Lunchrummet

Lunchrummet på min arbetsplats är ingen större höjdare, men jag äter där 2-3 gånger i veckan för att spara pengar. Lunchrummet är ofta ganska välfyllt när jag anländer, men det har slagit mig att jag är ofta den enda mannen i lokalen. Visserligen är en majoritet av de anställda kvinnor, men här finns också många män. Inte heller kan det ha med ekonomi att göra, då flertalet av cheferna är kvinnor på de olika enheterna.

Av detta har jag drgit två slutsatser - kvinnor är mer ekonomiska än de flesta män (många av männen återfinns i den dyra lunchrestaurangen en trappa ner), men framför att gillar de att prata. Medan jag som ekonomisk man snabbt äter min medhavda korv stroganoff sitter kvinnorna länge och pratar om olika saker som inte intresserar så många män.

Lunchrummet lär nog förbli kvinnornas bastion. Det är tur att det finns en lunchrestaurang för de slösaktiga männen och sköna promenadstråk för en snål man som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Arbetsplatsen, lunch, kvinnor, män

Machokultur, avfolkning och skoter

Läste för en tid sedan en artikel i lokaltidningen där en forskare berättar det de flesta av oss redan har känt på sig - Norrbottens tjejer lämnar länet i allt snabbare takt. Länet förgubbas, avfolkas och de som blir kvar är allt äldre.

Ingen munter läsning för dem som vill se länet som dynamiskt och livskraftigt. Minst lika allvarligt är att Luleå inte har den attraktionskraft som utvecklare för länet som staden borde ha. För ganska många år sedan pågick en artikelserie som hette ”städernas krig”. Med städerna avsågs Luleå och Umeå. Vem som ”vann” det kriget vet vi sedan länge. Medan Luleå står och stampar utan befolkningstillväxt och expansionen gått osannolikt fort för Umeå. Att bli stor är inget självändamål, men det säger ändock en del om stadens attraktionskraft och framtidsmöjligheter.

I tidningsartikeln nämns en skillnad mellan städerna. Medan Luleå attraheras av män så attraheras Umeå av kvinnor. Självklart är det så utan kvinnor kan ingen stad växa.

När jag idag vandrar över isen går jag över ett kaotiskt virrvarr av skoterspår, hör och ser skotrar som i hög fart passerar mig och lämnar ett moln av avgaser efter sig. På skotrarna sitter män och åter män i olika åldrar. Visst kan Luleå uppfattas som exotiskt med isbilvägar och skoterkörning över vita vidder. Samtidigt bär staden fortfarande på den barlast av machokultur och ett kunskapsförakt som länge följt i stålstadens spår.

För Luleå och i förlängningen hela länet står inför en mycket tuff utmaning om man ska hålla kvar unga, kreativa människor av båda könen. Machokulturen kommer sakta men säkert att gå under, det vore trist om samma öde väntar Norrbotten, så vackert och rikt som länet är.

Läs även andra bloggares åsikter om Norrbotten, Luleå, kvinnor, män

Platserna 2 - stugan Grova

Många när på en längtan att få ha en egen stuga i naturen. För oss blev drömmen sann då för några år sedan fick chansen att köpa stugan Grova i Kasker ett par mil söder om Arjeplog. Jag har hört att den yngre generationen i allt högre grad ratar stuglivet. Det finns säkert flera anledningar till detta, men en sak är i alla fall säker, jag med min stuglängtan tycks numer tillhöra den äldre generationen.

Vad som är stugliv finns det säkert lika många svar på som det finns stugägare. För mig finns dessa vägledande ord – stillhet, avskildhet, tystnad, enkelhet och kontakt med vacker natur.

För mig representerar stugan Grova allt detta, samtidigt som den trots sin relativa avskildhet kan nås med bil inpå stugknuten. Att stugan ligger i min barndoms marker förstärker förstås den starka känslan för platsen. Det är nog inte stugan i sig som är det centrala, utan att stugan blir en plats för vila och utfärder i välkända marker som både bjuder på det lätt igenkännbara som överraskningar av olika slag.

Platsen hette förr Grovavallen som gav lite hö åt kreaturen och potatis åt människorna. Stugtimringen gör också skäl för namnet med sina flerhundraåriga stockar med ett förflutet från flottarepoken.

Mörkertiden är över och snart får Grova sitt första av ett flertal besök detta år. Grova väntar och stugägaren längtar.

Läs även andra bloggares åsikter om Arjeplog, platser, stugor, natur

Den svenska korruptionsmodellen

Med risk att jag uppfattas som tjatig och som en i mängden i drevet mot våra maktmänniskor, men jag kan inte låta bli. AMF:s stjärna har dalat och är med rätta numera långt under fryspunkten. Att makt och inflytande tenderar att korrumpera är ett för mig känt faktum. Ju högre upp i makten du sitter desto större är risken att du missbrukar din position. Någonstans kanske vi har velat tro att detta inte i lika hög grad gäller lilla präktiga Sverige, men den senaste tidens bank och pensionsskandaler har definitivt fått oss att vakna upp.

Hela den svenska pensionsmodellen framstår allt mer som ett gigantiskt lurendrejeri som vi ännu kanske bara har sett början av. Jag tror inte det är uppenbart för alla att hela vårt framtida pensionskapital är föremål för spekulation. Då må det heta inkomstpension (AP-fonderna), premiepension, avtalspension eller individuellt pensionssparande. Alla dess system är föremål för spekulation utan att vi som vanliga människor kan göra något åt det. Som ”extra salt i såret” tar giriga pensionsförvaltare ut flera miljarder kronor i avgifter trots att hela systemet har dränerats på pengar.

Jag kan inte se annat att detta system måste göras om i grunden får att komma åt girighet och kortsiktig spekulation av vårt surt förvärvade pensionsslantar.
Mitt enkla förslag är att staten garanterar alla en baspension, som har den nivå som samhället kan utlova oberoende av massa hypotetiska tillväxtsiffror. Större delen av det som vi genom avtals- och privat pensionssparande avsätter ska vi få förfoga över helt själva och placera efter eget tycke oberoende av giriga pensionsförvaltare. Jag är fullkomligt övertygad om att hade jag fått avsätta dessa delar av pensionskapitalet t ex i räntebärande papper hade jag haft ett högre pensionskapital än vad det röda kuvertet visar idag.

Finns det någon politiker som är till räckligt modig och inte fånge i ett korrupt system som vågar ta bladet från munnen? Jag tvivlar, men undrens tid kanske ännu inte är förbi…. ?!

Läs även andra bloggares åsikter om AMF pension, girighet, maktmissbruk, politik

Norrbottnisk vårvinter

Takdropp och plusgrader. Våren gör sig en försiktig trevare även på den Norrbottniska arenan.

Det lilla äppelträdet som tittar fram i snön förhåller sig nog fortfarande mest avvaktande och lite skeptisk….

Den ljusa kusten glimmar dock på sedvanligt vis…



Läs även andra bloggares åsikter om Norrbotten, Luleå, ljusa kusten, vårvinter

Platserna

Framöver kommer Nordlig utpost då och då filosofera lite kring viktiga platser i mitt liv. Den trogne läsaren kommer nog att känna igen sig. Det handlar naturligtvis om platser i naturen som förbinder mig med en speciell känsla och en ömsom fridfull som euforisk längtan att återvända till.

Jag är en stor vän av upprepningar. Trots upprepningen blir det aldrig tråkigt. Det återkommande återvändandet gör att ögon och öron kan vila i det lätt igenkännbara. Det sedda och hörda kan till det yttre vara lika, men som allt i naturen är elementen i rörelse och jag upptäcker alltid något nytt. Upprepningen bidrar dessutom till en stor inre vila och en meditativ känsla i takt med mina steg. Livet blir enkelt och tankemässigt avträde töms ut och jag blir varse en stor kärlek till livet.

Välmbapouda

Det finns ingen plats som är så nära förknippad med min barndom som lågfjället Välmbapouda i närheten av vår stuga Grova. Återseendet av lågfjället är för mig sinnebilden barnets förväntan inför ett långt sommarlov i lappmarken. När jag såg fjället visste jag att det inte var långt kvar till stugan och sommarens lekar och alla äventyr som väntade.

Denna lågfjällsmarkör har följt med mig genom åren och är lika viktig idag som då. Glädjen är fortfarande stor när lågfjället tonar upp sig för mina ögon. Min fru har aldrig förstått det där fullt ut och det är ju inte så konstigt. Det är ju jag som har en relation till lågfjället. Jag har mitt lågfjäll liksom hon har havet utanför Sangis.

Att lågfjället bär på sin historia med sin brandvaktarstuga som utkik för försvaret under andra världskrigets beredskapsår gör naturligtvis platsen inte mindre intressant.

För mig är lågfjället idag ett även ett näraliggande utflyktsmål med urskogen längs efter den branta stigningen och den och den fantastiska mångmilautsikten på topplatån. Ett årsvarv utan att ha besökt Välmbapouda är inget fullbordat år. Jag längtar redan dit….

Läs även andra bloggares åsikter om Arjeplog, platser, natur