Ute i vår allt mer galna och krigstokiga värld staplas konflikterna på varandra utan att några tycks få något slut. Mänskligheten blöder och klimatkrisen tickar på som om ingenting har hänt.
Det är mörkt och det ska bli ännu mörkare innan det vänder 22 december. Solen och och ljuset återvänder alltmedan mänskligheten fortsätter i rask takt mot sin ättestupa.
Jag försöker se ljusglimtarna, men hjälp mig, jag har så svårt att se dem!
Glada är nog de som åker långfärdsskridskor. Sällan har nog isarna varit så blanka och fina som nu i snöbristens spår. Jag som föredrar dubbat gör dagliga promenader på fjärdens is. Jag ser skönheten i det lilla - svartisens sprickor, mullret från det frusna vattnet och den låga solens blänk över ytorna.
Det är därute på vidderna jag får en en stunds hopp och tröst som kan bära mig vidare genom decembers tilltagande mörker och mänsklighetens tragedi...
