Mörker och ljus i juletid

 Det lackar mot jul...som vi brukar säga. En ljuspunkt i mörkertiden, men också en högtid som alltid brukar ge mig kluvna känslor.

Det kluvna handlar främst om den till synes hejdlösa konsumtionen som trots allt allvarligare klimat och miljölarm bara fortsätter och tycks sätta nya rekord år efter år. Utöver det så sorgliga av många människors brist på insikt och oreflekterade beteende, så undrar jag vilka alla dessa konsumenter är?  Bland de jag känner pratas det ganska mycket om att skippa onödiga julklappar och satsa på det goda umgänget. Jag läser även artiklar om familjer som hanterar jul helt annorlunda och där det materiella får en mer undanskymd plats.

Ett svar är säkert att jag lever i min egen filterbubbla med människor som har liknande värderingar kring vad som är viktigt här i livet. Kanske är det också så som en kollega sade till mig idag...vi städar och rensar våra hem hem på onödiga saker....men sakta fylls de då istället på av nya onödiga prylar som vi egentligen inte behöver.

I vår tid där vi verkar vara mera konsument än människa är det bråttom att återerövra det djupt mänskliga inom oss - att vårda våra relationer och den Jord som vi är så djupt förbundna till.

Hoppet är det ljus som trots allt finns även i vintersolståndets tid. Bilden ovan är från Seskarö längst upp i Bottenviken. Bilden nedan från mitt älskade hemfjäll en bit från stugan utanför Arjeplog.

Med dessa ord önskar jag dig en riktigt vilsam och kärleksfull jul. Vi alla behöver det!

Om att laga sprickan mellan hon och han

 Det har hänt mycket på jämställdhetens område i Sverige. Något som vi kan vara stolta och behöver påminnas om i tider då mörka krafter vill påstå att vi är ett land i totalt sönderfall. Meetoo-rörelsen var också en vattendelare och ögonöppnare där delar av den dåliga manlighetens byk blottlades.

Sedan dess har det gått ett tag och kvinnorna fortsätter att ta plats. Samtidigt vet vi att pojkarna presterar sämre än flickorna och läser allt mindre. Vi vet att kunskap är makt och vägen till kunskap går genom läsning och kritisk reflektion.

En del män (ja, kanske alltför många) känner sig inte hemma i den patriarkala struktur som sakta rämnar. En del är så vettlöst hemlösa att de hatar kvinnor, s k incels.

Sprickan behöver lagas, men ibland kan själva ambitionen att laga snarare vidga den. För en tid sedan var jag på en jämställdhetskonferens med det vällovliga syftet att få med den norrbottniske mannen i  arbetet för ett jämställdhet. På konferensen var det faktiskt många män. Jag undrar om alla kände sig bekväma med att konferensarrangören tydligt deklarerade att här är vi alla feminister. Moderator för konferensen var en s k mjuk man, i det här fallet en man som tydligt och återkommande berättade om all sin sårbarhet och alla diagnoser han har fått genom åren.

Det sas kloka saker vid konferensen men den kvarvarande känslan av sektmöte kommer jag inte i från. Jag ogillar att få en etikett i pannan (feminist). Ska jag kunna möta och påverka andra män vill jag bara var den jag är utan etikett. Etiketter  kan skrämma mer än bygga broar. Jag har inget emot mjuka män men jag tror att det är få män som kan och vill identifiera sig med konferensens moderator, han med de många diagnoserna som skulle representera den alternativa manligheten.

Vid nästa jämställdhetskonferens blir utmaningen att bjuda in alla landsbygdens män, då jag antar att det är bl a dessa man vill nå i jämställdhetsarbetet. De måste få en röst som hörs. Det är bara i dialog mellan olika tankar och synsätt vi kan komma vidare. Utan till synes obekväma möten blir sprickan till slut för djup för att kunna lagas...

Magisk kväll och ord och toner

 Det var en blöt, regnig, hal och mörk novemberkväll. Det dagen då den fina vintern tillfälligt hade släppt sitt grepp. Just denna kväll styrde vi kosan mot Råneå och och Råneåskolans aula. Det var kvällen då vi skulle lyssna till Augustpristagaren Marit Kapla och musikern Martin Hederos.

Platsen var väl vald. Aulan doftar och känns 1960-tal. Fin och allt för lite använd för publika evenemang. Råneå är Luleå kommuns nordliga del och utanför den lilla centralorten breder den verkliga landsbygden ut sig. Denna landsbygd som Marit Kapla berättar om på ett så fint och ödmjukt sätt i romanen Osebol där hon låter den lilla byns alla röster tala.

Just denna kväll är aulan fylld av förväntansfulla människor där vi dessförinnan fått njuta av den lokala brottarföreningens goda fikabröd och kaffe i den intillliggande skolmatsalen.

Jag har tidigare läst romanen. Det är annorlunda berättelse som växer och berör. I en tid den spänningarna mellan större städer och landsbygd blir allt större och hela samhällskontraktet gungar fyller Kaplas roman ett viktigt tomrum. Det är människor som du och jag som berättar om sina liv i Osebol. Ofta med en stor stolthet att få vara bo och vara en del av bygdens levande väv.

I Kaplas roman blir det tydligt vilken styrka och närvaro som finns i landsbygden. Här blir människorna verkligen människor av kött och blod, inte bara en bland alla andra. Det är just denna stolta landsbygd som utarmas allt mer. Trots att människorna här oftast betalar mer skatt en storstadens människor kan många landsbygdskommuner  snart inte upprätthålla den grundläggande välfärden. Det är ett annat blod - delar av vårt land som som sakta förblöder.

Det är verkligen märkligt att ett rikt land som Sverige snart kan vara ett land där det finns många platser där vi inte kan bo. Inte lite skandalöst då resurser och pengar finns, men ofta på fel platser och händer. Och...utan vår landsbygd dör inte bara den utan tills slut även alla överbefolkade städer som är så beroende av den för sin livsmedelsförsörjning.

Men just denna kväll i en aula i Norrbotten levde landsbygden mer än vanligt genom Kaplas stämma och Hederos finstämda musik.

Mellan årstider

 Vintern har tillfälligt dragit sig tillbaka och hösten är sedan länge passerad. Årstiden och dagen ger ingen full visshet och riktning. Precis som jag som människa ibland famlar mellan mening och mål kräver dagen isbroddar  för att häva fall och brutna lemmar.

Utblicken gör det lätt att hålla mig upprätt. I den dunkla årstiden söker jag referenspunkterna och finner dem. Ur vattnet är allt skapat och till vattnet söker jag mig gärna tillbaka. Kanske inte havet kommunicerar med mig, men för mig blir havet meningsskapare. Havet stillar mitt brus i dess långsamhet och eviga skapelseakt.

Nattens oro och fantasi får sin förklaring då jag ser att ett lodjur har vandrat längs med stranden. I nattens lyssning trodde jag det var en orolig människas flyende steg.

Årstiden kommer till slut finna riktningen. För oss människor kan det vara svårare. En stunds vandring i novemberljuset är om för tillfälligt riktningen något klarare...

En söndag i november

 Det är djupt inne i november. Jag bor i staden men vandringen nära staden längs mina vägar är lika stillsam som de lätta snöflingorna som träffar min kind.

Tänk att staden med dess larm och puls kan få detta fina vilotillstånd. Vandringen ger mig en möjlighet att nollställa mig från veckans alla brokiga intryck i min egen lilla värld. Vandringen ger mig även en chans att försöka hitta en balans i min brist på förståelse över all dramatik som sker i den stora världen. En dramatik som i någon mening berör eller kommer att beröra både mig och dig.

Sedan någon dag har vi fått veta att Sverigedemokraterna åtminstone för tillfället kanske är Sveriges största parti. Ett parti som framförallt  hejas på av män i min egen generation. Troligen är det till någon del samma män som finns på sociala medier och där hatar kvinnor. De kallar sig Incels. De tycker att kvinnorna är på väg att ta över världen och vill till varje pris sätta stopp det.

Det finns så många nya konfliktlinjer i vår tid, män-kvinnor, stad-land, nationalism-liberalism m m. Över allt detta finns den fritt hängande klimatfrågan som handlar om vår civilisations överlevnad och som närmast dränks i alla de där mindre frågorna som i sig är stora nog.

Det är lätt att hemsökas maktlöshet och tvivel i den tid som är. En söndagsvandring längs efter stadens stränder skingrar oron, åtminstone för en stund. Jag mår så bra av stillheten och naturens stilla rörelse i form av snöflingor och blicken av Bottenvikens vatten som mycket sakta sipprar fram genom sprickor i isen.

I naturens svartvita tid

 Det är Allhelgonatid och det är november. En november med ett tilltagande mörker och en dovare färgskala.

November kan vara en fin tid, speciellt ute naturen. Det är tyst, stilla och allt världens brus kan rensas bort.

På stadig is gör jag mitt spår i nysnön. Det känns underbart ensamt här, men jag är inte ensam. Färska spår från hare, räv och skogsfågel ger mig visshet att jag är betraktad, om än på avstånd.

Jag stannar vid en av mina älskade platser. Så enkelt som en köpesbulla och en banan smakar utsökt tillsammans med kaffet ute i det fria. Jag lyssnar på en natur som för dagen tycks vara helt utan ljud. Efter en liten stund hörs något. Det är en lätt vind. Den är så lätt att den normalt inte hörs. Men vad är mer normalt än den fina natur där jag befinner mig. Här hörs den lättaste vind  och även en korp från bergets stup.

Naturen målar en tavla i finaste svartvitt och jag får vara där - fint!

Livet fortsätter...

 Det är Allhelgonahelg. Som så många gånger förr tillbringar jag den i min stuga. Det har blivit en fin tradition som jag ogärna bryter. Ibland har jag sällskap och andra gånger är jag själv.

Denna Allhelgonahelg är jag själv. Det känns bra. Det finns mycket att bearbeta under det år som gått. Visserligen är inte året slut, men just en Allhelgonahelg i stugan i mörker och tystnad är en utmärkt möjlighet till reflektion och bearbetning.

För en tid sedan fyllde jag 60 år. I sig inte speciellt märkvärdigt, men lite stort ändå. Så här i Allhelgonatid tänker vi på de som har lämnat oss. Att fylla 60 påminner också än del om livets ändlighet. Det går allt mindre tänka på det jag vill göra sen. Det kanske inte kommer något sen och livet blir allt mindre givet.

Tack och lov har jag förmånen att vara en ganska frisk person. I allt mitt stora allvar finns där också såväl glädje som lekfullheten kvar. Jag försöker möta livet med ett öppet och nyfiket sinne. Det finns massor att oroa sig för både i det stora och i det lilla, men det får inte förta glädjen att leva.

För ett år sedan var jag på väg ur en relation. Det var mycket smärtsamt. Tiden därefter gick långsamt och tillbringades ofta ensam. Just då var det bäst och jag vill ha det så. Sedan en tid är jag åter i en relation. Det är varmt, kärleksfullt och innerligt. Konstrasten till det där ensamma livet jag befann mig i våras kan känns ofantligt stor, men är det egentligen inte. Vi är innerst inne alla ensamma. För att leva rikt måste vi också klara och utvecklas i ensamheten.

Jag gillar ofta att vara ensam. Såväl ensamhet som tvåsamhet kan vara vackert. Det är underbart att vara tvåsam igen och denna tvåsamhet kan jag utveckla i min ensamhet. Det låter kanske underligt, men för mig är det närmast en förutsättning.

Det är Allhelgonahelg. Efter dagens premiärskidtur i ensamhet så sänker sig mörkret - fint...