Barnen och skogen

Vi är nu kanske inne i den mest glädjefyllda av årstid. Jag fylls av lust och energi när jag vandrar i naturen, ser livets rörelse, hör alla ljud känner alla födelsens dofter.

Vi som känner så och vurmar för naturen, detta livets centrum och förutsättning tycks bli allt färre. Läser en kort arikel i dagens Dagens nyheter (klicka här!) om att stadens barn blir allt mer urbaniserade. Många barn är inte ute i skog och natur överhuvudtaget.

Frågan är vad det kommer att göra med framtidens människa som saknar en relation med det liv som är hennes egen förutsättning. Att verkligen skydda och vilja bevara något kräver nog att man har en äkta kontakt med det man vill bevara. Detta är nog ett hot att ta på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, människan, barn, framtiden

Ännu mera curling

Med risk att upplevas som tjatig och konservativ gammelmoralist har mina tankar om curlingföräldrar fått ytterligare bränsle.

Två söndagar i rad har en bil kommit rullande i vårt villaområde i sakta mak. Då och då kliver en tonåring ut ur bilen med reklam som ska fylla villaområdets postlådor. Att dela ut reklam har sedan länge varit ett klassiskt extraknäck för många tonåringar för att tjäna en slant. Tidigare skötte ungdomarna detta jobb själva och hade olika finurliga lösningar för att få med sig all reklam.

Nu verkar vi leva i en tid där föräldrarna ska engagera sig i allt som ungdomar företar sig. Visst är det bra med engagerade föräldrar, men engagemanget ska i första hand syfta till att stödja ungdomarna att klara sina engagemang på egen hand.

Det är därför jag blir lite beklämd när jag ser denna förälder i praktiken göra halva jobbet åt sin son. Dessutom får miljön ta lite extra stryk när cykeln eller vagnen har ersatts med bilen som mest puttrar på tomgång.

Jag bärs av en tro att vi alla utvecklas bäst av lämpligt motstånd där inte bekväma lösningar serveras oss. Unga människor lär bli varse detta för eller senare och då har vi som är äldre ett stort ansvar att ge dem redskapen att klara de prövningar som väntar.

Läs även andra bloggares åsikter om Curlingföräldrar, ansvar, motstånd

Platserna 4 - Bron, Gammelstadsviken

Sluter mina ögon. Låter mig värmas av solens leende och svalkas av den ljumma vind som spelar bland vass och träd.

Hör fåglarna, de nyanlända och de trogna stannfåglarna - gäss, änder, rödvingetrastar, trädpipärkor, talgoxar, bofink och många fler.

Öppnar mina ögon. Ser den bruna kärrhöken flyga helt nära och skapa oro i fågelfaunan.

Jag gör mitt första besök detta år vid Bron invid Gammelstadsviken. Detta är den plats som i vuxen ålder har fått flest besök av mig genom åren. Upprepandets välsignelse – detta är platsen som alltid fyller mig med längtan, år efter år.

Ytterligare en brun kärrhök som jagar intill den andra. Detta är ett paradis för mig som betraktare och som kan lovsjunga skönheten i naturen, samtidigt som det är en kamp på liv och död för alla de andra.

För oss människor innehåller livet ofta kamper av ett annat slag. Det vet var och en av oss som begrundar livets väsen och är varse livets gäckande ombytlighet.

Vid Bron låter jag mig stillas inför livets oroliga och föränderliga flöde. Det är nog därför platsen betyder så mycket för mig och känner återvändandets stora glädje.

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, Luleå, Gammelstadsviken, platser

Om längtan, rörelse och dess motsats

Jag är stadd i kraftig rörelse och har ovanligt lite kontroll över nuets och den nära framtidens skeende. Vi ska flytta från huset, men har ingen aning var vi ska bo härnäst. Jag ser konturerna av ett nytt intressant arbete i horisonten, men vet ännu mycket lite vilka former det kommer att ta och om det kan vara det jag hoppas på. Jag är en stor vanemänniska med mina ordnade cirklar. Nuet är med andra ord en utmaning som ställer mycket på ända.

Jag läser för tillfället en novellsamling av Ulf Eriksson. Ulf är en underfundig författare som vänder ut och in på mycket av etablerade begrepp. Jag fann några talande meningar att ta till sig i tider av en ännu oklar förändringens vind…..

”Jag är visserligen mindre än min längtan, och det kan tyckas beklagansvärt, rentav löjligt. Men är det inte bra mycket bättre än att ha vuxit ur sin längtan? I det senare fallet blir man offer för en leda som man inte kan överskrida eftersom man redan har sprängt dess horisonter. I det förra fallet finns många hot, men också en osynlig synrand att färdas emot, och man har en liten röst som gärna tävlar med både vind, regn och åska. Man slipper också vara en uttråkad observatör av sig själv.” (ur ”Det försvunna rummet”, 2008)

I mitt tycke mycket koncentrerad livsfilosofi att luta sig emot i tider av förändring.

Läs även andra bloggares åsikter om Ulf Eriksson, förändring

Mera curling

Ordet curlingförälder har säkert 10-15 år på nacken. Att curla sina barn var att förenkla för dem i olika sammanhang. Kritiska synpunkter som framfördes var att dessa föräldrar tog över alldeles för mycket och hämmade barnens ansvarstagande och egen initiativförmåga.

Idag pratas det inte lika mycket om detta. Inte för att jag tror att föräldrarna har förändras, utan kanske att det mer eller mindre har tagits för givet curlandet är lika med ett bra föräldraskap.

Jag fick nyligen höra att en del föräldrar tycks fortsätta med denna form av föräldraskap även när barnen blir vuxna. Tydligen är det ganska vanligt att föräldrar medverkar vid anställningsintervjuer för sina vuxna barn och till med löneförhandlar för dem. Detta sker i en tid då vi sägs ha mycket självständiga ungdomar i vårt land.

Om jag vore arbetsgivare skulle jag inte vara allt för pigg på att anställa en ungdom som har med sina föräldrar som förkläde.

Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om Curlingföräldrar, ungdomar

Sångsvanar

Sångsvanen har nog tagit täten som vårens budbärare. Denna fåglel var för några årtionden en ganska ovanlig fågel, men idag återfinns framförallt under flyttsäsongen på alla möjliga ställen där det finns tillgång till vatten i närheten. Då pratar vi inte om någon enstaka svan utan mängder av individer på en ganska liten yta.

Vi besökte häromdagen Hästviken utanför Sangis som för dagen lika gärna skulle kunna heta Svanträsk. De vita små och större prickarna var inte resterna av den snö som gett vika, utan svan och åter svan.



Det är mäktiga individer som poserar för min kamera på behörigt avstånd. Jag kan konstatera att de flesta tycks vara par. När någon enstöring eller något annat par gör närmanden är de snabba att markera - hit men inte längre.



Om några dagar har sångsvanarna lämnat Hästviken och hittat de myrar som de oftast häckar vid. Andra flyttare och häckfåglar tar plats. Årets skapelseakt har tagit sin början och nu är ingen dag den andra lik.

Läs även andra bloggares åsikter om Sångsvan, fåglar

Vid havsbandet

Längst uppe i Bottenviken. Ishavet vägrar ännu att släppa sitt grepp. Över lufthavet passerar regelbundet grupper av sångsvan och gäss och i skogen tilltar trastsången i intensitet. Våren har anlänt till Bottenvikens skärgård, men det dröjer ännu en tid innan vi kan se ut över att öppet hav.

Våren vill skynda, men här ute bromsar ännu vinterns is på takten. Sverige är ett avlångt land med många klimatansikten och det är nu kontrasterna är som störst.



Läs även andra bloggares åsikter om Is, Bottenviken, Ljusa kusten