Tankar och livsfragment 25 augusti 2024 - industriminnet Laver

 

Några mil nordväst om Älvsbyn ligger resterna av den gamla koppargruvan Laver. Här fanns under en tid ett litet välorganiserat gruvsamhälle. Gruvsamhället hade en kort historia under cirka 10 år från sent 1930-tal. Sedan monterades det ner. Resterna finns kvar och på platsen finns en hel del information om platsen det liv som levdes där.

Platsen har mycket att säga om Norrbottens industrihistoria och kanske minst lika mycket om vår nu -och framtid. Norrbotten är nog det län som har exploaterats mest när det gäller att bygga välståndet i Sverige. Jag säger bara skogen, malmen och vattenkraften. Under kortare och längre perioder har näringarna givit arbete, men de stora vinsterna näringarna givit har aldrig kommit bygderna till del.

Det Norrbotten vi ser idag är till stora delar brandskattat på såväl sin fina natur och människor.

Till skillnad från våra grannländer ger vi nästan inget tillbaka när exploateringarna sker. För mig är det fullständigt obegripligt.

Nu lever vi i den så kallade gröna omställningens tid. På nytt riktas blickarna mot Norrbotten, våra nyckelmetaller och stora vidder för vindkraftsparker. Till det kommer den enorma satsningen på det fossilfria stålet.

Jag undrar vilka lärdomar som dras av den förra industriepoken? Då byggdes samhällen upp för att skapa ett bra liv för de som arbetade där, om än för en kort tid.

Idag behövs massor av människor till det nya projektet, men nästan inga vill flytta hit. Kommunerna skuldsätter sig upp till öronen med hopp om en fylld kassakista. Risken är de kommer att gå i konkurs när nästan inga väljer att bosätta sig här.

I Laver råder sedan länge åter lugnet. De  många betongfundamenten kommer länge att finnas kvar alltmedan naturen åter börja göra landskapet till sitt.

Det vore synnerligen klokt av våra beslutsfattare på såväl lokal som nationell nivå att åkta till denna plats som har mycket att lära om vår tid...

Tankar och livsfragment 14 augusti 2024 - en tur in till staden

 

En vänlig augustisol smeker min kind i den lätta motvinden på cykeln in till staden. Det mitten av augusti och det märks. Det är lugnt inne i centrum och uteserveringarna gapar ganska tomma. Jag ser ett par ryggsäcksturister men annars tycks även turisterna vara få.

De flesta har börjat jobba och kan inte som pensionären Johan flanera i lugn takt utan någon som helst hets.

Jag sätter mig på ett litet sommarcafé med en en kopp kaffe och en chokladboll. Här sitter några andra pensionärer som är äldre än mig. De tycks glada trots det klassiska samtalet kring sjukdomar och allehanda krämpor.

Jag låter tankarna komma och gå. Jag inser hur priviligierad jag är. Jag äger min tid, är nära nog fri att göra det jag vill och lever på en ovanligt fredlig plats i vår annars allt mer ofredliga värld.

Till helgen blir det stugliv i min särbos stuga och nästa vecka åker jag för en tid till min egen stuga i lappmarken.

Jag behöver bara ta upp min mobiltelefon och läsa det senaste nyhetsflödet för att inse hur bräcklig hela min och allas vår tillvaro är.

Jag lägger ifrån mig mobilen och fortsätter min promenad mot älven och Norra hamn. Friden fyller åter mitt sinne i eftermiddagssolen. Friden är ingen konstant, men jag behöver unna mig den för att hantera orosmolnen. Frågan är nog inte om utan när de kommer...

Tankar och livsfragment 7 augusti 2024 - en onsdagsreflektion invid havet

 

Det har varit en solig och behagligt varm dag. Jag bestämde mig för att göra en längre cykeltur till Tjuvholmsundet bortanför Luleå flygplats. Det min absoluta favoritbadplats om man inte ska färdas ut i skärgården med turbåt.

Jag vandrade ett stycke invid vattenlinjen och hittade en sandbank som jag fick ha alldeles för mig själv.

Jag ska just ut och bada när de dyker upp - Jasplanen eller kanske amerikanska F16 plan. De är säkert 10 stridflygplan som passerar en bit bort och bullret äger för en stund omgivningen totalt.

Jag borde inte bli förvånad och är det inte heller. Jag sitter ju på en sandbank bara ett per kilometer från flygplatsen. Ingen annan på stranden verkar heller bry sig. Dessa plan och dess flygbuller hörs ju ofta i Luleå.

För en stund tänker istället på de långa stränderna på Gazaremsan dit säkert massor av flyende människor befinner sig sedan deras liv har slagits i spillror. Alla dessa förtvivlade människor bryr sig nog desto mer när stridsflygplanen närmar sig. För dem är planen liktydigt med skräck och liv som plötsligt kan släckas.

Vi rustar upp. Oron och tilliten är på reträtt i den värld som vi känner den. Vid Tjuvholmsundets strand är det ingen som reagerar när stridsflyget passerar. Jag är rädd att vi snart riskerar bli lika likgiltiga inför det mänskliga lidande vi dagligen matas av i nyhetssändningar och sociala medier.

Hoten tycks för avlägsna för att beröra. Vad gör vi om hotbilden växer även här? Paniken ligger nog nära i landet utan krismedvetande.

Den relativa tystnaden lägger sig. Jag vandrar ut i vattnet och låter mig omslutas av det. Känner glädjen, men vet att allt detta kan tas ifrån mig...

Tankar och livsfragment 5 augusti 2024 - måndagsreflektioner

 

Det är en vanlig måndag. Jag befinner mig mig för tillfället i staden mellan livet i stugan och min särbos nyinköpta stuga på Seskarö.

Jag cyklar in till centrum i solskenet för att göra några ärenden. Inne i centrum är det som bilden antyder ganska stillsamt. Det känns skönt då stuglivet som oftast är just stillsamt.

Jag besöker butiken Dressman för att köpa badbyxor. Jag har badbyxor men båda är i respektive stugor och de kommande dagarna blir jag i staden och vill gärna bada.

När sommaren går mot sitt slut brukar mycket som tillhör sommaren reas ut. På Dressman är det 70 % rabatt om jag köper 2 varor eller mer. Problemet var att jag bara behöver badbyxor. Jag gillar inte att konsumera i onödan. Här får jag för tillfället överge en viktig princip. Jag köper ett par strumpor tillsammans med badbyxorna. Hux flux blev priset 107 kr istället för 290 kr om jag bara hade köpt badbyxorna.

Vi lever i den ohållbara överkonsumtionens tid och jag ogillar lockelsen  att köpa bara för att det är billigt. Ett par strumpor behövs ju för det mesta och denna gång får jag leva med det.

Mer upprörd blev till sinnet blev jag vid lyssningen av lunchekot. En kvinna från statliga Swedavia intervjuades. Hon bekymrades över att vi svenskar reser mindre flyg inrikes men gladdes samtidigt att det utrikes flygresande ökar igen. Swedaviarepresentanten ondgjorde sig över flygskatten och tyckte att den skulle bort för att uppmuntra flygresandet.

Vi är mitt inne i en eskalerande klimatkris där vi helst inte ska flyga överhuvudtaget, speciellt inte korta sträckor inom landet. Jag upprördes Swedavia men kanske än mer över nyhetssändningens okritiska reportage och frågor.

Jag lever numera i ett land där snart sagt alla bara ser till egennyttan, den maximerade vinsten. Ingen ser samhälls- och klimatnyttan. Helhetssyn ligger inte i tiden alltmedan tunnelseendet triumferar.

Det är tur att solen skiner och jag får bada imorgon...