Idag är det exakt 2 år sedan jag lämnade min arbetsplats för sista gången efter ha bjudit kollegorna på smörgåstårta och poserat för en bild.
Förutom hastigheten i tid och rum kan jag även förundras över hur snabbt jag lägger arbetslivet bakom sig. Ett arbetsliv är ett arbetsliv och när det tar slut så är det slut. Jag är glad att jag känner så och inte klamrar mig kvar vid det liv som var.
Varje del av livet har sina utmaningar och möjligheter. Att nu sedan en tid vara pensionär kan ju vara lite av livets efterrätt - lite sötare än huvudrätten, men också med vetskapen att sedan bjuds det inget mer.
På många sätt har övergången till pensionärstillvaron gått över förväntan. Övergången underlättades nog över att jag jobbade en hel del hemifrån de sista åren och dessutom gick ner i tid under det sista året. Sedan har jag till och från levt ganska mycket ensam genom livet och är van att klara mig själv.
Just detta att tillbringa mycket tid med sig själv har det naturligtvis blivit ännu mer sedan jag blev pensionär. Min särbo jobbar ännu flera år framöver så det är framförallt under helgerna vi träffas. Vännerna finns där, men umgänget är inte som förr. Jag har nog blivit mer bekväm, men även mer känslig för missförstånd och konflikter som kan uppstå i vänskapsrelationerna.
Goda rutiner vägleder mina dagar, som yoga varje morgon, dagliga promenader eller skidturer och styrketräning ett per dagar i veckan.
Utmaningen för att livets efterrätt ska bli lång och smaklig är att göra mer av allt det där jag tycker om och våga utmana mig lite utanför min komfortzon.
Just nu är en av mina tankar om jag fortsätta att leva och verka i stadens relativa närhet eller om jag ska kasta loss och leva nära naturen på heltid. Tanken kan kittla...
Jag behöver naturens lugn och stillhet mer än någonsin i vår allt oroligare tid. Vi får se var den fortsatta livsresan bär hän...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar