Tankar och livsfragment 3 april 2025 - i kontakt med ett verkligt liv

Jag har varit några dagar i min stuga och levt ett enkelt stilla liv bortom världens larm och konsumtionshets. Tillvaron i stugan så här års kräver planering och sparsamhet. Matbutiken ligger flera mil bort och jag har inte tillgång till rinnande vatten. Matinköpen har varit noga planerade och vattendunkarna fyllda när jag kommer till stugan. Väl här eldar jag i kaminen, läser, åker skidor, bastar och grillar i all enkelhet. Jag är inte bortkopplad från världen då stugan har fiberanslutning och kaminen får hjälp av en luftvärmepump, vilket är skönt efter en lång vinter.

Då jag har kommit in en bra bit i livets andra halvlek har behovet av lugn och stillhet blivit allt viktigare. Stugan är en bra plats att få perspektiv på världens larm och människans vilsenhet. Det verkliga livet upplever jag i kontakt med naturen bortom en allt mer galen konsumtionshets.

Just konsumtionshetsen verkar fylla ett omättligt behov hos många människor. Jag läste för en tid sedan att svenskarna konsumerar 18 kilo kläder och skor per år. 18 kilo! Det är en ganska tung resväska eller ryggsäck. Jag känner ingen som konsumerar kläder och skor i denna mängd. Då kan jag inte dra någon annan slutsats att det måste finns de som konsumerar mångt mer än så. Kanske 2 eller 3 välfyllda resväskor. Tanken svindlar...

Samtidigt upprörs vi över några procents högre matpriser och tidigare över höga bränslepriser. Jag vet att jag balanserar på en slak lina här. Det finns de som har riktigt tuffa marginaler i sin ekonomi och de som saknar alternativa färdmedel till sin arbetsplats...men den stora majoriteten i Sverige lever ett mycket gott liv ekonomiskt och skulle behöva se över sitt konsumtionsmönster.

Vårt överkonsumerande liv är belastar vår Jord allt mer och är en av de stora bovarna i uppvärmningen av planeten.

Jag kan bli så sorgsen att allt för få verkar se detta samband och än färre  är beredda att att lägga om sina liv på ett mer hållbart sätt.

Tyvärr vänder jag ofta bort blicken och tar inte fighten när jag ser hur människor gör sina okritiska val. Jag vill inte döma, men vet att framtidens dom blir hård.

Jag fortsätter att leva i den nära verkligheten och hoppas att jag i någon mån gör avtryck med mina val...

Tankar och livsfragment 1 april 2025 - den anspråkslösa skogen

 Fäster blicken mot skogen, den anspråkslösa. Skogen där jag vandrat så många gånger. Följt djurens stig, fyllt svampkorgen, jagat upp tjäder och ripa och sett en karaktärsfågel för den äldre skogen, den tretåiga hackspetten. En gång låg här ett renkadaver. Kanske offer för den björn som jag både känt lukt och spår av.

Det är ingen märkvärdig skog. Den har till och från plockhuggits av de bönder som genom generationer har verkat här. Den kallas för kontinuitetsskog, en skog som har brukats, men som aldrig har kalhuggits.

Det är en skog som under överkomlig tid aldrig kommer att få något skydd då den saknar lämningar av döda träd. De som tidigare levde av skogen tog vara på alla vedrester från skogen.

Denna typ av skog blir allt ovanligare i vårt land. Jag kan se det med egna ögon när jag gör min resa till stugan från kusten. Varje gång kantas vägen av något nytt hygge där det funnits äldre skog. Snart är nästan hela den 25 mil långa bilresan kantad av en ända lång virkesåker med avbrott för myrar och sjöar. Det är en sorglig utveckling som dessutom har gått allt fortare på senare år.

Jag kan bara hoppas att den anspråkslösa skogen i närheten av min stuga få stå kvar. Här är ännu tyst, bortsett från en korp som hörs en bit bort. Om någon månad ska här åter sjuda av liv - trastsång i träden, grodspel i den näraliggande tjärnen och myrens anspråkslösa blommor med hjortronblomman som drottning. Jag ser fram emot det...

Tankar och livfragment 26 mars 2025 - intryck efter en resa

 

Förra helgen var vi i finska Lappland och åkte skidor. Det var väldigt trevligt. Jag längtade verkligen att få åka skidor i välpreparerade spår tillsammans med en vacker natur. Vintern vid Norrbottenskusten har varit mild och trist och sällan inbjudit till någon bra skidåkning.

De resor jag gör numera är inte så långväga. Finland ligger nära och Norge är inte allt för fjärran. Det jag slås över varje gång är att våra grannländer har gått om oss i många avseenden. I Finland håller såväl väg som järnväg hög kvalitet och tågen går punktligt. Framförallt Norge satsar mycket på att landsbygden ska leva och utvecklas. I Finland ser man till att stora delar av vindkraftsparkernas vinster går tillbaka till berörda kommuner. Som vandrare ser jag att såväl Norge som Finland håller hög kvalitet på sina vandringsleder och erbjuder en hög servicenivå i form av stugor och på ett flertal platser även vildmarkskaféer. 

Sverige har historiskt haft ett stort försprång gentemot våra grannar då vi i modern tid har varit helt förskonade från krig. Nu har vi blivit omsprungna på de flesta områden. Det är till stor del resultatet av många år av okloka politiska beslut. Med rätta har den svenska självbilden fått sig en törn. Jag tror många inte inser hur illa det är.

I Finland finns det färdiga så kallade beredskapsbutiker som står redo att försörja befolkningen vid en allvarlig kris. Något sådant finns inte på kartan i Sverige, men det sägs att vi ska "utreda" behovet.

På hemvägen tar vi vägen längs den svenska sidan av Torne älv. Den är bitvis mycket ödsligare än den finska sidan. Här finns ingen service utefter vägen och många av husen har övergivits. En del av dem i nära tid. Det är sorgligt att se.

I nyhetsflödet kan vi läsa att nattåget till Stockholm har blivit stående i Älvsbyn under 8 timmar efter ett elfel. Ytterligare ett exempel på det svenska järnvägshaveriet.

Våra politiker borde göra regelbundna studieresor till våra grannländer. De har mycket att lära oss...

Tankar och livsfragment 12 mars 2025 - en nästan tyst plats

 

Med åldern har jag uppskattat tystnad och avskildhet allt mer. I vuxen ålder har jag regelbundet sökt mig bort från mänskligt larm och på senare år har behovet blivit ännu större. Kanske går det att se det som en förberedelse inför den eviga tystnad som till slut ska omsluta mig och alla oss andra. Jag tror även det beror på mitt behov att skingra oroliga tankar som hemsöker mig i vår oroliga tid. Då är en riktigt tyst plats det absolut bästa för mig.

I vår tid blir det allt svårare att hitta den där tysta platsen. Ljudet av mänsklig aktivitet följer dig ofta långt borta från städer och samhällen.

Igår kom jag till 99 % tyst plats vid havet några mil fågelvägen från Luleå. Jag banande mig mitt eget spår ut på isen med sikte på en ö några kilometer längre bort. Efter en stund blev jag ett med mina egna ljud från skidor och andning. Jag stannade då och då och förundrades över stillheten. Inte ett ljud, inte ens en skoter på avstånd. Jag stannade intill en klippformation vid ön. Kände mig som ett med evigheten, fick sällskap av ett par domherrar som påminde mig om det liv som trots allt pågår. De avbröt mycket lågmält en annars total tystnad.

Uppfylld av nuet och det medhavda fikat skidade jag tillbaka, glad och uppfylld av närvaro och lugn.

Eckhart Tolle skriver: "När du förlorar kontakten med din inre stillhet förlorar du kontakten med dig själv. När du förlorar kontakten med dig själv förlorar du dig själv i världen".

För att leva och utvecklas behöver vi den inre stillheten. Jag behöver tystnaden för att komma dit. Andra hittar andra sätt. Det viktiga är att vi hittar dit, annars går vi alla vilse...

Tankar och livsfragment 5 mars 2025 - ett försök att skingra oron

 

Igår var jag orolig. Ja, rent av oroligare än vanligt. En av nackdelarna av att vara pensionär och heta Johan är att det finns all tid i världen att att ta in nyhetsflödet. Jag säger nackdelarna, för att det kan emellanåt helt enkelt bli för mycket i den allt mer oroliga tid vi lever i nu.

Jag har länge oroat mig för klimatförändringarna och hur vi i allt snabbare förstör de livsbetingelser vi alla är beroende av. Nu verkar det dessutom vara dags att plocka fram broschyren om krisen/kriget kommer. Det senare, kriget, har jag inte trott skulle påverka mig och kanske rent av drabbas av. Jag har in i det längsta velat tro att insatserna är så stora att det borde vara skäl nog att avstå. Nu förändras världsordningen i en rasande takt och med den maktbalansen i världen. Historien borde ha lärt oss att om makthungriga män tillåts sätta agendan så slutar det aldrig bra. Nu är vi där.

Våra politiker försöker fortfarande intala oss att Natos principer gäller och vi ska nog kunna komma på god fot med galningen på andra sidan Atlanten. Jag tror att de ljuger och egentligen är livrädda. De ger oss en falsk känsla av trygghet som jag inte längre tror på. Jag väljer hellre att vara vaksam, men vaksamheten skapar en oro.

Att vara orolig är inget bra för hälsan. Det vet jag. Mitt bästa sätt att skingra tankarna är att gå ut och se allt det där som känns tryggt och normalt.

 Därför blev det därför en riktigt fin dag i staden igår. Jag gjorde en längre vandring på isvägen i solen. Jag möttes av glada leenden och några sa till och med ett glatt "hej". Jag unnade mig en god semla på Wallstens och såg en riktigt bra konstutställning på Kulturens hus. Jag fick några fina orosfria timmar som gjorde gott.

I mataffären på hemvägen var jag delvis tillbaka i gamla hjulspår.  Jag köpta extra mycket havregryn och pasta och såg till att det finns T-röd till mitt stormkök. Här hemma finns vattendunkarna redo, tillika vevradion.

Jag kan inte göra om mig själv. Jag vill hellre förkomma än förekommas, även om det tar på. Tur att ljuset är på väg tillbaka med mer tid för vistelser i naturen och kryddat med fina möten med människor. Behöver det extra mycket nu...

Tankar och livsfragment 26 februari 2025 - sorgflor över en förlorad vinter

 

Blickar ut från fönstret. Gläds åt det naturligt gröna som krukväxten och den lilla skogsdungen. Det är en skör hinna av normalitet i en onormal tid. 

Världen rustar och konfliktnivån höjs. Därmed också insatserna och risken för något oöverblickbart. I det tilltagande infernot tycks det däremot inte längre finnas någon plats för det verkligt ödesmättade - det skenande klimatet.

Jag sörjer just nu över en förlorad vinter. Den senaste dagarna har det åter varit plusgrader i kombination med regn. Jag vet snart inte för vilken gång i ordningen denna vinter. Ute är det blött, slaskigt och allt fulare i takt med att snön försvinner och snöhögarna börjar anta den där gråbruna färgen. Ett resultat av allt grus och föroreningar. Det här går det att leva med en bit in i april, men nu är det fortfarande februari.

Februari har hittills varit nästan 7 grader varmare än normalt. Sedan årsskiftet har det varit 5 grader varmare. Med vissa undantag, som förra vintern, är det här det nya normala och det är ingen vacker syn.

När lokalpressen frågar människorna på stan om den "konstiga" vintern  i Luleå så verkar många glädjas. För mig, norrbottning som gillar vinter, är det obegripligt. Ett av de främsta skälen att bo häruppe är ju just snö och kyla och att få ett landskap som ramar in landskapet i vitt under mörkertiden och som inbjuder till friluftsaktiviteter. 

Kanske det inte är så konstigt. Vi lever ju i en allt okunnigare tidsålder. Det enda som rustas upp är försvaret. Miljö och klimatjournalistiken är på reträtt. Det finns massor av kunskap om situationen och vad som behöver göras, men kunskapen får inte hjälp att nå ut.

På sitt sätt bidrar även SMHI till kunskapsbristen. Vi formas av språket och jag märker allt oftare att metrologerna pratar om kyla när det egentligen i relativ mening är milt. Är det riktigt milt, som nu, får vi bara veta att det blåser en sydlig vind över landet. Jag menar att SMHI har ett särskilt ansvar i frågan som man inte tar.

Det har blivit mörkt ute. Grådiset ligger tungt över bostadsområdet. Temperaturen är plus en grad.

Tankar och livsfragment 23 februari 2025 - två år som pensionär

 

Tiden går fort när man har roligt är ju en gammal klassisk devis. Oavsett graden av denna glädje har mina två första år på den arbetsfria arenan gått väldigt fort.

Idag är det exakt 2 år sedan jag lämnade min arbetsplats för sista gången efter ha bjudit kollegorna på smörgåstårta och poserat för en bild.

Förutom hastigheten i tid och rum kan jag även förundras över hur snabbt jag lägger arbetslivet bakom sig. Ett arbetsliv är ett arbetsliv och när det tar slut så är det slut. Jag är glad att jag känner så och inte klamrar mig kvar vid det liv som var.

Varje del av livet har sina utmaningar och möjligheter. Att nu sedan en tid vara pensionär kan ju vara lite av livets efterrätt - lite sötare än huvudrätten, men också med vetskapen att sedan bjuds det inget mer.

På många sätt har övergången till pensionärstillvaron gått över förväntan. Övergången underlättades nog över att jag jobbade en hel del hemifrån de sista åren och dessutom gick ner i tid under det sista året. Sedan har jag till och från levt ganska mycket ensam genom livet och är van att klara mig själv.

Just detta att tillbringa mycket tid med sig själv har det naturligtvis blivit ännu mer sedan jag blev pensionär. Min särbo jobbar ännu flera år framöver så det är framförallt under helgerna vi träffas. Vännerna finns där, men umgänget är inte som förr. Jag har nog blivit mer bekväm, men även mer känslig för missförstånd och konflikter som kan uppstå i vänskapsrelationerna.

Goda rutiner vägleder mina dagar, som yoga varje morgon, dagliga promenader eller skidturer och styrketräning ett per dagar i veckan.

Utmaningen för att livets efterrätt ska bli lång och smaklig är att göra mer av allt det där jag tycker om  och våga utmana mig lite utanför min komfortzon. 

Just nu är en av mina tankar om jag fortsätta att leva och verka i stadens relativa närhet eller om jag ska kasta loss och leva nära naturen på heltid. Tanken kan kittla...

Jag behöver naturens lugn och stillhet mer än någonsin i vår allt oroligare tid. Vi får se var den fortsatta livsresan bär hän...