Det blev ingen uranbrytning i Arjeplog. Fyndigheten ansågs lågvärdig. Hur mycket den folkliga opinionen spelade in, vet jag inte. Men Arjeplog sattes på kartan och människorna förenades kring något viktigt gemensamt.
Inte långt tidigare hade starka engagemanget för de outbyggda älvarna räddat dem från exploatering. I Arjeplog räddades således Laisälven från utbyggnad och de små byarna längs med älven kunde leva kvar. Byar som idag har en blomstrande turism.
Idag hotas Arjeplog åter av uranbrytning på en annan plats i helt obruten vildmark.
Jag funderar ofta över det folkliga engagemanget idag. När jag tänker på det så blir jag orolig. Det finns många människor som engagerar sig. Men, såvitt jag kan bedöma, är inslaget av unga människor väldigt litet. När jag ser bilder från olika manifestationer så är flertalet deltagare äldre. Det blev senast tydligt när journalisten Arne Muller berättade om den tänkta uranbrytningen utanför Arjeplog. Nästan alla i publiken var äldre. De kanske var samma personer som demonstrerade mot uranbrytning 1981...?
Måhända finns det där engagemanget jag efterfrågar på annat håll via sociala medier. Kanske är det så, men det räcker inte. Jag menar att engagemang i olika frågor gärna kan börja via upprop på skärmen, men det måste följas av fysiska möten. Möter du makt och beslutsfattare öga mot öga blir du inte lika lätt avfärdad. Att mötas i realtid för en viktig sak kräver mer, men kan också ge så mycket mer av glädje och samhörighet.
Allt var inte bättre förr, men engagemanget bland yngre människor var mer synligt och kanske även starkare. Det gör mig orolig. Det är ju de unga som ska bo, leva och förvalta vår livsmiljö när alla vi äldre inte längre finns kvar...
