I mitt nuvarande arbete är jag regelbundet ute och informerar på olika arbetsplatser. Vid tillfälliga nedslag i en arbetsgrupp är det alltid spännande att göra sina iakttagelser. Mina informationer har nästan alltid skett vid arbetsplatsträffar. En arbetsplatsträff kan säga en hel del om en arbetsgrupps psykologi.
En återkommande iakttagelse jag gjort är att ju större gruppen är desto större är också möjligheten att gruppdeltagarna sätter sig långt ifrån chefen. Inte sällan långt ut i periferin som en sorts panelshönor (oftast är det kvinnodominerade arbetsplatser då det är offentlig sektor vi pratar om) som närmast försöker göra sig osynliggjorda. I små arbetsgrupper är situationen omvänd och stämningen närmast intim.
Kanske det här säger en del om vårt arbetsliv. Försöker man göra sig så osynlig som möjligt kan knappast vara tecken på en arbetsplats som mår bra och fungerar kreativt och ändamålsenligt. Snarast tyder den på frustration, ett medvetet eller omedvetet utanförskap och en känsla av alienation.
Om detta är ett mer allmänt fenomen borde det finnas en del att fundera hur stor man ska bygga en arbetsgrupp för att inte glädje, delaktighet och kreativitet ska gå förlorad. Det är ju ändå i samspel och delaktighet vi växer, skapar och bidrar till utveckling, både i och utanför arbetslivet.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsliv, gruppen, utanförskap, delaktighet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar