Ner mot dalen, men inte med mig som bilförare
Jag blir äldre, inte gammal, men äldre. Det ligger i sakens natur att ju äldre jag blir desto dödligare känner jag mig. Det är helt naturligt och inte på något sätt skrämmande.
Dödligheten kan ta sig olika uttryck utan att jag vid ett första påseende kopplar till dödligheten. Rädsla är ett uttryck. När jag för 20 år sedan färdades på den mycket smala vägen med 180-gradiga kurvor till den lilla platsen Masca på Teneriffa var det med en viss anspänning, men ändå en ganska självklar resa efter denna väg. När jag för några veckor gjorde samma resa lämnade jag mig klart lättad över ratten till en av medpassagerarna efter en stund. Nu sa hela mitt jag att jag varken ville eller vågade ta ansvar för den fortsatta färden.
Ett annat uttryck är försiktighet. Jag går och vandrar mycket. Här i norr är det halkrisk åtminstone halva året. Halkat har jag gjort i alla tider utan att tänka så mycket på det. Jag och mina arbetskollegor funderade för en tid sedan om sandningen har blivit sämre på senare år. Vi konstaterade att det är säkert ingen skillnad, utan det är vi som är äldre och och börjar reflektera över konsekvenserna över vad plötsliga fall kan föra med sig.
Åtminstone i mitt fall finns det ett samband mellan döden och graden av våghalsighet. I den fortsatta takten mot försiktighet får jag istället ta ut svängarna på annat sätt. Tanken blir allt firare då jag försöker bära med mig erfarenheterna från livet och göra något bra av dem. Det kan vara gott nog...
Läs även andra bloggares åsikter om dödlighet, försiktighet, människan, livet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar