Efter att ha gjort en resa till landets sydligaste del är jag nu åter i mina vandringsmarker nära staden.
Jag upprepar mig ofta. Det ger mig struktur och en visst mott av hållfasthet i livet. Det blir nu än viktigare när jag har lämnat en av livets tydligaste strukturer, arbetslivet.
Vissa upprepningar sker dagligen, andra ute i naturen, sker med en större oregelbundenhet beroende på årstiden. Igår gjorde jag min första tur för året till och Gammelstadsviken. Jag tog mig dit med cykeln, med ett avbrott för en samtalsstund hos Sven och Karin på vägen. Vandringen var klassisk vårtypisk med snö, is och en hel del vatten att forcera innan jag nådde torrare områden.
Dagen var vacker, men vårens eufori tycks ännu inte fullt ut ha nått detta nordliga landskap. Bortsett från en del kända fågelarter som sågs eller hördes så var skogen och den ännu delvis isbelagda viken ganska tyst.
Fiskgjusens ryttlande på himlen och några färgstarka sorgmantlar livade upp, men jag hade inte heller något behov av att bli upplivad. Bara att få vara och finnas till i denna miljö gav vandringen mening tillsammans med en längre stunds betraktande över kaffet.
I vår tid där till synes de flesta människor lever i en kollektiv förnekelse av vidden över vad vi håller på att göra med vår Jord, mår jag så väl av dessa helande enkla vandringar i en natur som inte kräver något, men som ger så mycket tillbaka.
Jag kan fortsätta att vandra vidare, fortsatt orolig och bekymrad över det som sker, men stärkt och påfylld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar