Tankar och livsfragment 5 februari 2026 - bunkerkylan

 

Jag har sedan några månader flyttat ut från staden för att bli bybo på heltid. Det har varit en intressant och omtumlande tid. 

Att det skulle bli en stor förändring jämfört med ett bekvämt liv i lägenhet vara jag beredd på och i många stycken också längtade efter. Jag ville bo nära naturen och känna stillheten. Bara att få ta på sig skidorna och åka direkt ut i skogen är en verklig frihet och sann livskvalitet.

Men det jag inte var fullt ut beredd på var att det skulle bli så kallt. Min pensionerade granne berättar att han aldrig har upplevt en sådan långvarig kyla som under detta år. Det har inte uppmätts några nya köldrekord, men dagarna med -20 c eller mer har varit denna vinters normaltillstånd. Några få dagar har det varit lite mildare och då har jag fått passa på att göra den där skidturen i skogen.

Den ihållande kylan kräver sin uppvärmning. Jag blev tidigt varse att jag köpt ett dåligt isolerat hus som kommer att kräva sina åtgärder till vår och sommar. För att begränsa de skyhöga elräkningarna installerade jag tidigt en luftvärmepump och har hittills köpt minst 5 kubik björkved. Dagarnas självklara ritual är eldandet. Några timmar på morgonen och kvällen. Det är en trevlig ritual, men eldandet har blivit i en mycket större omfattning än vad jag hade drömt om.

Det är märkligt att leva med denna bunkervinter i en tid med snabb global uppvärmning. Trots att det har varit ovanlig ihållande kyla här i norr var januari globalt sett den 5;e varmaste januarimånad sedan mätningarna började.

Förr eller senare vänder det. Trots alla minusgrader så trivs jag med mitt nya liv. Det är så vackert ute och solen börjar på allvar åter göra entré. Snart nog värmer den också.

Jag klagar inte. Tycker bara rejält synd om alla småfåglar som inte kan värja sig från kylan. Nötväckan - en ny art i Norrbotten sedan några år, såg vissen ut vid matningen idag. Det påminner mig om att det är dags att köpa mer solrosfrön åt de små när jag gör mitt nästa gästspel i staden.

Tankar och livsfragment 3 februari 2026 - oavslutade relationer

 

Jag går min eftermiddagspromenad runt byn Sundom, min nya boplats i mitt liv. Jag stannar till vid den lilla ån som rinner mellan två sjöar och sedan ut i havet. Ån kan påminna om livet självt. Så hår års är den stilla med ett obefintligt vattenflöde. Andra gånger, som på våren eller efter riklig nederbörd, då är den snabb och strid. Så kan det också vara med våra liv. Ibland går det det långsamt, med tid för eftertanke och reflektion. Andra gånger kan det vara så mycket på gång och det går fort. Ja, kanske ibland för fort.

Hastigheten och görandets tid kommer även till mig framöver, men just nu är det lugnt och stilla. Det finns gott om tid att tänka på det som har varit och det som är. Då och då tänker jag på människorna i mitt liv, de närvarande och de som inte längre är närvarande, men som har har lämnat olika avtryck hos mig. Där finns förstås de som har gått bort, men även de som finns kvar, men som jag av olika anledningar har tappat kontakten med.

Författaren Nina Wähä skriver väldigt fint om gamla vänskapsrelationer som har försvunnit i hennes liv:

"Människor glider ut och in i våra liv. Ibland gör de det med en smäll, eller ett avslut, en stängd dörr, ett farväl. Men de flesta rycks ifrån oss utan att det finns tid eller möjlighet till ett ordentligt farväl....Ibland förvinner de ut ur våra liv som en långsam perspektivförskjutning, det är väl det som brukar kallas för att växa ifrån varandra eller glida isär...men vissa människor lämnar spår i oss, sår i oss. En känsla av något outtalat dröjer sig kvar mellan oss och den andra, och tiden som går gör det näst intill omöjligt att vid senare tillfällen, påspringningar i livet, backa bandet och reda ut  vad som egentligen hände"

När jag läste dessa rader så satte Nina Wähä ord på något jag känner igen. Människor som har varit nära och självklara i mitt liv som inte längre finns där. Jag kommer nog aldrig få någon förklaring till varför det har blivit så, men det kan göra ont och kännas trist.

Jag försöker att se mig som en del av det livgivande flödande vattnet. Med vattnet transporteras näring till nytt liv. Så länge jag lever kan jag skapa nya relationer, möten och mening. Det ökar livsflödet och gör gamla sår mindre påtagliga, även om de kommer att finns kvar. Jag vill leva och verka i det som ger positiv energi, ny livsnäring och i det förhoppningsvis kunna få ge något tillbaka till det som är närvarande nu och ger nya avtryck i mitt liv.

Allt kan inte lagas, men i det lilla så finns det trots allt så mycket att glädjas över och känna tacksamhet inför...

Tankar och livsfragment 20 januari 2026 - den lilla och den stora världen

 

Det har gått ett stycke på det nya året och jag lever mitt liv i mitt lilla hus. Början på detta år har varit ganska krävande. I min lilla värld har det handlat om kyla och brist på isolering och i den den stora världen finns nyhetsspöket Donald Trump med från morgon till kväll.

På sätt och vis har det kanske varit bra att fokusera på problemen i min lilla värld. De är ju trots allt greppbara och kan lösas. Det är värre med den farliga stollen på andra sidan Atlanten. Här kan jag bra åse det allt mer makabra skådespelet där de flesta av oss bara är statister. Jag hoppas att vi alla överlever detta. Det är långt ifrån säkert, då världen just nu likt ett dominospel förändras kusligt snabbt. Jag vill tro att kejsaren till slut blir allt mer naken och likt en kung Midas får kliva ner från sin tron.

I min lilla överblickbara värld råder nu normal vinter. Då är mitt boende skönt. Jag eldar morgon och kväll och däremellan får luftvärmepumpen göra sitt. Värre var det under den nästan två veckor långa köldperioden med temperaturer som pendlade mellan 25 och 32 minusgrader. Då insåg jag att huset läker värme som ett såll. Trots att det inte är lämpligt eldade jag under nästan all vaken tid. Trots det var huset rejält utkylt på morgonen och flera gånger fick jag börja dagen med att tina vattnet.

Vedbristen blev snabbt akut, men nu har jag att välfyllt förråd som ska klara resten av vintern. Nu måste jag blicka framåt och fundera på vad som behöver göras framåt vår och sommar. Ytterdörren behöver bytas och väggar isoleras, men vad är klokt och inte kostar skjortan?

Min nya lilla värld är konkret och påtaglig. Det positiva är att jag får lära mig nya saker och tillägnar mig nya erfarenheter. Det är svårare att se något positivt i den stora världen med maktfullkomliga män som kan leda oss mot en tragedi av sällan skådat slag. Ett litet uns av hopp finns trots allt där. Kanske händer något helt oväntat som bryter all denna destruktivitet. Låt oss hoppas det...

Tankar och livsfragment 6 januari 2026 - en decemberresa till Arjeplog

 

För en tid sedan gjorde vi en resa till Arjeplog. Vi skulle till min stuga och hämta en del saker som skulle komma mer till nytta i mitt nya boende i Sundom.

Dagarna är väldigt korta i december och för att slippa många mil med mörkerkörning övernattade vi i samhället.

Att komma till Arjeplog denna tid av året är en speciell upplevelse. Arjeplogs kommun är till ytan en av Sveriges största kommuner men också en av de mest glesbefolkade, Det bor drygt 2700 innevånare i kommunen varav gissningsvis hälften bebor samhället.

Så här under vinterhalvåret är människorna många fler. Sveriges största biltestarverksamhet finns sedan länge i kommunen. Här finns många av världens ledande biltillverkare på plats för att testa sina kommande bilmodeller under arktiska förhållanden. Man har stora vidder till sitt förfogande både till sjöss och på land. Ofta märker du väldigt lite av denna verksamhet utöver de kamouflagefärgade bilar som från och till dyker upp på vägarna.

Arjeplog är nog en nära nog perfekt plats för bilföretagen om man vill vara lite incognito. Faktum är ett de största biltestanläggningen finns i kommunens sydligaste hörn - Slagnäs. Här finns ett hotell för 450 personer och ett jättelik testanläggning som ligger dold i skogen.

Jag hade tankar om att vi skulle se ganska mycket människor i rörelse nu när biltestverksamheten har högsäsong. Vi kunde ganska snart se att här var det mycket stillsamt. Hotellrestaurangerna var fullbokade, gissningsvis av biltestarfolk, så vi gick till samhällets pizzeria. På pizzerian var det gott om plats. Vid sidan av några biltestare var lokalen tom.

Vi undrade var alla människor gör på denna plats en fredagskväll i december? Att biltestarna mest umgås med sig själva i sina anläggningar stod nog ganska klart, men ortsborna?

På gatan utanför pizzerian såg vi under ett par timmar trots allt ett par ortsbor, ungdomar i en EPA-traktor som sladdade runt några varv och en skidåkare som passerade.

Det har sina sidor att bo i en glesbefolkad plats i Sverige. Lugnet och kanske just därför detta lugn tror jag bidrar till att de flesta trivs är på ett sätt som många stadsbor aldrig skulle förstå... 

Tankar och livsfragment 4 januari 2026 - krismedvetenhet

 

Sedan ett par månader bor jag i ett litet hus i Sundom cirka 3 mil från Luleå. Med denna livsförändring lägger jag en del av min bekväma och till synes självklara lägenhetstillvaro bakom mig.

Att flytta ut till en liten by innebär ett något mindre bekväm och betydligt mer konkret tillvaro. Jag har redan varit med om två strömavbrott och varit utan vatten över ett dygn. Två saker som de som bor i staden bara tar för något självklart. 

Nu kommer nästa lilla prövning. Att bo i ett dåligt isolerat hus fungerar ganska friktionsfritt vid några minusgrader, men det blir en helt annan prövning när det nu pendlar kring minus 30. Idag på morgonen trodde jag att den nyinstallerade luftvärmepumpen hade slutat fungera. Vid sidan av vedkaminen utgör den en av mina två värmekällor. Jag blev klart nervös när jag vaknar till ett allt kallare hus till jag insåg att felet var mitt - jag hade  helt enkelt överbelastat ett eluttag.

Mitt nya boende ger mig lika nya krisinsikter. Rikligt med ved är ett måste. Har insett att 1,5 kubik inte räcker långt och har idag beställt ytterligare 2.  Att ha ett väl fungerande spritkök är ett annat måste om jag  ska kunna laga mat vid ett längre strömavbrott.

Ibland har jag tänkt att min flytt till ett litet hus nära naturen är ett sätt att gömma sig undan från vår allt mer galna och farliga värld. Det är säkert en förklaring, men mitt nya liv gör mig också mer rustad inför alla de prövningar som tyvärr kan komma fortare än vi anar.

Med ett välfyllt vedförråd, ett bra spritkök och så småningom att ett bättre isolerat hus kommer jag att klara mig bättre inför den kris som ingen av oss önskar, men som ter sig allt mer realistisk för varje dag som går...