Fäster blicken mot skogen, den anspråkslösa. Skogen där jag vandrat så många gånger. Följt djurens stig, fyllt svampkorgen, jagat upp tjäder och ripa och sett en karaktärsfågel för den äldre skogen, den tretåiga hackspetten. En gång låg här ett renkadaver. Kanske offer för den björn som jag både känt lukt och spår av.
Det är ingen märkvärdig skog. Den har till och från plockhuggits av de bönder som genom generationer har verkat här. Den kallas för kontinuitetsskog, en skog som har brukats, men som aldrig har kalhuggits.
Det är en skog som under överkomlig tid aldrig kommer att få något skydd då den saknar lämningar av döda träd. De som tidigare levde av skogen tog vara på alla vedrester från skogen.
Denna typ av skog blir allt ovanligare i vårt land. Jag kan se det med egna ögon när jag gör min resa till stugan från kusten. Varje gång kantas vägen av något nytt hygge där det funnits äldre skog. Snart är nästan hela den 25 mil långa bilresan kantad av en ända lång virkesåker med avbrott för myrar och sjöar. Det är en sorglig utveckling som dessutom har gått allt fortare på senare år.
Jag kan bara hoppas att den anspråkslösa skogen i närheten av min stuga få stå kvar. Här är ännu tyst, bortsett från en korp som hörs en bit bort. Om någon månad ska här åter sjuda av liv - trastsång i träden, grodspel i den näraliggande tjärnen och myrens anspråkslösa blommor med hjortronblomman som drottning. Jag ser fram emot det...