag om att hon hade blivit vittne till att en gammal kvinna fallit utanför ett äldreboende. Det som upprörde henne var att människor gick förbi utan att göra en ansats för att bistå den gamla kvinnan. När kollegan kom fram anslöt personal från äldreboendet och kunde hjälpa den gamla kvinnan på fötter.

Detta hände inte i storstaden där tunnelseendet sedan länge praktiseras av många, att se men ändå inte se. Detta var en händelse under en alldeles vanlig dag i lilla Luleå där tunnelseendet i brist på trängsel invid Hermelinsparken borde vara svårt att praktisera.

Skammens rodnad borde lägga sig över alla de som sett, men inte bistått. Börjar vi bli så självcentrerade i vårt välfärdsimperium att vi inte längre förmår att sträcka ut en hjälpande hand?

Kratt - Eufori

Jag krattar. Jag krattar in sommaren invid älven, vid min stuga.
I takt med mitt krattande växer högar av fjolårslöv, barr och oräkneliga kottar.
I denna akts takt växer en glädje, en liten svårgripbar eufori.
Takten med krattan hjälper mig att blir del av en hel symfoni.
Jag öppnar dörren. Toner från stugan sprider sig i det fria.
Jag öppnar mina öron och hör Flugsnappare, Rödstjärt och Drillsnäppa spela.
Jag öppnar mina ögon och ser Sädesärlan kvittra vid samma boplats som ifjol, holken invid vedboden.
Jag hör musiken fortsätta att spela i mig. Det känns som jag kan kratta i evighet…

Trollkärringbacken

Åter utblicken över det välkända, men i någon mening ändå det ständigt förändrade landskapet. Tjärnen, den gamla skogen med Gaikabergen i bakgrunden.

Toppen av Trollkärringbacken är en av Nordlig utpost viktigaste platser. Den ligger alldeles intill min stuga där jag ofta tar adjö av dagen. Här kan jag känna mig som en riktigt John Bauertroll över min fina utkik.

Naturligtvis är också detta platsen för spännande upplevelser. Hare och rådjur på vandring längs med vägen. Salskrake och Bergand som rastar i tjärnen. Roligast var nog parningsextasen hos två Morkullor som en gång vid upprepade tillfällen flög strax ovanför mitt huvud.

Denna kväll är mer lågmäld. En kylig vind smeker landskapet och naturen hämtar andan. Taktfast spelar dock Taltrast och Rödhake på sitt typiska vis.

Jag bugar, vänder mig tillbaka till stugan och lägger in dagens sista klabb i kaminen.

Studenten

Denna dag andas ungdomlig eufori. Hur blir morgondagens uppvaknande? Hur väl rustade är dessa unga vuxna att möta livet utanför skolan på egen hand? Många är nog välrustade inför den fortsatta resan, medan en hel del andra kommer få ett mycket skakigt uppvaknande då tillvarons krav plötsligt gläfsar dem i nacken.

En lärare jag känner beskriver gymnasieskolan av dag som ett enda stort cocktailparty. Många ungdomar rör sig till synes bekymmersfritt genom sin utbildning, smakar lite av kunskapens frukt, men för dem är studietiden främst ett socialt projekt.

En studievägledare berättar att flera lätt desperata elever på senare tid har tagit kontakt med henne. De har plötsligt insett att de inte kommer att få ett komplett slutbetyg. De har hela tiden skjutit jobbiga uppgifter framför sig. När allvarets timme är inne vaknar de alldeles för sent.

Som medresenär i skolans brokiga värld kan jag se att skolan är alltför otydlig att förmedla vilka krav som gäller. Genom att inte sätta nog tydliga gränser och ge elever ständigt nya chanser blir resultat många gånger svek istället för hjälp.

Många barn och ungdomar är vana att ”curlas” av såväl föräldrar som skola. Vuxna undergräver på så sätt ungdomarnas förmåga att växa med ansvar och få dem att stå för sina handlingar.

Många ungdomar behöver vägledning mot sin väg mot vuxenblivande. Denna vägledning måste vara tydlig och hjälpa dem att växa i en ansvartagande roll. Det är ju trots allt dessa ungdomar som ska bygga vår framtid.

Prästen och prickmannen

Jag har genom åren fått diverse olika smeknamn. Sedan länge ser jag enbart positivt på detta. Jag ser det som något särskiljande och originellt. Med tiden har jag förstått att alla de smeknamn människor genom åren har givit mig ganska väl speglar min personlighet. Redan som 6- åring blev jag kallad för vädergubben när min blick fängslades av snö, regn och molnformationer. Vädergubbe var jag och har jag förblivit genom åren.

På senare år har även de som bara blivit flyktigt bekant med mig hittat träffande smeknamn åt min person.

Innan jag gifte mig hade jag aldrig satt min fot i ett byggvaruhus och brädgård. För mg var allt sågat virke ”plank” oavsett om det var regelvirke, lister eller ohyvlade brädor. När bastun till stugan skulle byggas fick jag mitt elddop. Själva bygget var bortlejt, men byggmaterialet skulle vi inhandla. Personalen på byggvaruhuset hade nog aldrig sett en så bortkommen figur. De var hänsynsfulla och hjälpsamma, men vid mina inköp fick jag höra att prästen var på besök. Träffsäkert, då det har funnits många präster i min släkt. Jag blev helt enkelt sedd som den relativt lärde, men bortkomne figur som jag var.

Lika träffsäker var sushikocken Koji som sedan en tid tillbaka har givit mig namnet prickmannen. I vår fredagsrutin ingår ofta inköp sushi. På sushirestaurangen har de sett att när Johan säger att han ska hämta sin sushi en viss tid så infinner han sig precis denna tid.

Alla som känner mig vet att jag är en fena på att passa tider och kan bli mäkta beklämd om min omgivning inte gör detsamma. Sushikocken kunde inte fånga det bättre. Undrar vad jag kommer att få heta härnäst?