Tankar och livsfragment 30 juni 2025 - flyttbestyr

 

Då ska jag snart flytta igen. Jag säger igen då det har blivit flera gånger på senare år. Jag vet inte om det beror på rastlöshet, för mycket tid som pensionär, eller om jag söker det där perfekta boendet. Jag hoppas att det är det sistnämnda, även om det inte finns något optimalt boende. Jag vill tro att jag styrs av en längtan att komma till ett större lugn nära naturen. Det har i alla fall varit drivkraften då jag bryter upp än en gång och har börjat fylla flyttkartongerna.

Trots att jag har flyttat ganska ofta så slås blir jag varje gång överraskad av de där okända sakerna. Det kan vara någon burk eller tub med oklart innehåll som jag har använt någon gång, eller några sedlar från en resa till främmande land från länge sedan.

Jag ska flytta till ett litet torp där det inte kommer att finnas plats för allt. En bokhylla och en del böcker får nytt liv i min rymliga stuga medan den andra hyllan har fått sluta sina dagar i en  container på återvinningen.

Än en gång slås jag över vårt relativt stora överflöd. En stor bokhylla med glasdörrar var en gång dyr i inköp men äger nu inget värde. Jag har försökt sälja ett fint handgjort gammalt skrivbord, utan resultat. Det tillsammans med ett soffbord och en TV-bänk åker i veckan också till återvinningen. Återstår att se om även dessa möbler blir till träflis.

Det är en speciell "resa" att flytta. Jag kan inte lova att det här är sista gången, men jag hoppas det...

Tankar och livsfragment 16 juni 2025 - Nytt liv i brandvaktarstugan

 

Nordost om min stuga finns lågfjället Välmbapouda. På toppen finns en liten stuga. Detta lilla fjäll och dess toppstuga har under hela mitt liv varit ett återkommande mål för mina vandringar och alltid i mitt blickfång från fönstret i stugan.

Den lilla väderbitna stugan uppfördes under 1930-talet och tjänade under många år som brandvaktarstuga och spelade även en roll under andra världskrigets beredskapsår. Den blåste en gång omkull, men restes upp igen.

Under senare år har den börjat att förfalla och därför är det så roligt att några entusiaster från byn under några år har tagit på sig uppgiften att rusta upp stugan. Välmbapouda kanske är den mest välbesökta toppen i Arjeplogs kommun. Fjället är lättillgängligt från vägen och så erbjuder den vidunderlig utsikt över de stora sjöarna, skogarna och mot fjällen i väster. Riktigt klara dagar kan du till och med se Sareks snöklädda toppar. Så har du då dessutom den gamla brandvaktarstugan som erbjuder bra skydd när vinden ligger på.

Att den nu har fått en uppfräschning såväl in som utvändigt är en välgärning för bygden och oss som älskar denna topp. Här finns såväl solpanel bidrar med värme och även en fin ny kamin för den som vill elda.

Ett stort tack till de om har bidragit till detta och som gör fjället och toppstugan som ett självklart utflyktsmål även för framtida generationer...

Tankar och livsfragment 7 juni 2025 - vägen vidare

 

Så länge jag lever vandrar jag vidare. Den dag jag inte längre vandrar behöver  jag inte bekymra mig om. Vägs ände når vi alla någon gång. Under tiden lever jag vidare med nya tankar och insikter.

Denna dag bjuder på tid för tankar och reflektion. Jag är i min stuga och kan blicka ut över ett stilla regn och höra fåglars sång. Går jag ut kan jag känna den goda doften av en spirande växtlighet.

En äldre mans tankar är långt ifrån den unge vuxnes tvärsäkra formuleringar. Omprövningar och nya insikter, såväl trevliga som mindre roliga är en del av livet. Att jag exempelvis från och med hösten blir landsbygdsbo på heltid fanns inte på min livskarta för så sent som för några år sedan.

Två större omprövningar kring mina så kallade sanningar, d v s sådant som jag var säker på har jag fått ompröva på senare tid. Det gäller såväl materiella som sociala aspekter.

En av mina ledstjärnor i livet har varit att en fri människa äger så lite som möjligt som binder honom. Att vara fjättrad av materiella ting kostar på, såväl ekonomiskt som mentalt. Att jag nu snart är ägare av ytterligare en fastighet går emot det jag trodde var en given princip. Men en princip får aldrig bli överordnad längtan och drömmar. I det här fallet blir just det materiella (ett hus att bo i) en förutsättning för den stillhet och lugn som naturen bjuder där jag vill leva och verka.

Även synen på vänskap har förändras. Tidigare trodde jag att vänskapsrelationer hade större chans att vara livslånga än kärleksrelationer. Vänskapsrelationens möjligheter att reglera avstånd trodde jag skulle vara det kitt som skulle hålla dem levande. Tanken var att vi nöter inte lika mycket på varandra. Som jag ser det nu är det kanske just avståndet som har tömt vissa vänskapsrelationer på en del av sitt innehåll. Det blir inte längre några riktiga möten som kan lösa sådant som skaver.

Jag lever vidare såväl i självvald ensamhet som i kärlek. Jag ser även möjligheter till nya möten. Livsvandringen går vidare till den sista resan. Jag hoppas att fram tills dess få vara en fortsatt nyfiken resenär...

Tankar och livsfragment 31 maj 2025 - fåglarnas sång

 

Då är jag tillbaka till platsen som betyder mest i mitt liv - stugan Grova med omgivningar som jag återupptäcker varje år. Här ska jag nu vistas några veckor för att se hur våren övergår till sommar. Någon kanske säger att det här är den bästa tiden, men för mig äger varje tid på året sin speciella skönhet.

Det finaste med denna tid är nog det myllrande fågellivet. I år följer årstiden sin normala lunk. Här uppe i västra inlandet 420 meter över havet  innebär det att björkarna fortfarande knoppas och att snön är borta sånär på någon snöfläck på högre höjd

Just detta år tycks klimatförändringar tagit paus i denna trakt. Jag gläds åt naturens långsamhet. De som också tycks glädjas är alla skönsjungande småfåglar som har anlänt från fjärran land. I år sjunger de mer intensivt än på länge. Kanske även dessa befjädrade vänner också gillar vädrets och årstidens normalitet. Vill gärna tro att det är så. Oavsett vilket trollbinds jag av naturens och fåglarnas magi. De hjälper till att hålla oroliga tankar på avstånd. Känner tacksamhet...

Tankar och livsfragment 22 maj 2025 - solidaritet

 

Jag gör en vandring i skogen. Inga ruelser pockar på och tanken är fri. Bland skönsjungande fåglar hör jag också en annan melodi i mitt öra, en så kallad öronmask. I örat ljuder Rolf Vikströms " Vi har inget annat än vår solidaritet" från  LP-skivan " Jävla måndag" (1978).

Jag förundras över att melodislingan dyker upp just då. Kanske har det att göra med att jag nyligen har sålt alla mina vinylskivor där Vikströms skiva fanns med, eller så beror det på det sammanhang jag vistades i - skogen, naturen - som jag känner en stark sammanhållning och lojalitet med. Just sammanhållning, lojalitet och gemenskap är ju det som  definierar begreppet solidaritet.

Solidaritet - ett vackert ord. Lika vackert verkar det närmast utrotningshotat som begrepp i vår tid. Jag vet inte när jag hörde ordet solidaritet användas senast. Skulle tro att det är för mycket länge sedan.

Måhända var 1970-talets syn på livet naivt i vissa avseenden, men där fanns i alla fall hopp om att det gick att förändra saker till det bättre. Det som skulle bli bättre var också det gemensamma. Alla skulle få del av det som byggdes och idén om att resurser skulle fördelas mer jämlikt var starkt.

Det är lätt att bli nostalgisk när jag ser på den tid som är nu. Det verkar inte finnas någon ände på det individualistiska livsprojektet. I denna individualistiska tid tycks många människor vilsnare än någonsin och tron på demokratin sviktar. Samtidigt bygger vi ett samhälle där ojämlikheten skenar. Sverige är visst det land där antalet miljardärer procentuellt sett ökar snabbast. När våra politiker intervjuas om detta faktum så tycks de flesta att det dessutom är helt i sin ordning.

Det är lätt att bli missmodig och missmod är tärande. Jag skulle tro att det är därför jag fortsätter med mina vandringar i naturen. Här kan jag när det är som bäst vara i samklang med livets väsen . Då är det inte så dumt med Rolf Vikströms melodislinga i örat...

Tankar och livsfragment 5 maj 2025 - mot ett annorlunda liv

 

Till hösten flyttar jag till Sundom, till ett litet torp och börjar bygga en annorlunda tillvaro. Nu ska jag börja leva den dröm jag har närt en tid.

Att bo 3 mil från staden fanns inte i min tankevärld bara för några år sedan, men nu är jag där och det känns rätt på alla sätt.

Med tanke på hur mitt vuxna liv har sett ut är inte valet så konstigt. Jag har för det mesta valt lugnet och stillheten framför stojet. Otaliga är de vandringar jag har gjort i skog och mark, många gånger ensam.

Inför min förra flytt fanns det där lilla huset vid sidan av som ett tankegods, men jag var inte mogen att ta steget.

Att bo i lägenhet innebär samtidigt att dela olika ljud som jag inte väljer. Grannen som aldrig tycks få nog att bygga om i sin lägenhet, tonårskillarna som gnabbas i lägenheten bredvid och en ylande hund som emellanåt har svårt för ensamheten. Allt detta tillhör nog normaliteten i lägenhetshus, men jag kan med stigande ålder bara konstatera att jag blir allt känsligare för ljud och buller. Det senare - bullret tror jag dessutom det har blivit allt mer av i vår tid. Biltrafiken har blivit intensivare. För 20 år sedan fanns inte heller någon EPA-dunk på centrumparkeringen.

Med detta i betraktande kanske inget stort beslut jag har tagit. Livet kommer att bli annorlunda, men kanske inte så mycket annorlunda ändå. Jag lever mest ensam, bortsett från den tid jag tillbringar med min fina särbo. Staden är inget jag längtar till. De gånger jag ska dit ligger den blott 25 minuter bort.

Kort sagt - jag tror att jag kommer att göra mer av det jag gillar - vistas i naturen  och ostört kunna läsa och skriva. Dessutom någon gång sätta musiken på riktigt hög volym utan att störa någon, bara det...

Tankar och livsfragment 27 april 2025 - lugn vandring i Björsbyskogen

 

Jag gör vårens första vandring runt Gammelåkersberget. Gammelåkersberget är inte så mycket till berg, utan mest en en liten höjd i terrängen med lite stenblock invid toppen. 

Hit har jag både gått och åkt skidor många gånger. För att vara i stadens relativa närhet är det en ganska tyst plats där naturens egna ljud får stå i centrum.

Det är alltid något extra med de där första fotvandringarna i naturen. I år har våren varit tidig och bara på skuggiga platser finns någon snöfläck kvar.

Vandringen är en plats i nuet och en plats för minnen. I nuet får jag sällskap av tättingar som rödhake, bofink, sånglärka, större hackspett och talgoxar. En talltita är på talltitors vis nyfiken och blir riktigt närgången när jag stannar och betraktar dess sång i videbusken.

Jag går förbi en liten kallskälla. Här har skogen avverkats för några år sedan, men kallkällan finns kvar. Jag minns en gång för länge sedan då en död kungsfågel låg intill kallkällan vid en av mina skidturer. Det var en vacker död jag minns - den lilla vackra fågeln tillsammans med det rinnande vattnet och den vita snön.

Detta sköna pendlande mellan här och nu och där och då, får jag ofta vid mina återkommande vandringar till kända platser. Nuet har alltid något att berätta och när jag minst anar det öppnas imperfektets minnesarkiv. Det är fint...