Det jag slogs av under vandringen var att det var så få som jag, d v s de som var ute och gjorde längre dagsturer. De jag mötte var vid sidan av hundägarna mest flanörer som gjorde kortare promenader med bilen i närheten.
Jag var således under längre sträckor i stort sett ensam på mina turer. Det passade bra för för mig som ofta trivs i mitt eget sällskap. Här fanns ju så många nya intryck att hantera i en natur och kulturmiljö som var så olika än den jag är van vid.
Det jag också slogs av att det finns olika aspekter på ensamheten. Faktum är att jag upplever den mycket starkare då jag är i sammanhang där det finns människor som inte samspelar med mig än där jag inte möter någon.
Det blev särskilt tydligt när jag var vid Ales stenar, ett klassiskt utflyktsmål och en turistmagnet. Här var det mycket folk av många skilda nationaliteter, men jag satt där i min ensamhet utan att någon tog någon notis om det. Här var jag verkligen anonym.
De relativt få gånger jag mötte vandrarna på vägen blev det alltid någon sorts samspel, ett "hej", men ofta en kortare dialog. Här såg vi varandra i vår gemensamma ensamhet.
Åtminstone för mig så sker mötet med den andre sällan i myllret av andra människor. Det är i naturens lugna puls där jag kan se och bli sedd av andra. Skulle tro att det har att göra med den gemensamma ensamheten och att vi delar någon sorts värdegemenskap med den helande naturen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar