Jag vandrade ett stycke invid vattenlinjen och hittade en sandbank som jag fick ha alldeles för mig själv.
Jag ska just ut och bada när de dyker upp - Jasplanen eller kanske amerikanska F16 plan. De är säkert 10 stridflygplan som passerar en bit bort och bullret äger för en stund omgivningen totalt.
Jag borde inte bli förvånad och är det inte heller. Jag sitter ju på en sandbank bara ett per kilometer från flygplatsen. Ingen annan på stranden verkar heller bry sig. Dessa plan och dess flygbuller hörs ju ofta i Luleå.
För en stund tänker istället på de långa stränderna på Gazaremsan dit säkert massor av flyende människor befinner sig sedan deras liv har slagits i spillror. Alla dessa förtvivlade människor bryr sig nog desto mer när stridsflygplanen närmar sig. För dem är planen liktydigt med skräck och liv som plötsligt kan släckas.
Vi rustar upp. Oron och tilliten är på reträtt i den värld som vi känner den. Vid Tjuvholmsundets strand är det ingen som reagerar när stridsflyget passerar. Jag är rädd att vi snart riskerar bli lika likgiltiga inför det mänskliga lidande vi dagligen matas av i nyhetssändningar och sociala medier.
Hoten tycks för avlägsna för att beröra. Vad gör vi om hotbilden växer även här? Paniken ligger nog nära i landet utan krismedvetande.
Den relativa tystnaden lägger sig. Jag vandrar ut i vattnet och låter mig omslutas av det. Känner glädjen, men vet att allt detta kan tas ifrån mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar