Den tretåiga hackspetten

Boplatsen i skymningsljus

Varje kväll gör den sitt nattkvarter i den gamla fallfärdiga holken. Han gör sina lovar runt holken innan han tar sitt natthärbärge i besittning. Sedan sitter vi en stund och tittar på varandra innan han tackar för sig. Det är en trevlig daglig upprepning i den stuga där jag lever helt nära naturen.

Naturen är inte bara harmoni, utan full av dramatik och ond bråd död. För att par dagar sedan fick hackspetten besök av en kompis, eller kanske var det någon annan som också sökte skydd för natten. Ögonblicket senare dyker en liten rovfågel upp i halvmörkret, kanske var det en stenfalk. Rovfågeln plockar resolut den lilla hackspetten i klorna. Rovfågeln skriker och den lilla hackspetten skriker ännu värre. Ögonblicket senare blir det alldeles tyst. Naturen har sin gång. Rovfågeln får sig ett skrovmål och hackspettens dagar är till ända.

Det är lätt att förstå varför min betraktare den tretåiga hackspetten söker ett tryggt skydd för natten…

Läs även andra bloggares åsikter om Fåglar, hackspettar, natur

Morgonvandring på Agnesvaare

Morgonen är frisk och klar efter nattens regn. I relativ närhet från min stuga finns berget Agnesvaare, inte speciellt högt, men brant med blockrik terräng. Det är därför ganska naturligt att traktens havsörn har sin häckningsplats längs med någon av branterna.

Jag har länge tänkt ta mig upp på detta berg och denna morgon bar det av. Spår efter tidigare skogsbruk märks tydligt på vägen mot bergets fot. Trots det är den unga skogen full av talltitor och både hackspett och lavskrika ger mig sin hälsning.

När jag kommer intill berget möts jag av en moss- och blockrik vägg av gammelskog att ta mig uppför. Branten kräver sitt av vandraren, men snart kommer jag till en vidsträckt bergkam som tar mig mot högsta punkten. Här är skogen opåverkad av människans framfart. Kring toppartiet får jag nya perspektiv på mina välkända omgivningar och kan betrakta en välkänd natur med andra ögon.



Havsörnen visar sig inte denna morgon, men ganska färsk björnspillning tyder på att någon av de björnar som lär befinna sig i närområdet nyligen har besökt berget. Något björnmöte får jag inte på min återfärd och lika bra var nog det.

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, vandring, Arjeplog

Välmbas augustispeglingar

Bilderna uttrycker en liten del av evigheten. Det som fanns före mig och som kommer att finnas länge efter mig. En dag bland många genom alla år med det blanka vattnet efter en solvarm dag som snart ska ta adjö. I storheten ligger det enkla och det sköna. Från stugfönstret bjuds jag in till en skönhet som det fullt ut inte går att omfatta vidden av, utan ett mänsklig tillrättaläggande, långt bortom det artificiella, konstlade och designade. Naturen visar skönheten i det enkla, människan har ofta en förmåga att krångla till det. Det kanske är vår olycka?



Läs även andra bloggares åsikter om Natur, skönhet, människan

Morgonvandring uppför Välmbapouda

Jag är i stugan Grova för att läsa, skriva hugga ved och vandra. Som inspiration på temat vandring läser jag samtidigt Thoreau essäsamling ”Konsten att vandra”. Att vandra är inte bara vandringen i sig utan samtidigt hur vi förhåller oss till livet och därmed den natur som vi alla är så beroende av.

Årets augustivistelse i stugan är högsommarvarm och lämpar sig dåligt för vandring upp på lågfjäll. Inspirerad av flera dagars lugnvatten bestämde jag mig därför för att ta en tidig morgontur med kanoten över älven och fotvandring därefter. Det började bra, men naturen är nyckfull, samtidigt som ett antal smålomar spelade ystert en bit bort började en sydlig vind ta i. Ingen kraftig vind, men tillräckligt besvärlig för en ensam kanotist att parera i den allt mer gropiga sjön. Jag fick ta till reträtt och färdas med bilen till den stig som leder till Vämbapoudas topp.



Vandringen blev svettig trots den ganska arla timmen, men vandraren blev som ofta rikligt belönad vid toppens brandvaktarstuga. Den hänförande utsikten, två tornfalkar på jaktstråt och högt över himlen – örnen som har överblick över allt. Vandraren kan i Thoreaus fotspår bara ödmjukt buga och ta emot.

Läs även andra bloggares åsikter om Vandring, natur, Arjeplog

Tillbaka...

....är Nordlig utpost efter en kortare tids tystnad. Jag har tillbringat mina dagar i lappmarken i vår stuga. Framöver kommer jag att förmedla en del intryck därifrån. Håll tillgodo!

Enkelt men sammansatt

Är tillbaka till Grova, tillbaka till det enkla livet och den självvalda ensamheten. Här finns allt jag behöver för en lämplig blandning av fysisk och mental aktivitet och däremellan bara vila. Veden som ska sågas upp klyvas och få sin plats i vedboden. Böckerna som väntar på att bli lästa och orden som kanske kommer skrivas. Solen och värmen som bjuder in till sol och bad nere i viken. De enkla måltiderna som blir tillredda över kolbädden.



Talltitor gör mig emellanåt sällskap och en och annan smålom flyger förbi på sitt karaktäristiskt kvackande sätt. Annars mest oceaner av tystnad. Kan det bli mer enkelt och mer sammansatt, knappast!

Läs även andra bloggares åsikter om Enkelhet, ensamhet, aktivitet, vila

Hos tandläkaren

Mina tandläkarbesök har varit få, men regelbundna i vuxen ålder. Det har handlat om snabba undersökningar utan andra komplikationer. För några dagar sedan var det dock dags för ett oväntat besök. En av mina hörntänder gick söder, bortpressad av ungdomssyndernas amalgamfyllningar.

Akutbesöket på tandvårdkliniken på Örnäsets vårdcentral, var en om inte angenäm, men efter omständigheterna ingen otrevlig upplevelse. Jag fick tid samma dag och omtanken om mig var närmast rörande. Återkommande frågade de mig om det kändes bra och berättade om alla steg som skulle tas när tanden reparerades.

Däremot var det första handläkarbesöket jag minns som 8- åring av ett helt annat slag. Jag har kvar bilden av stor flintskallig gammal gubbe som återkommande skrek ”gapa stort”. Jag kände mig fjättrad i en fälla när han flera gånger slant med borren. Resultatet var en rejält svullen kind efteråt. Idag hade vi kallat detta för barnmisshandel.

Tiderna är tuffa och allt mer ojämlika och orättvisa. I detta sammanhang är det i alla skönt att tandvården har tagit ett stort steg framåt. Den snart 50-årige mannen har absolut ingenting emot att bli omhändertagen närmast som ett barn när han sittligger försvarslös i tandläkarstolen.

Läs även andra bloggares åsikter om Tandvård, tandläkare