Tankar och livsfragment 16 juni 2024 - i nuet och bland minnen

 

Jag sitter under parasollet i min stuga. På denna plats sitter jag ofta, med eller utan uppfällt parasoll. Ibland med kaffet och giffeln. Andra gånger bara med boken eller något annat skrivet.

Någon enstaka mygga kan distrahera, annars är det här platsen där tankarna kan komma och gå och jag kan lyssna på de trygga ljuden - knäppningar i takplåten, träden som rörs av vinden och på flugsnapparen som ännu hoppas att hitta en partner.

Här är platsen för varat och samtidigt då platsen där alla minnena kan ta gestalt i ett nytt ljus. 

Jag fortsätter läsningen av min mammas dagböcker. Genom någon annans tankar blir även delar av mitt tidigare liv belyst på nytt. Det är en spännande och ibland en lite jobbig resa där jag genom hennes ögon ser allt som var. Livet går inte i repris och jag tror att alla som var med då handlade efter bästa förmåga utifrån försättningarna. Här finns i allt så mycket kärlek och omtanke.

Just idag är det 55 år sedan min far dog i en trafikolycka. Det är en lång tid, men här är minnena ännu så tydliga. Jag var med i olycksbilen och fick leva vidare. Livet kom att ta en annan riktning.

Kaffekoppen är urdrucken och fortsätter omläsningen av Paul Austers "Att uppfinna ensamheten". Även Auster har sedan en tid lämnat jordelivet. Tur nog finns allt det han har skrivit kvar.

Tankar och livsfragment 12 juni 2024 - om de gamla skogarna som blir allt färre

 

Igår var jag på Långviksberget, ett nytt utflyktsmål för mig, dryga milen från min stuga. Jag vandrade över ett stort hygge. Därefter i riktigt fin orörd gammal skog med gamla lågor och spår av kanske medeltida bränder. På den nästan kala toppen fanns utsikten över bergen, sjöarna, skogarna, myrarna och hyggena.

Skogsbologen brukar säga att vi aldrig har haft så mycket skog som nu. Det är inte sant. På senare tid har uttaget av skog varit större än tillväxten. Sedan beror det på vad vi menar med riktig skog. För mig är riktig skog den som är varsamt plockhuggen eller orörd. Dessa skogar fortsätter att minska i snabb takt. Det är nog ingen överdrift att påstå att all gammal skog som saknar skyddsstatus lever farligt.

För en tid sedan vallades EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen runt i en fint brukad bondeskog av en leende stadsminister. Lögnen har ju allt mer blivit nutidens narrativ. Ofta gäller det trollen på nätet, men här vi fick vi se lögnen i öppen dager. Hade stadsministern varit sanningsenlig hade han visat de hårt exploaterade bolagsskogarna. De ger ju en så mycket sannare bild över tillståndet i den svenska skogen.

När jag blickade ut från Långviksberget kan jag utöver myrarna i huvudsak bara se nya och äldre hyggen med likåldrig planterad skog i den lägre terrängen. Det finns små öar av äldre skog som ännu finns kvar. Frågan är hur länge?

Jag oroas över den fina gamla skogen jag gått igenom på min färd mot bergets topp. Den är så vitt jag vet oskyddad trots höga naturvärden. Den  gamla skogen lever på nåder vid det nya hygget...

Tankar och livsfragment 6 juni 2024 - tiden

 

Det är nationaldag och jag är i min stuga. Här är denna dag en dag bland andra. Det som skiljer sig är att det är en helgdag som inte är lördag eller söndag. Dessa helgdagar får mig att tänka på tiden. Den tid som varit, som är och den som kommer.

Läser i DN om att det idag är firas även landstigningen av Normandie 1944. Dagen då de allierade inledde befrielsen av det av nazisterna ockuperade Europa. Fortfarande finns ett antal veteraner kvar som var med och som kan påminna oss. Mycket snart kommer de att vara borta. I en tid fylld av lögner, hat och konspirationsteorier kan snart glömskan och förnekelsen ta makten. Vår historia måste hållas levande annars lever vi alla mycket farligt.

Här i stugan lever jag mest i nuet och i förfluten tid. Jag fortsätter läsningen av mammas dagböcker. Dagböckerna hjälper mig att minnas det som var och  även få en annan persons perspektiv på det som hände.

Som bredvid läsning har jag Solvej Balles andra bok i hennes serie "Om  uträkning av omfång". Solvejs romanperson har fastnat i tiden, den 18:e november. Romanpersonen upprepar samma dag gång på gång. Det ger ett nytt spännande perspektiv på nuet.

Här i stugan och dess omgivningar går det så mycket lättare att vara nu och påminnas om allt som var. Det som kommer sen vet jag inget om. Den historien kommer tids nog skrivas...