Nordlig utpost

Stefan Löfven??

2012-01-26T21:23:00.002+01:00

De socialdemokratiska ledarskribenterna verkar närmast unisont glädjas över valet av ny partiledare. Jag som icke socialdemokrat, men som ändå oroas över detta parti i splittring och brist på kompassriktning, har svårt att förstå denna glädje.

Här har många oberoende röster förespråkat en öppen process, ändock blev det i det slutna rummet valet gjordes. Kanske var det så illa bland alla nej-sägande kandidater att det inte fanns någon annan kvar att välja.

Hur det nu än är med den saken så har jag utomordentligt svårt att förstå att ett parti som är i så stort behov av förnyelse väljer så traditionellt. Kanske partiet fortfarande lever i tron på den store ledaren av äldre snitt ska vara välgöraren. Jag har väldigt svårt att tro att gubbkombinationen Löfven-Österberg ska attrahera kvinnor och yngre väljare. Att sedan herr Löfven även är en ivrig kärnkraftsförespråkare gör inte saken bättre.

Jag tror att socialdemokratin allt mer riskerar förpassas till den politiska marginalen. Det friska politiska blodet får sökas från annat rött respektive grönt håll....

Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Löfven, socialdemokraterna, politik, förnyelse

Livsvandringen

2012-01-22T15:28:00.003+01:00

För någon vecka sedan nåddes jag av beskedet att min faster är död. Gamla fina bilder från en allt mer avlägsen barndom väcktes åter till liv. Till min faster och hennes familj i Bergslagen reste vi ett antal jular och påskar efter min fars plötsliga död. Släkten tog hand om oss på ett fint sätt. Julbord, julottor, ljumma nubbar vid öppna spisen och otaliga skidturer är saker som alltid kommer att finnas kvar i minnet. Det har blivit en del av mig och min historia.

Nu är faster borta liksom min far. Livet går vidare och det enda vi kan vara säkra på är att det har ett slut. När man har passerat de femtio blir det sällan självklara livet ännu mindre självklart. För vissa kommer så småningom döden som en befriare, för andra förblir döden ett hot.

När det ändliga blir allt mer tydligt får begreppet livskvalitet andra värden. De goda relationerna till mina medmänniskor blir allt viktigare, att ge och få och göra nya upptäckter tillsammans. Viktigt är att våga öppna ögonen för nya saker, att inte stelna i en form och sakta dö mentalt. Lika viktigt är tillfällen av självvald ensamhet. För att kunna försonas med livet och döden och förstå vår plats i världen behöver vi tiden för oss själva.

Min fasters gärningar lever vidare i mig och bland många andra. Min bästa hälsning till henne är att vårda livet och alla upptäckter som fortfarande finns kvar att göra i det lilla och i det stora.

Läs även andra bloggares åsikter om livet, döden, människan

Håkan Juholt

2012-01-18T21:26:00.003+01:00

Vem tror på honom? Inte jag. Gör du?

Nordlig utpost längtar efter ärlighet, hederlighet och ödmjukhet i ett parti som står på avgrundens rand.....

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, socialdemokraterna, politik

Om firandet

2012-01-13T22:51:00.003+01:00

Livet innehåller sina paradoxer. I det sekulariserade Sverige torde det inte höra till det vanliga att ha en stor nyårsfest utanför stadens kyrka. Det är däremot högst möjligt i katolska Spanien. Filmsnutten ovan är från nyårsfirandet i Los Christianos på Teneriffa för ett par veckor sedan. Här festades, dansades långt in på småtimmarna till levande musik. Här fanns gammal som ung, här fanns ingen ensamhet utan alla som ville deltog och bjöds in till den stora festen.

Naturligtvis rycktes vi med i pulsen och all den livsglädje som fanns på torget framför kyrkan som band oss samman. Visst festades och den stora baren på torget hade fullt upp att tillgodose alla. Men, här såg jag ingen som spårade ur.

Tycker att det finns har en hel del att lära av detta. Det svenska firandet brukar ju inte sällan sluta i allt stegrad fylla och bråk. Här är sällan alla med och ensamheten stora helgaftnar kan närmast liknas vid en folksjukdom.

Jag lutar mig tillbaka. Tänker att det finns glädje och gemenskap av ett annat slag. Ska det behövas värme och ljumma vindar för att nå dit?

Läs även andra bloggares åsikter om fest, firande, kultur, ensamhet, gemenskap

Betraktelser från i spansk bagrund

2012-01-11T21:58:00.004+01:00

Stadsmiljö från San Sebastian

Jag var för någon vecka sedan på La Gomera i den kanariska övärlden. Jag kunde konstatera att människor och kultur skiljer sig från hemmapanoramat i Norrbotten. Kanske inte så konstigt. La Gomera ligger ju ganska långt från Norrbotten. Dessutom är det varmt och soligt nästan jämt.

Det jag slogs mest av är att spanjoren är snabbare, men samtidigt mycket långsammare än norrbottningen. Vad än spanjorer träffas tillsammans så pratas det. Det inte bara pratas, det pratas fort. Under den tid en Kalixbo har formulerat ett ord har säkert en spanjor formulerat mellan fem och tio. Förhållandet är det motsatta i en spansk matvarubutik. Kassörskan pratar länge med kunden före mig, alltmedan jag väntar tålmodigt med min vattenflaska och baguette. Kassörskan hinner ta ett dessutom ta ett samspråk med kollegan innan jag expedieras. Kassörskan i Kalix hade nog expedierat flera kunder under samma tid.

Pojkarna som trillar boll utanför kyrkan

Så var det där med fotboll. Har man varit i den lilla staden San Sebastian på La Gomera förstår man fotbollens storhet i Spanien. Varje pojke kickar boll överallt, på gatorna, utanför kyrkan, på marknadsplatsen. Även restaurangerna får besök av en förlupen fotboll lite då och då.

Det är roligt att besöka ett avlägset land emellanåt. Inte minst när man har hittat en plats utanför de värsta turiststråken….

Läs även andra bloggares åsikter om människor, kultur, språk, tal, La Gomera

Feministisk avgång, eller...?

2012-01-07T11:10:00.004+01:00

Längs med leden där jag gjorde mina iakttagelser

Under mina fotvandringar på den kanariska ön La Gomera blev jag varse en ny företeelse bland vandringsfolket. Jag mötte flera fotvandrare, både ensamma och par. Bland paren uppträdde ett återkommande fenomen – kvinnan som går med lätta steg upp längs med branterna och mannen ett antal steg bakom med flåsande med tung ryggsäck. Kvinnorna var rakryggade med ett leende på läpparna medan männen närmast såg betryckta ut En feministisk triumf eller en jämställdhet som har gått över styr? Undrar vad Gudrun Schyman skulle tycka om detta.

Den s. k. manligheten blev dock med råge upprättad då jag samma dag satt på ett café och intog min dagliga espresso. Ett tysk par satt intill, han med ölet, hon med vinglaset. När mannen druckit ur sin öl så var det dags att bryta upp. Att kvinnan satt där med ett halvt vinglas kvar tog han ingen hänsyn till. Han var ju färdig. Kvinnan stjälpte snabbt i sig resten av vinet, då mannen med raska steg gick från caféet.

Så ni män som är oroliga för en framtida manlig underordning kan ännu vara lugna, det tycks finnas många motkrafter.

Läs även andra bloggares åsikter om manligt, kvinnligt, feminism, underordning

Minns i november....

2011-12-18T18:34:00.003+01:00

Vi är inne i den mörkaste tiden under denna december som saknar den vinterkaraktär som vi här i norr förväntar oss. De regniga dagarna har staplats på varandra och det snötäcke som ligger är tunt. December är hittills sju grader varmare än normalt, samma temperaturöverskott som vi hade under november. Till skillnad från december var årets november en ovanligt ljus och solig månad.

Bäst minns jag sista stugturen till havsbandet. Det hade en av de få kalla nätterna. Stjärnhimlen var bländade och ute tystnaden ropade sångsvanarna på vattnet. När morgonen kom hade ett tunn is lagt sig närmast stranden.

När en lätt bris drog ingång startade den förgängliga issymfonin. Jag förevigade den fina stunden med min kamera. Resultatet blev den korta filmsnutten.

Idag - en månad senare ligger havet fortfarande i stort sett öppet. Det är en märklig tid vi lever i, även metrologiskt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om mörker, ljus, november, december, is, havet

Årets bild

2011-12-16T21:27:00.003+01:00

Det är fredag, det är i mitten av december, det är mörkt i vinterlandet som är allt annat än vinterland. Jag söker mig in i musikens landskap och hittar en del pärlor bland de skivor som DN:s recensenter har lyft fram som årets bästa.

En kväll som denna är det lätt att blicka tillbaka till ljuset och det år som varit. Här i norr var det en fantastiskt fin sommar där de soliga dagarna staplades på varandra. De minnesvärda stunderna är många. Ett av dessa tillfällen var när Anton en augustimorgon lånade svärföräldrarnas båt för en gemensam utfärd på det öppna havet.

Vid detta tillfälle togs bland annat bilden ovan. Den får bli min bild för året. Den kombinerar stillhet, skönhet, närvaro och kan sätta fantasin i rörelse. Ett tillfälle att minnas, en plats att återvända till.

Läs även andra bloggares åsikter om Bilder, minnen

Transporter och rysk roulette

2011-12-15T21:10:00.002+01:00

Jag färdas ibland i bil på vägarna. Säkert mindre än den genomsnittliga bilisten, men trots allt, jag är bilist som de flesta. En av många, som bara tycks bli fler och fler. Fler och fler blir även de långväga transporterna på landsväg, trots att det goda förnuftet, klimat och miljö borde tala för motsatsen.

Trots att jag färdas relativt lite på våra vägar har jag under åren varit i allvarliga situationer med dessa tunga fordon vid två tillfällen. För ett antal år sedan kastade ett släp plötsligt hit och dit när jag skulle köra om. Jag hade det man kallar änglavakt att släpet inte kastade sig mot min bil i omkörningsögonblicket. För några dagar sedan var det dags igen. Ännu en gång en omkörningssituation där den långtradare jag var på väg att passera plötsligt oannonserat viker ut och ska köra om ett annat långsamgående fordon utan att ta någon som helst notis om mig. Goda bromsar och att ingen bil låg bakom mig räddade mig ur denna situation.

Naturligtvis kommer det uppstå allt fler situationer likt dem jag har varit med om ju fler av dessa transporter som rullar på väg istället för på räls – det är ju trots felbara människor som sitter bakom ratten. Rysk roulette mot såväl människor som miljö. Detta skrivs i tider då entreprenörer hotar att överge järnvägen här i norr p g a brist på lönsamhet. Vad detta innebär är lätt att förstå. Än en gång handlar det mycket politik och kloka beslut. Med andra ord: Kloka och långsiktigt tänkande politiker, var finns ni?

Läs även andra bloggares åsikter om transporter, politik, miljö, framtid

Vädret och jag

2011-12-12T20:17:00.004+01:00

Lågtryck på ingång. Skiktade moln som ger förebud

Jag har alltid haft en god relation till vädret, trots att vädret är lika lynnigt och oberäkneligt som relationer mellan människor. Eller just därför, till skillnad från relationer med människor kräver denna relation inget av mig.

Redan när jag gick i lekskolan blev jag kallad vädergubben när jag gick bland vattenpölarna och blickade upp mot himlen. Lite senare ritade jag väderkartor och hade drömmar att bli meteorolog. Nu blev jag inte meteorolog, utan socionom.

Att jag valde att arbeta med människor istället för vädret har en enkel förklaring. I arbetet med människor möter jag ständigt nya saker som inte så lätt låter sig förstås och knappast heller låter sig mätas och förutsägas. Meteorologen är naturvetare och försöker med sina modeller göra exakta förutsägelser.

Nu är sällan varken människor eller vädret exakt. Jag gillar att försöka förstå det som inte så lätt låter sig förstås. Därför jobbar jag med människor och fortsätter min forskande blick upp mot himlen.

Jag är och förblir en vädergubbe, ung som gammal. Jag fortsätter att göra mina väderförutsägelser, oberoende av SMHI:s manual.

Läs även andra bloggares åsikter om meteorologi, väder

Att äta eller ätas

2011-12-08T20:15:00.004+01:00

Hela Sverige håller på att bli en marknad. Vi ska välja från det fria marknadsbordet som sägs främja konkurrensen och kundnyttan. Så här har det sett ut några år. Vi anpassar oss, men har vi blivit nöjdare och lyckligare?

När allt för många entreprenörer ska konkurera på allt för lite räls blir det trassel i tågtrafiken. Vi kanske förbannar tillståndet, men överlever. Värre går det när några hårdföra riskkapitalister skor sig på gamla, hjälpbehövande och helt beroende människor. I den ena änden växter miljonerna hos cheferna, andra änden vanvårdas de gamla. Ett numera känt fall så illa att en vårdtagare svalt ihjäl.

Vad värre är att ägarna av dessa omoraliska riskkapitalbolag på bästa sändningstid verkar tycka att det är helt i sin ordning att det får gå till på detta sätt – de har ju tagit en risk och vunnit – alltmedan de gamla får för lite omvårdnad, mänsklig respekt och därmed är de stora förlorarna.

Denna omoraliska situation måste få ett slut. Det är våra folkvalda politiker som har gjort detta möjligt och de är dessa som måste agera. Valfrihet och fri konkurrens är allt för sällan lika med kundnytta. Det börjar vi få allt fler graverande exempel på.

Jag fruktar att dagens situation kommer att permanentas. Profitörerna blir fortsatta vinnare. För att stävja eländet byggs istället en allt större tillsynsorganisation. Med omfattande frågemanualer från tillsynsmyndigheterna med krav på rutiner och riktlinjer från vårdgivarna ska den s k kvaliteten säkras. Jag som har arbetat med tillsyn vet att tillsyn många gånger bara skrapar på ytan. Under ytfernissan kan det dölja sig en annan otrevlig verklighet som aldrig får se dagens ljus.

Tillsyn någonstans i Sverige. Kvaliteten ska mätas

Det vi behöver är tillräckligt med arbetande och utbildade människor inom vården. Vi behöver också skatter som möjliggör en god omsorg. Skatterna som direkt går till de vårdbehövande och inte riskkapitalisternas fickor.

Läs även andra bloggares åsikter om välfärd, politik, moral, marknad, tillsyn

Decembervandring

2011-12-04T14:14:00.006+01:00

En osedvanligt mild november med många soliga dagar har blivit december. Här vid kusten ligger ännu marken blottad och de flesta vatten är helt isfria.

En ovanlig situation erbjuder å andra sidan ovanliga möjligheter. Igår vandrade jag i den helt snöfria skogen kring Kvavaträskberget. Vandraren känner igen markerna och finner lätt stigarna i allt det vintergröna.

Decemberdagen är kort och nära nog helt stilla. Här saknas alla spår från aktuell mänsklig aktivitet. Den mänskliga aktiviteten är i imperfektum, som de små fina betraktelser som finns att läsa i den lilla stugan "Stallets" gästbok. Vid den lilla timringen gör jag själv ett stopp, skriver några rader innan jag tar mig upp på berget.

Det är en märklig känsla att sitta i denna sköna stillhet på bergets topp och blicka ut över skogslandskapet. Bara ett par mil härifrån pågår julkommersen för fullt. Det är två olika världar som inte har något gemensamt, än mindre något att säga varandra.

Jag blir kvar i denna stilla värld en stund tillsammans med kaffet och smörgåsen. Solen är på väg ner och kylan börjar att bita i mina händer. Styrkt av stunden lämnar jag platsen. Jag försöker få med mig något av platsens poesi på vägen tillbaka mot stadens brus.

Läs även andra bloggares åsikter om vandring, december, stillhet

På Waynes café i Härnösand

2011-12-02T18:40:00.006+01:00

På resa mitt i Sverige. Jag har gjort ett tillfälligt stopp i den lilla residensstaden Härnösand. Sitter på Waynes café i skydd från blåst och fukt från den eviga hösten som vägrar bli vinter.

Härnösand är den lilla staden som man oftast passerar förbi på väg norr eller söderut. En liten residensstad med lång historia i utloppet av Ångermanälven och Ådalens avfolkningsbygd.

Här finns en fin gammal stadskärna, en riksanstalt och den södra porten till Höga kusten. Här finns dessutom något som jag trodde var utrotat i de mindre städerna, en gammal biograf, som åtminstone till det yttre har den gamla designen bevarad. Dessutom känns caféet sin modernitet till trots tillbakalutat och lugnt. En lämplig plats att låta lite av min tid passera.

Kanske Härnösand är en behaglig stad att bli åldras i, vacker natur om hörnet, bevarandet av det gamla och ett ganska makligt tempo. Men, det är troligen inte så som stad och bygden omkring vill se på sin kommun. Hopp om framtida tillväxt och ny entreprenörsanda är troligen mantrat som kan ge ljus som i fornstora dar.

Jag får glädjas åt nuets ro och hoppas att den gamla biografen förblir livskraftig.

Läs även andra bloggares åsikter om Härnösand, staden

Singularis i politiken

2011-11-29T18:28:00.003+01:00

En levande demokrati kräver ett levande politiskt landskap, det vi brukar kalla för demokratisk pluralism. Nu lever vi en tid då politiken drar allt mer mot singular. Tidigare trodde jag att vi även i Sverige var på väg mot ett tvåpartisystem med ett ganska polariserat politiskt landskap som följd. Det kändes illa, men värre riskerar det bli.

Moderaterna växer och växer, alltmedan välfärden riskerar att säljas ut och samhället hårdnar. Detta är naturligtvis möjligt med ett socialdemokratiskt parti i identitetskris och i ett tillstånd som närmast kan liknas med upplösning och kaos. Den krassa verkligheten är att vi idag inte har någon opposition värd namnet i en tid då den är mer är viktigare än på länge. Alla goda och trovärdiga ledare inom socialdemokratin verkar vara som bortsopade efter ”Personeran”. Dessutom ser jag inget av ett tydligt politisk alternativ som kan uppfattas som trovärdigt.

Vi kan härskna till mot borgarpressens alla tillfällen när den klipper till och svartmålar Juholt. Visst, svartmålningen kring Juholt saknar rimliga proportioner. Men, det är bara med en trovärdighet och en tydlig vägvinnande politik motståndet kan hanteras.

Jag läser i DN om hur Reinfeldt läxar upp sina självständiga riksdagsledamöter som inte rättar in sig i ledet inför öppen ridå. Högmod och brist på ödmjukhet är ganska typiskt för ett parti och dess ledare som saknar reellt politiskt motstånd.

Vi var nog många som fnyste när Reinfeldt sade att moderaterna skulle bli det nya stadsbärande partiet. Med skicklig retorik och med svagt motstånd så är vi snart där.

Vi riskerar att få ett politiskt landskap med ännu större moderater och ett antal mindre partier, socialdemokraterna inkluderat. Ett politiskt singularis där demokratin tappar mark och mångfalden kan komma att sättas på undantag.

Varning är härmed utfärdad….

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, demokrati, socialdemokraterna, moderaterna, Juholt, Reinfeldt

Himmel och hav

2011-11-22T20:44:00.007+01:00

Vi människor har en förmåga att sätta etiketter och fördomsfulla tankar på människor och företeelser - ibland alldeles för snabbt. Samma sak gäller våra årstider och månader. Just månaden november ger sällan någon ljuv klang i våra öron.

Längst därborta är himlen ändå röd....

Söndagen som var bjöd på en fantastisk fin dag vid havet. November är månaden, luften är torr, frisk och klar. Havet ligger länge alldeles stilla och de kvarvarande sångsvanarna trumpetar på sitt typiska vis.

Frontmolnen börjar dra in. En första krusning från söder.

Denna stillhet och färgrikedom möter vi sällan på sommaren, då alla ljud tävlar om uppmärksamheten och sjöbrisen drar in. Det begränsade ljuset och solens låga läge på himlen ger ett speciellt samspel mellan himmel och hav denna årstid. Höstfinal sent i november...

Läs även andra bloggares åsikter om november, hav, himmel, stillhet, Norrbottenskusten

Stugfinal

2011-11-19T15:10:00.003+01:00

Klockan är 13.30 Sitter invid stugfönstret och blickar ut över den korta dag som är på väg att somna in. Det är andra halvan av november och dagarna här i norr flyktar snabbt förbi. En lång höst går mot sitt slut. Jag gör en sista stughelg i stugan invid havet. Havet ligger fortfarande öppet, men det är snart redo att inta en annan fastare form. Det är -4c och natten kommer att bli kall.

Det är en speciell känsla att lämna stadens myllrande liv den här tiden på året. Aldrig är kontrasterna så stora som nu. Stugorna ligger sedan länge tomma och igenbommade. Tystnaden kompakt och mörkret stort. Ingen snö eller måne som lyser upp. När jag om några timmar grillar min medhavda fläskkarré på stugbron får jag blicka ut mot stjärnorna. Kanske det finns någon därute som gör samma som jag?

Jag är själv, men inte ensam. Det är en vacker stund för mig på jorden. Känner tacksamhet....

Läs även andra bloggares åsikter om november, stugor, mörker, tystnad, Norrbottenskusten

Novembers ögonblick

2011-11-18T18:22:00.008+01:00

November är en förtalad månad, ja, i mångas ögon rent föraktad. Vi påminns om det långa mörkret, den förstående kylan och allt det där vackra som förmultnar eller stelnar. En krävande månad behöver guldvaskare för att fånga de sköna ögonblicken. För var är väl ofta livet än just av ögonblick av glädje och skönhet mellan det vardagliga. En novembersöndag vid Norrbottens kustland fångade min kamera just dessa ögonblick stadda i just det ögonblickliga, men inte desto mindre sköna…..

Solgenombrott över fjärden

Kala björkar

Vattentunnans vattenväv

Skymning över Rånön

Läs även andra bloggares åsikter om november, ögonblick, bilder, Norrbottenskusten

Om att vårda den sköra gränsen

2011-11-12T19:49:00.010+01:00

Gränsen mellan jag och du, gränsen mellan varat och ickevarat. Djupt in i november, fylld av mörker, förmultnelse och död, fylld av det pågående livet som omger det. En nässelfjäril stöter mot stugfönstret och vill ut. Stugans välkomnande värme eller kylan utanför? Vi pratar om att släppa ut fjärilen, men vi vet att oavsett vad vi gör så dör den snart.

Livet är oss inte givet, det enda självklara är de gränser som snuddas ut och som slutar i död. November med sin obefintliga horisontlinje ger oss påminnelsen. Fjärilens fåfänga försök att överskrida gränsen ger oss vissheten om livets utsatthet och alla återvändsgränder som prövar vår resa. I den bästa av världar vårdar vi livets vackra ögonblick som vi vårdar oss själva, våra närstående, vänner och världen omkring oss.

Livet är en resa brukar det sägas, men pass upp så att du inte går vilse på vägen....

Novembermorgon

2011-11-12T09:53:00.007+01:00

Kliver ur sängen för att möta dagen. Blickar ut över landskapet, ett landskap som är insvept i dimma. Havet helt nära och är dimmans ursprung. Detta hav är för stunden bortom betraktarens öga. Morgonen ställer inga frågor och ger inga svar. Det är en fin dag att vakna i en stuga.

Efter en god frukost med Bachs toner i bakgrunden strömmar tankarna fritt. Vi pratar om vädret, vad vi har vår hemvist och hur Stilla havet fick sitt namn. Fukten och denna dimma är del av livets blodomlopp som ständigt i olika former omger oss och som vi är helt beroende av. November är fylld och mörker och fukt, men också möjligheterna att pröva tankar och stilla livets flöde. Stilla havet fick sitt namn av just den långa stiltje som prövade upptäckaren av detta vatten.

En stuga någonstans i det Norrbottniska kustlandskapet tar dagens tankar och rörelse sin början. Jag vänder nu blicken mot ljuset och fukten som omger det.

Läs även andra bloggares åsikter om november, havet, människan

Resan till en stuga

2011-11-11T18:00:00.004+01:00

Tre män som år efter år återvänder till en stuga vid havet. Det är långt inne i november. Det är mörkt, dimmigt och tyst. Tre män i denna stuga möts för att umgås, inte för att jaga och eller hävda sig. Tre män möts för samtala, läsa och lyssna på musik. Varken med fler avsikter eller mindre. Dessa män som är vi gör det år efter år, höst som vår. Åren går, alltmedan de yttre konceptet och ramarna är de samma.

Många är de människor är de som jagar efter vind, söker nya upplevelser och sammanhang för att känna lust och bekräftelse. I våra möten i stugan stillar sig vinden och upplevelserna blir sällan så starka som vid dessa tillfällen. Resan är inte en yttre resa utan en resa till en plats. Du söker inte, utan finner. Bland goda vänner kan det bli den bästa av resor.....

Läs även andra bloggares åsikter om resor, vänskap, platser, stugor

Tankar i november

2011-11-08T21:44:00.003+01:00

Vandrar i ett fuktdisigt novemberlandskap. Så här års ska det ligga ett stadigt snötäcke i trakterna kring vår stuga och sjöarna brukar sedan flera veckor tillbak ligga isbelagda. Nu ligger vattnet öppet och fylld med storskrakar i den vik jag passerar. Marken är mjuk och blöt efter höstens alla regn och saknar tjälen som sedan länge borde ha bundit alla fukt. Jag njuter av dagen, lyssnar på alla porlande bäckar och gläds över traktens rikedom på tjäder som jag ofrivilligt jagar upp från sina gömmor.

Samtidigt ger dagen en påminnelse om ett klimat som är ur balans. En snabbt oreflekterad notis ur nyhetsflödet förmedlar att årets kodioxidutsläpp i atmosfären är det största någonsin. De som främst släpper ut allt mer koldioxid är Kina och USA. Tea-partyrörelsen må jubla över sitt lands förträfflighet, men bortom finanskris och farsen Grekland ruvar en betydligt större kris, klimatkrisen. Denna kris berör inte börsoro, spekulation och inkompetenta regeringar. Den når inte ett snabbt medialt klimax och löses inte av x antal miljarder euro, utan smyger sig sakta sig på.

Just därför är denna kris så mycket värre. Den handlar om livet och allas vår framtida överlevnad. Om denna kris skrivs inga spaltmeter och här kan inga snabba pengar förändra klimatet. Krisen är så mycket större att den verkar övergå de flesta människors förstånd. Det kanske är människans förbannelse, att vi inte förstår vidden av krisen, eller som Tea-partyrörelsen, förnekar den.

Naturen bjuder ännu generöst av sin rikedom. November har fuktig feber och ännu är det bara början.

Läs även andra bloggares åsikter om väder, klimatet, växthuseffekt, människan

Allhelgonahelg

2011-11-04T19:18:00.003+01:00

Befinner mig i mörkrets rike långt inne i lappmarken högt över havet. Dagens sparsmakade ljus har sedan länge förklingat. Mörkret ligger tätt runt stugan. Ute icke ett ljud, bortsett från Båtsabäckens brus långt borta.

Det är allhelgonahelg. Vi ska tända ett ljus för alla dem som har gått före in i dödsskuggans dal. Jag minns alla tända ljus för min sedan länge bortgångne far. Det är en kulen tid, vi påminns om det som ska komma, vi tänder ett ljus och håller hoppets låga levande.

Att vara i naturen en helg i november är också att göra ett besök i dödens landskap. Kretsloppet är slutet och all förgänglig grönska är utraderad eller i olika stadier av förmultning. Att vandra i detta landskap skänker en vila och gör döden så naturlig som den faktiskt är. Ett par brunstiga sarvas gör upp i skogen och hackspetten har hittat sin boplats intill stugan. Livet pågår i dödens närhet. Livet och döden sida vid sida, det självklara.

Jag tänder ett par ljus för de döda och för de levande, det är Allhelgonahelg.

Läs även andra bloggares åsikter om Allhelgonahelg, livet, döden, mörker, ljus

Luleå, Norra hamn 21.00

2011-10-31T21:21:00.003+01:00

Sista dagen i oktober. Oktober har varit betydligt generösare månad än september, åtminstone vad gäller vädret. Sista dagen i oktober bjuder på på sol och spegelblankt vatten. När den korta dagen lägger sig till nattvila flödar norrskenet över himlavalvet i grönt, gult och inslag av rött.

Kulturen är ännu vaken. Kvällen till ära begåvas staden av två fina kulturhus. Det äkta och spegelbilden i vattnet. En fin hyllning till staden, livet och kulturen.

Nu kan november komma, jag är redo....

Läs även andra bloggares åsikter om Luleå, staden, Kulturens hus

Björn Åkerstrand - ett diktarjag

2011-10-23T16:34:00.005+02:00

Min nära vän Björn Åkerstrand har skrivit och skrivit. Otaliga är de skrivarböcker som han har fyllt med ord under alla dessa år.Ur detta skrivande har nu ett moget diktarjag sett dagens ljus. Björn har många gånger tvivlat och tappat farten för att sedan åter fina tron och styrkan på sin förmåga. Nu har Björn debuterat med sin lilla stora bok "Rörd över detta orörda vita". Björn skriver om det omöjliga och möjliga att vara människa, om jag och du och allt det där som ständigt måste formuleras och förstås i ett nytt ljus. Björn väljer ofta den koncentrerade haikudikten som sitt uttryck.

"Vi är inte bara språk och tystnad
Vi är mycket mer
om än i missförstånd"

Andra gånger blir dikten till en liten berättelse, dock utan att tappa täthet och koncentration.

"vi kan i alla fall enas om vädret
även om rodnadens insikt
är på väg att berätta
en helt annan historia

Den annorlunda tiden
såg jag i mig själv
inga förklaringar i sig
bara förändringar hos dig

den grå dagens barmhärtiga blick
den grå dagens obarmhärtiga blick
med promillehaltens
avgörande decimaler"

Med Björns koncentrerade texter får vi följa en livsresa. Den kan även vara min och din.

Björn Åkerstrands bok finns att köpa via Teg Publishing.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Åkerstrand, poesi, ord, människor, relationer

En oktoberdag vid havet

2011-10-20T22:02:00.005+02:00

Oktober är ganska långt gången när jag än en gång vandrar längs stranden och njuter av det fina vädret och stillheten. Det är lite speciellt att vistas i denna miljö då alla sommargäster för länge sedan har försvunnit och stugorna är tomma. En vilsam tystnad lägrar landskapet bortsett från den stilla symfoni vågsvalpet mot stranden utgör.

Det är lätt att känna en stilla eufori denna stund. Inget som distraherar och jag kan ta in allt detta lågmälda vackra med alla sinnen. Det är sent på eftermiddagen och solen närmar sig horisonten. Oktoberdagen ska snart ge plats för natten och månskenet. Tiden just innan och under skymning och gryning når färgspelet sin höjdpunkt här vid havsbandet. Ljuset på himmel och vatten är i ständig förändring och rörelse.

Jag inser vilken rikedom det är att få ta del av allt detta - att få vara i den fantastiska katedral som naturen utgör, få sinnesro och hela mig själv. Jag inser samtidigt att vi behöver bli så många fler som behöver förstå naturens rikedom. Den behöver vårdas lika ömt som den bästa kärleks eller vänskapsrelation. Natur och liv hänger ju intimt ihop. Hur vi handskas med dessa frågor blir avgörande för allas vår livlina och framtidens naturvandringar.

Läs även andra bloggares åsikter om Norrbottenskusten, havet, naturen, stillhet, framtid

Sollek

2011-10-15T20:04:00.003+02:00

Det är mitten av oktober. Jag går längs med stranden invid havet utan någon speciell anledning. Jag går här för att njuta av stillheten och lugnet. Solen är på väg ner och den speglar sig intensivt i vattnet. Jag har aldrig varit någon hejare på att kasta "mackor" på vattnet med hjälp av platta lätta stenar. Istället för detta leker jag med kameran. Med kamerans hjälp fångar bilden flera "solar". Jag uppfattar åtminstone fem till antalet. Oktober är ljus och knappast solfattig....

Läs även andra bloggares åsikter om sol, havet, höst, oktober

Oktober -4,3 c

2011-10-09T20:39:00.008+02:00

Andra söndagen i oktober invid det norrbottniska havsbandet. Jag vaknar upp till en förändrad värld, åtminstone i det lilla formatet. Vad som har hänt i den stora världen utanför mitt blickfång vet jag ännu ingenting om när jag kliver ut denna frostiga morgon.

Jag anar den vackra dag som håller på att ta form, men natten har givit en föraning om den tid som står inför dörren. Sjöröken stiger från det ännu tiogradiga havsvattnet och nattgammal is har lagt sig i vattentunnan. Naturen är tyst. Även all mås och trut som väntar på dagens skrovmål, resterna från dagens löjfiske.

Solen stiger, temperaturen likaså. Ännu skräms mörker och kyla bort för ett tag. Trots politisk dubbelmoral och en annalkande finanskris.....

Läsvärda texter

2011-10-06T22:27:00.002+02:00

Jag vill slå ett slag för den mycket läsvärda bloggen "Vaka över ensamheten, texter, tankar, tvivel" av Thomas Nydahl som återfinns till höger i min blogglista. Är du intresserad av litteratur i alla dess former och vass samhällskritik är det en blogg du inte ska missa. Det en blogg som både inspirerar och oroar. Den är en skön kontrast till all ytlighet och tröttsamt mediebrus.

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Nydahl, litteratur, samhällskritik

Bilden och jag

2011-09-30T20:25:00.004+02:00

Vad som är konst har det nog skrivits många spaltmeter om. Jag ska inte bidra mer till den diskussionen. Jag stannar vid att konst jag gillar är det jag tar till mig. Jag vill bli rörd, berörd och väckt. Jag behöver inte alltid förstå då känslan kan verka på ett annat plan.

Konst är mycket mer än måleri, även om en stor del av konsten utgörs av just måleriet. Målningarna kan vara meterhöga dukar eller som den lilla målningen du ser- 10 cm2, målad av min fru Lotta.

I det här fallet saknar storleken betydelse. Även den minimalistiska målningen kan ge samma känsla av rymd och innehåll som den allra största. Lotta har gjort tre målningar av samma storlek, men det var framförallt denna som jag direkt tog till mig.

Vad är det då som händer? Det rör om i mig och jag kan direkt spegla mig i målningen. Där sitter Johan, tänker jag. Den inåtvända del av mig som vänder sig bort från världen, samtidigt som just denna värld söker återknyta kontakten med mig.

En bild som berör - vad tänker du på?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, bild, känslor, tankar

Fåglar och människor

2011-09-27T18:32:00.004+02:00

Jag går i mina välkända marker. Hösten är påtaglig. Vinden friskar ifrån norr och björkarna mellan gran och fura lyser intensivt gult. Hösten är också stannfåglarnas tid. Alltmedan flyttfåglarna drar mot söder återtar stannfåglarna utrymmet i skogen. Efter sensommarens tystnad är det nu åter aktivitet i skogen. De under sommaren nästan osynliga domherrarna tar plats, liksom talgoxar och talltitor.

Jag stannar till när tre lavskrikor väcker uppmärksamheten. Det flyger nyfiket omkring mig på ett klassiskt manér, stilla och nästan ljudlöst, innan de återgår till sitt värv, att fylla på förråden inför vintern. Samtidigt skränar en nötskrika i närheten, precis på och nötskrikors vis, högt och fult. Den är förlåten då fjäderdräkten kompenserar bristen på skönsång.

Jag kom att tänka på dessa fåglars beteende och vi människor. Över både lav- och nötskrika finns det något mänskligt. Nötskrikan skränar som många människor gör, men den håller sig på avstånd och får ingen kontakt. Lavskrikan är däremot lågmäld, anspråkslöst kommer den nära utan att på något sätt förhäva sig.

Det är lätt att tycka om lavskrikan, men sitt nyfikna lågmälda sätt att skapa kontakt. Människor som skränar och tar plats håller ofta andra på avstånd och får ofta ingen genuin kontakt med andra. Människor som anspråkslöst närmar sig, lyssnar och inte själva sätter sig i främsta rummet kräver inte men får ofta möten med andra människor.

Det kan vara skillnaden mellan lavskrika och nötskrika och skillnaden mellan två människor....

Läs även andra bloggares åsikter om fåglar, människor, lavskrika, nötskrika

Vinden

2011-09-22T21:10:00.004+02:00

Platsen vid ett betydligt lugnare tillfälle

Sitter i skoggläntan invid vattnet. Sitter vid platsen där jag suttit så många gånger. Idag spelar vinden för mig, ingen lätt bris, utan en kraftig vind som ruskar om furorna och får Uddjaures vatten att resa sig. Jag sitter i lä och lyssnar. Detta är en variant på tystnaden. När det är verkligt tyst, då förnimmer jag alla ljud och de är verkliga. Nu när vinden tar över allt, då hör jag också ljuden och rörelserna. Vinden befolkar min fantasi. Tror för ett ögonblick att jag har en björn bakom min rygg. Visst är det möjligt. Hur ska han kunna höra mig? En spillkråka väcker mig ur illusionen och björnen var en gren som föll till marken.

Sedan, åter denna vind och rörelse. Jag vandrar vidare, utan rädsla. Vinden blir min följeslagare och smeker mig i nacken.

Läs även andra bloggares åsikter om natur, vind, ljud

Variant på "pilgrimsvandringen"

2011-09-18T21:21:00.005+02:00

Jag tycker om att vandra och jag gillar upprepningar. Vandringen från stugan Grova över Lillgaika till Ganjaureudden och över myrarna och skiftet tillbaka gör jag år efter år, alltid med samma behållning och glädje.

Denna fina höstdag ville jag vandra länge, alltså blev det en annan utvidgad tur med samma mål. Via de till min glädje upprustade sommarladorna från sent 1800-tal tar jag mig till Södra Kasker. Här står den gamla gården numera tom, men i välhållet skick. Jag vandrar vidare längs den skogbilväg som möjliggjorde alla fula hyggen på Makuarebergen på 70-talet. Jag tänker för ett ögonblick på alla de jägare som kanske finns i skogen. Just som mina tankar fantiserar om att jag kan bli älgjägarnas möjliga måltavla trampar jag nära nog på en fjällämmel. Lämmeln blir nog lika rädd som jag, men alltnog var det bättre än skottet från jägaren.

Mellan Lill och Storgaika banar jag min egen väg över gamla hyggen. Konstaterar att det var nära nog 40 år sedan gammelskogen skövlades, men att föryngringen på vissa ytor i det närmaste är obefintlig. En konstig variant på hållbart och lönsamt skogbruk.

Efter ytterligare ett krön öppnar sig Uddjuare och målet Ganjaureudden. Jag stöter upp ett par tjädrar och ledsagas av en fjällvråk på min väg. Väl framme väntar belöningen – kaffet, polarsmörgåsen med korv, banan och bulle. Utfärdskosten är densamma år efter år – det får ju vara någon måtta med förändringarna.

Jag lyssnar till den friska vindens spel i gammelfurorna och vågskvalpet mot stranden. Vinden skapar ljud och rörelse. Det är lätt att både höra och se saker, men jag känner ingen rädsla. Det här är mitt land. Både korp och spillkråka instämmer välvilligt.

Den 11:e september....

2011-09-11T11:22:00.004+02:00

....för 10 år sedan satt jag på Midlanda flygplats. Flygplanet jag skulle ta mot Luleå var försenat. Jag blev sittande med min skrivarbok alltmedan bilderna från terrorattentatet mot Word Trade Center visades på TV-skärmarna om och om igen. Stämningen var minst sagt overklig. Jag sittande på en liten inrikesflygplats medan delarna av vår världsordning på ett ögonblick hade skrivits om. Världen krympte, rädslan växte. Det var omöjligt att ta in vidden av det hela.

Nu 10 år senare sitter vi med en annan utblick, läser artiklarna och hör alla mer eller mindre välgrundade kommentarer hur attentatet påverkat världen och synen på vi och dom andra.

För det är det som har skett. Polariseringen har och rädslan har ökat. Ordet taliban väcker inga muntra tankar, tyvärr hos många inte heller ordet muslim. USA har som vanligt agerat världspolis och resultatet hittills inte så smickrande.

Det stora landet i väster borde ta lärdom av det mycket mindre landet i vår närhet - Norge. Efter de avskyvärda attentaten i somras var det försoning och samling som var budskapet, inte hat och hämnd.

Avskyvärda handlingar kan aldrig lösas med hämnd, det borde historien ha lärt oss. Norge är ett lärande exempel, låt oss hoppas att vi får fler......

Läs även andra bloggares åsikter om Word Trade Center, Världen, politik

Ängören

2011-08-31T20:10:00.006+02:00

En söndag i augusti. Vi färdas på det blanka öppna havet och solen värmer fortfarande skönt. Vi är på väg till Ängörens gamla sågverk ut utloppet av Sangis älv.

Ängörens sågverk togs i drift 1912 och drevs i ett första skede fram till 1930 då konjunkturen gjorde tillverkningen olönsam. Sågverket fick en kortare renässans under krigsåren 1940-42, då den då efterfrågade produkten järnvägsslipers tillverkades.

Runt detta sågverk byggdes små samhällen upp med enkla bostäder och affärer.

Denna vackra sensommardag har det gått 69 år sedan det sista arbetet avslutades i sågverkshallen. Att tiden går och naturen tar tillbaka är tydligt när vi går igenom den delvis svårgenomträngliga skogen fram till sågverksbyggnaden. Ett plåttak har satts upp i ett senare skede, kanske med hopp att få igång sågen igen. Just detta hjälper till att bevara att bevara historien. Allt utanför byggnaden är på väg att förmultna och försvinna. Väl inne i sågverket tycks det som tiden har stått still. Bortsett från en del vandalisering finns det mesta kvar precis som det såg ut vid nedläggningen 1942.

För sin tid måste det ha varit en modern anläggning tänker jag under rundvandringen i sågverkshallen. Om väggarna kunde tala kanske jag fått veta mera om de tuffa villkor som rådde för de som arbetade vid sågverket. Nu får jag skapa mina egna bilder om hur det kan ha varit, en av dessa platser som är en del av vår tidiga industrihistoria.

Läs även andra bloggares åsikter om sågverk, industrihistoria, Sangis, Kalix

Uljabouda

2011-08-25T21:35:00.005+02:00

Mycket har hänt sedan jag senast besteg lågfjället Uljapouda som ligger några mil från vår stuga i lappmarken. Då var det en vidsträckt fjällhed likt fjällhedarna längre västerut. Idag är toppterängen en vindkraftspark med 10 av de största och mest kraftfulla vindkraftverk som hittills har byggts.

De är med blandade känslor jag vandrar efter den anlagda vägen mot toppen som brutits igenom den gamla granurskogen. Den känns overkligt att vandra efter denna väg. Med tanke på hur mycket fyllnadsmassa vägen krävt i den bitvis fuktiga terrängen går det att ana vidden av vad detta bygge måste ha kostat.

När jag närmar mig toppterängen hälsas jag välkommen av solbadande män som tar rast under sitt underhållsarbete. För dagen är det stort sett vindstilla. Trots detta hörs ett dovt muller från alla generatorer. Jag vandrar längs den väg som tar mig till det högst belägna vindkraftverket. Trots de fula sår som gjorts kan jag inte låta bli att imponeras av dessa över 100 meter höga kraftpaket. Det vackra lågfjället får ge sitt bidrag till den alternativa och rena energin.

Exploateringen till trots, för ett ögonblick möter jag den lågt flygande jaktfalken. Kanske falk och vindkraft kan verka sida vid sida? Det verkar så.

Läs även andra bloggares åsikter om vindkraft, exploatering, natur

Att bli nånting

2011-08-19T22:27:00.002+02:00

Sitter i stugan och lyssnar på P1. Reportaget handlar om glesbygden, om alla ungdomar som vill därifrån och om de få som väljer att stanna.

Ungdomarna vill till de större städerna och lämna de mindre orternas upplevda stagnation. Ungdomarna vill bli nånting, de vill bli sedda och göra andra saker än vad hemorten kan erbjuda.

Det är lätt att förstå denna längtan och strävan i en tid som åtminstone i teorin erbjuder så många möjligheter om man tar för sig och befinner sig där det sägs hända.

Det paradoxala är att ungdomarna löper risk att uppleva mer av just det man vill komma bort ifrån. I de större städerna är risken stor att man går bort sig i en anonym tillvaro. Kanske man blir något annat, men blir troligen i de flesta fall mindre sedd än i det sociala sammanhang som är typisk för mindre orter och landsbygd.

Ungdomarna har tankar om att än dag flytta tillbaka. Forskningen talar dock klarspråk på denna punkt – få av de ungdomar som flyttat kommer att återvända.

I reportaget finns också en annan ungdomsröst från de som väljer att stanna – här är jag någon, här har jag lugnet, skogen och naturen. Kanske finns det ett litet hopp för glesbygden trots allt.

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomar, glesbygd

Augustimorgon i Bottenviken

2011-08-16T21:14:00.005+02:00

Båten ut på ett nära nog spegelblankt hav. En första krusning från dagens bris. Världen växer mot en närmast osynlig horisont. Det är lätt att omfatta storheten och min egen litenhet i allt det storslagna.

Förmår vi förvalta skönheten och vår värld? Denna morgon fylls jag av ro och en tillförsikt. Hoppas inte det är en tillfällighet......

Läs även andra bloggares åsikter om natur, hav, Bottenviken, världen, människan, bilder

Ett rum med utsikt

2011-08-13T23:05:00.002+02:00

När jag sitter inne och betraktar, läser eller tänker, då sitter jag gärna i en fåtölj. Helst är fåtöljen placerad i ett hörn för att få en utblick över rummet. På så vi blir jag mottaglig för olika sinnesintryck och får en känsla av överblick.

I den bästa av världar finns där även ett fönster för utblickar från min fåtölj. Gärna rogivande bilder från naturen att inspireras av.

När vi nyligen bytte fönster i vår stuga invid havsbandet inträffade ett litet mirakel. Från att ha varit ett instängt rum med felplacerade fönster öppnades havet i rummet efter fönsterbytet. Fåtöljen blev placerad i hörnet och utblicken och utsikt gick inte att ta miste på.

Här har jag fått en plats där jag kan vända mig från världen, samtidigt som jag närmar mig den – ett rum med utsikt.

Läs även andra bloggares åsikter om platser, rum

Vandring

2011-08-07T18:58:00.003+02:00

Vandring längs efter Ganjaureudden, glädjen, igenkännandet, vågskvalpet mot stranden. Vandring upp mot berget bortomnära, Lillgaika, bland flerhundraåriga furor och tystnad.

Långt bortom det vardagliga, får en annan uppmärksamhet, rycker till vid minsta ljud. Delar inte jaktfalkens uppmärksamhet och vidsyn, men återfår en sorts kontakt.

På det 45-åriga hygget där det mänskliga dragit fram börjar en gles ungskog ta form. Annars är landskapet likt år efter år. Det är bara vandraren ömsar skin, mognar och blir äldre.

Sitter och länge och låter blicken vila över Uddjaures vatten och fjällen i nordväst. Drillsnäpporna flyger ännu längs efter vattnet. Snart är de långt borta.

Tar upp kåsan och fyller den med vatten. Tillsammans med ett par nävar russin blir stunden till en liten fest.

Läs även andra bloggares åsikter om natur, vandring, stillhet

Vattenletaren

2011-07-12T20:15:00.005+02:00

Den som söker ska finna är en gammal välkänd devis. I vår stuga i Sangis skärgård har vi en brunn av gammalt datum. Brunnen har opålitlig vattentillförsel som styrs mycket av det rådande vattenståndet i havet. Friska nordliga frånlandsvindar gör att vi kan bli utan vatten.

För att få klarhet om brunnen hade någon framtid lät vi Sven göra en analys av vattenflödet. Svens vattenletande liknar den klassiska slagrutan med den skillnaden att han har en tunn metallstav och färsk björkkvist som verktyg. Staven indikerar var vattnet flödar och björkruskan hur långt ner i marken flödena återfinns.

Den traditionella vetenskapen imponeras inte av denna metod, då det handlar mer om intuition och känsla än intellekt. Metoden går på traditionellt sätt från mästare till lärjunge och är det som brukar beskrivas som tyst kunskap.

Vi litar helt på Sven och hans metod. Vi får veta att det finns en vattenåder på drygt 3 meters djup någon meter ovanför brunnen. Det finns därmed hopp om vår brunn som är 2,75 meter djup. Gör vi brunnen en meter djupare tyder detta på att vi har pålitligt vatten.

Vår vattenåder går strax ovanför huset i öst-västlig riktning. Tur är det. En vattenåder under huset kan förstöra sömnen, göra oss oroliga och ostyriga. Vi undrar just hur grannarna en bit bort har det. Undrar om de vet att vattenådern går just under deras stuga?

Läs även andra bloggares åsikter om vatten, slagruta, tyst kunskap

Livet, samtalen och musiken

2011-07-06T21:17:00.003+02:00

Har just träffat min gode vän Björn kring samtal kring relationer, separationer, förändring, förnyelse och allt det andra som handlar om vårt märkliga ombytliga och många gånger oförutsägbara liv. Allt är ändligt och föränderligt, men så länge lever finns alltid ett nytt ljus och möjligheter att ta vara på.

Björn gav mig efter en tids tystnad ett nytt musiktips som får bli veckans CD. Biosphere har kommit ut med en ny CD: N-Plats av Biosphere. Denna kreativa elektronica handlar om Japan och kärnenergin. Musiken är skriven strax innan sunamin och härdsmältan i Fukoshima. Biosphere läser framtiden i musik.

Klicka på länken till höger, luta er tillbaka, lyssna. Musiken har många språk

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Biosphere.

Ockelbo

2011-06-21T21:47:00.003+02:00

Jag är uppväxt 5 mil från Ockelbo, men har aldrig tidigare satt min fot där. För en tid sedan gjorde jag ett kort besök samhället. Under barn- och ungdomsåren var Ockelbo markören att nu närmade vi oss Gävle med nattåget och hemmet efter ett långt sommarlov i Lappmarken. Sedan var det bara byarna Råhällan och Åbyggeby kvar innan det var dags för avstigning vid Gävle centralstation.

De flesta skulle nog inte ha en aning om var Ockelbo återfinns på Sveriges karta om det inte vore för en viss prins som är uppväxt där. Sedan var naturligtvis Ockelbo tidigare ett känt skotermärke, men hur väl bevandrade skoteråkarna är i geografi låter jag vara osagt.

Ockelbo är just det där anspråkslösa samhället någonstans i Sverige som inte förhäver sig. Jag besöker samhället en grå junidag. Inte mycket händer utåt sätt. De människor jag pratar med säger att Ockelbo är ett bra ställe att bo på. Det är en trygg miljö att växa upp i och behöver man mer service är inte Gävle långt borta

Vi äter på gästgiveriet som ligger på en upphöjd punkt strax utanför samhället. Gästgiveriet var i gamla tider boplatsen för jägmästaren. Idag är det inte skogsbruket som föder bygden, utan ett rikt utbud av småföretagare som tror på framtiden.

Kanske är det i det lilla samhället möjligheterna finns. Ockelboborna tror det. Jag är benägen att hålla med.

Läs även andra bloggares åsikter om Ockelbo, Sverige, människor, utveckling

Demokratisk avrustning

2011-06-15T21:11:00.002+02:00

I alla tider har den äldre generationen förfasat sig över ungdomen. Den ungdom som vi ska sätta vårt framtidshopp till. Nu när jag har passerat de femtio tar även jag mig friheten att tycka om ungdomen. Jag gillar inte vara den där oroliga gnällspiken som skakar på huvudet, men i kraft av min ålder kunde jag inte låta bli då jag för en tid sedan läste om ungdomars syn på demokratin.

För många ungdomar av idag är det inte viktigt att rösta, de kan t o m tänka sig att sälja sin röst. För vissa skulle diktatur framför demokrati vara att föredra som styrelseskick.

Jag vet inte har man ska förstå detta. Handlar det om okunskap eller om att dessa ungdomar är bortskämda, södercurlade av sina föräldrar och alltför vana att ta allt för givet.

Oavsett motiven bakom ungdomarnas åsikter så blir jag både beklämd och orolig. Dessa ungdomar har naturligtvis ingen aning om hur det är att leva i en diktatur och är troligen helt svagt förankrade i människans historia. Bygga Rom gjordes inte på en dag, lika lite som det tar tid att bygga demokratin. Att bygga tar tid, men att riva och söndra kan gå fort.

Den tidiga arbetarrörelsens företrädare, de som drev på vår demokratiska utveckling, skulle nog resa sig ur sina gravar om de fick vetskap om många unga människors syn på samhälle och demokrati.

Ju svagare förankring vårt demokratiska styrelseskick får, desto större risker att mörkare och populistiska krafter kan dra fördel av situationen. Det finns anledning till oro och vaksamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, samhälle, ungdomar, framtid

På resa

2011-06-10T11:32:00.004+02:00

Någon har sagt att målet för resan inte är resan, utan målet är resan i sig. Oftast är resor i vår tid är lika med flygresan. Vi vill komma fort fram och väljer detta snabba, men inte för bekväma färdmedel. Sedan blir flygresan närmast illusorisk, då det är svårt att ta in att man färdas flera hundratals eller tusentals kilometer på mycket kort tid.

Annat är det med tågresan. Jag har alltid gillat tågresandet. Jag tror att det hänger ihop med min barndom och de långa tågresorna upp till sommarstugan i Lappland. När jag sätter mig på tåget som ska föra mig från Luleå till Gävle är det mycket som liknar barndomens resor. Norrlandstågen tar fortfarande nästan lika lång tid som min barndoms resor, vissa vagnar är av äldre snitt. Speciellt restaurangvagnen som verkar vara från annan tid med sina gummiaktiga soffor.

Allt detta gör mig väl till mods. Här kan jag sitta i lugn och ro, titta ut över det föränderliga landskapet och låta livets ström komma ifatt. Jag hör hjärtats slag och förnimmer dunkande rälsskarvar som höll mig vaken i barndomens sovkupé. Jag ser den födslosökande brunkärrhöken genom rutan som på sin resa verkar ha fångat ett byte.

Med tågresan blir jag åter i takt med tiden. Det är inget gatlopp, utan i lugn resa med långa stopp under natten som ger den sedvanliga förseningen på någon timme.

Vad gör det när jag inte har någon tid eller "dead-line" att passa. Jag åker tåg och kommer ikapp mig själv....

Läs även andra bloggares åsikter om livet, människan, tiden, resan, tåg

Jag måste

2011-05-29T15:19:00.003+02:00

”Jag måste” – hur ofta hör vi oss säga detta trots att det sällan eller aldrig är sant. Vi måste sällan något i livet. Vi kan välja att låta bli.

Ett samtal bland en grupp människor, inte sällan exempelvis på en arbetsplats eller inom familjen är just denna fras ofta förekommande.

Vi blir till genom språket. Just därför är det viktigt hur vi använder det. Jag tror att vi många gånger säger saker oreflekterat, gör det till en sanning och handlar därefter.

Vi själva och andra ställer krav på oss. I kraven kan finnas nycklar till utveckling. Hur vi hanterar kraven som vi kallar måsten är till slut upp till oss själva. Kanske vill och önskar vi göra något annat än just detta "måste".

Livets krav utvecklar oss, men måsten kan förlama och binda. Ofta kan det vara en del av livets ekorrhjul som vi kanske behöver bryta.

Nästa gång orden ”jag måste” kommer över dina läppar, tänk då till, kanske kan du handla på ett nytt och annorlunda sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, handlingar, människan

Mot dagens slut

2011-05-22T20:09:00.005+02:00

En dag i stugan är till ända. Ett bra sätt att avsluta dagen är att göra en kortvandring i det nära skogslandskapet. Med långsamma steg tar jag in skogens dofter, ljud och kan se de sista solstrålarna lämna trädtopparna

Dagen började i sol, övergick i regn och blåst och avslutas i lugn och stillhet. Dagen – en kommentar till livet som det ofta är.

Kvällens stilla skog kräver inget. Den är som balsam för den själ som är redo att öppna sig. Vårskogen är aldrig tyst, inte ens sent på kvällen. Skogslandets typiska trastar, tal och rödvinge spelar upp och kommer nog så göra hela natten.

Efter vandringen erbjuder stugan mitt i skogen bekväm värme efter flitigt eldande. Jag lämnar kvällens skog bakom mig och ser redan fram emot morgondagens……

Läs även andra bloggares åsikter om skog, natur, stillhet, fågelsång

Tillbaka till stugan

2011-05-20T22:26:00.004+02:00

När det händer mycket i livet, byte av arbete, byte av bostad och viktiga beslut som ska tas. Då är det lätt att tappa fotfästet, utan att tappa det helt och hållet.

Alla människor är olika, alltså är jag en olik människa, olik alla andra. Det som jag tror förenar människor emellan är att vi behöver platser eller sammanhang där vi kan stanna upp och klä av oss livets självvalda eller ofrivilliga plikter och ansvar.

När jag återvänder till stugan Grova i Lappmarken lyfter jag av mig de mentala börderna. Detta är min plats. Lika älskad av mig som den kanske är helt obegriplig för någon annan.

Det fina med återvändandet är det sköna igenkännandet. Allt är bekant och stort sätt oförändrat. Bergen står där de alltid har stått och skogen växer så sakta häruppe att det inte går att se någon skillnad.

Efter ett tag när mitt öga har hittat vilan ser jag de små nyanserna. Detta år fångas blicken av alla små mullvadsliknande gångar i gräset, det är sorkår. Ögat ser även att flugsnapparna väljer holken med svart tak i år istället för holken med den plåtförsedda öppningen.

Jag låter mig överväldigas av landskapets tystnad, en lätt skymning börjar falla medan smålommarna ropar i tjärnarna på andra sidan åsen....

Läs även andra bloggares åsikter om stugor, platser, vila, stillhet, Arjeplog

Ljus och rörelse

2011-05-06T21:25:00.005+02:00

Står en stund på balkongen i vår nya boplats och ser på solnedgången över den ännu isbelagda Norra Stadsfjärden. Horisontens starka ljus står i bjärt kontrast mot den mörka mulna himmel som avger ett lätt regn. Det starka horisontljuset ger en dagens sista hälsning och odlar förhoppningen om den dag som kommer...

Våren är ofta alla förhoppningarnas och rörelsens tid. För oss har det inneburit en flytt in till staden och en stuga vid havsbandet som kommer att kräva sin tid.

Rörelsen har flera sidor. Jag tvingas för en tid uppge regelbundna vanor och saker som jag vill göra. Rörelsen innebär med andra ord försakelser. Den andra sidan av myntet är jag ges möjlighet att bryta ny mark, lära nya saker och kanske se livet i ett annat ljus. På så sätt ger rörelsen nya möjligheter.

Det är på det senare sättet jag väljer att se när rörelsen är stor och jag har svårt att fullt ut överblicka den. Det kommer en morgondag med ett annat ljus. Jag ser redan fram emot den....

Läs även andra bloggares åsikter om ljus, rörelse, vår, förändring

Lloyd Cole

2011-04-30T10:35:00.002+02:00

Den lilla salen på Kulturens hus var intill bristningsgränsen fullsatt när Lloyd Cole small ensamble entrade scenen i onsdags.

Vi alla som satt där, gammal som ung klädde av oss vardagen för ett par timmar för att lyssna på en mycket ödmjuk artist, av tidningarna kallad popikon.

Hur du nu än är med ikonstatusen var det nu en medelålders man som medkompades av två duktiga gitarrister. Bandet fyllde rummet med lätt allvarsamma texter och ett mycket tilltalande gitarrspel. Rummet fylldes med enkla medel med musikens magi och rymd.

För er alla som vill minnas och för ni andra som inte var där bjuder jag på ett litet smakprov. Kolla gärna in hans skivor. Den senaste, "Like a broken record" är inköpt och rekommenderas varmt.

Läs även andra bloggares åsikter om Lloyd Cole, musik, Kulturens hus

Påsk i rörelse

2011-04-24T15:49:00.009+02:00

Efter en tid med höga varvtal med diverse flyttbestyr gäller ett annat varvtal under påsken. Vi firar den i det nordligaste kustlandet där isen fortfarande bromsar vårens framåtrörelse och där snön ligger kvar i skogens skuggiga partier.

Stugliv innebär alltid aktivitet i någon form. Speciellt i en nyköpt stuga som har stått utan skötsel under några år. Dessutom har jag gift in mig i en familj som giller rörelse och projekt. Sålunda reparerar Anton och Greger bastun för fullt. Lotta som hade som föresats att bara sitta i solen hittar snart krattan och rensar alla torra partier från gamla löv och fjolårsgräs. Själv ägnar jag mig åt det jag är bäst på - att elda. Fjolårsriset bränns upp ute på isen och vattenvärmaren testas för första gången.

Över allt detta pågår den stilla symfonin av stannfåglar och alla flyttfåglar som är på ingång. På kvällarna spelar pärlugglan, på morgonen orrarna och på dagarna fylls lufthavet av spel från tranor, gäss, trastar och spov.

Rörelsen är på väg framåt. Det finns ingen väg tillbaka....

Läs även andra bloggares åsikter om stugliv, Norrbottenskusten, vår, påsk

Om friheten

2011-04-18T11:10:00.006+02:00

Imre Kertész i ”Galärdagbok” serverar ingen lätt och sockersöt definition av det vi kanske omhuldar mest – friheten:

”Men vad är då frihet till sist? Att i den mörka polarnatten rikta våra staplande steg av en stjärna som vi själva har valt åt oss, samtidigt som vi mycket väl vet att vi aldrig kan nå denna stjärna. Men i så fall, varför väljer vi en stjärna åt oss? Uppenbarligen där det är mörkt. Fråga leder till fråga, frågorna rör sig i en cirkel, och i cirkeln kommer man inte in.

Nu vet jag vad frihet är: frihet är det som inte finns. En suck, en idé, ett absolut. Vi lever i det konkreta, längtar efter det absoluta och slutar i intet. – ty döden är det fasaväckande mötet mellan det konkreta och det absoluta, deras för subjektet vidkommande ironiska förening. Och höjden av ironin är att subjektet inte ens erfar det, ty döden är ingen erfarenhet.”

Kanske är det så att det vi strävar efter mest inte finns. Om det inte finns och vi ständigt strävar mot det icke existerande blir resultatet olycka. Jag tror att vi kan erfara fragment av frihet, men det finns alltid sådant som sätter gränser för oss, både vi själva och andra. Kan vi acceptera och leva med detta tror jag att vi både kan bli mindre ofria och lyckligare människor…..

Läs även andra bloggares åsikter om Imre Kertész, människor, frihet

Flytt in till staden

2011-04-14T18:18:00.004+02:00

Den lummiga delen av innergården. Vi bodde längst in i hörnet

Jag är ett barn av staden. Uppväxt i en av Gävles innergårdar kom jag bli den sista generationens ”rännstensungar”. Det var i skarven till miljonprogrammets tid. En sista tid då många barn växte upp i stadskärnan, var en del och formades av den. Världskartan för barnet var just den ganska sterila innergården med alla lekar. När jag blev något äldre utvidgades Världen till de nära omgivningarnas alla öde träkåkar som stod i begrepp att rivas.

Sedan jag flyttade från föräldrahemmet lämnade jag stadskärnan. Sedan dess har jag haft många olika boenden, men aldrig i direkt anknytning till staden och dess liv. Jag har tänkt att stadslivet är inget som passar mig. Jag vill ha tillgång till staden, men annars bo nära naturen och dess lugn.

Men, nu kommer det som jag aldrig trodde skulle ske att ske – om några veckor blir jag åter stadsbo efter över 30 år i förskingringen. Återstår nu att se vad det kommer att innebära och hur det kan förändra mig. Vi har valt en del av staden som ligger lite avskild med nära anknytning till fina naturområden, samtidigt som alla stadens faciliteter är inom räckhåll.

En ny spännande resa tar alltså vid. Jag har inga klara begrepp över hur det kommer att bli. Det som jag trots allt är helt säker på är att jag inte kommer att bli någon urban shoppingmänniska. Naturen och vidderna ligger alltid nära till för mig. Så är det och så kommer det att förbli.

Läs även andra bloggares åsikter om staden, stadsliv, barndom, flytt, förändring

Dödsmässa för en vinter

2011-04-10T17:53:00.004+02:00

Var tid har sitt, var tid har sitt slut. I Norrbottens kustland dröjer det länge innan vintern släpper taget när den väl har fått sitt grepp.
Men, nu är vi där, en brytningstid då förändringen sker. Ingen dramatik, ingen skyndsamhet, men allt sker inför våra ögon.

När vinterns vindpinade drivor har nått sin skarpt avtecknade högsta punkt sker det. Den förändrade årstidens snöfall övergår i regn. Vinterns sorgflor ger avtryck mot stugfönstret.

Var tid har sitt brukar det sägas. Vårens ljus börjar sitt arbete med att bryta ner vinterns vita pergament. Det är en dödsmässa framförd av en fuktig vind som frambär vårens speciella doft som ger aningar om en pånyttfödelse.

Vinterns mörka långsamhet övergår i vårens glädjefyllda oro. Det ena möjliggör det andra. I en obeständig tid finns alltid det beständiga ramverket, födelse och död, död och födelse….

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, vår, förändring, årstider, födelse, död

Markörer

2011-04-06T21:12:00.004+02:00

Vi är i behov av goda rutiner och upprepningar. Sådant som ger våra liv en trygg plattform från vilken vi kan gå vidare att möta såväl prövningar, som glädje och möjligheter.

När vi ska skilja ut oss från det vardagliga och möta sammanhang som skänker glädje och välbefinnande är det viktigt med markörer. Jag har skrivit om det i den korta texten om kanelgifflar – om att göra sådant som förstärker en nukänsla och hjälper en orolig själ att få ro.

Naturen har alltid sina markörer som kan hjälpa oss dit som horisontlinjen, stigskiljet eller fjällvärldens vattendelare. Invid en stuga vid havet efter en lång vinter finns alltid den hårt packade snödrivan framför stugan. I bakgrunden finns öar av olika storlek som ger avgränsning och rymd.

Markörerna finns alltid och kan ge mening för ett gott välbefinnande…..

Läs även andra bloggares åsikter om markörer, natur, välbefinnande, mening

Veckans CD

2011-04-02T16:06:00.003+02:00

Björn Åkerstrand, min gode vän med det breda musikörat kommer framöver rekommendera veckans CD för er som har tillgång till Spotify. Lägg er ner i soffan och passa på att öppna ert sinne för nya toner och influenser.

Klicka på länken till höger och ni har tillgång till musiken!

Kravlösheten

2011-04-02T14:30:00.002+02:00

Att vakna upp i en stuga efter en god nattsömn. Vakna upp till en gråvädersdag, begränsad sikt och en fuktig vind som taknocken att morra. Att vakna upp till just en sådan dag kan fylla mig med en skön glädje och tacksamhet till livet.

Just denna dag är en sådan dag. Jag kan klä av mig alla eventuella ambitioner och krav. Det är lätt att bygga upp förväntningar och krav på solsken och lättköpta och behagliga upplevelser. Naturen och vädret har sin speciella ordning utanför vår kontroll. Jag känner tacksamhet för just detta.

Denna dag får jag den välbehövliga hjälpen att bromsa in. Samla tankarna, orden och texterna. Musiken och den sprakande brasan i bakgrunden förstärker medvetandet om något stort, men lika självklart - jag är takt med mig själv utan att någon knackar på min dörr…..

Läs även andra bloggares åsikter om krav, vila, mening, natur, medvetande

Kanelgifflarna

2011-04-01T21:51:00.005+02:00

Det fullbordade bordet

Livet har sina olika markörer. Sammanhang som återkommer. Vissa är viktigare än andra, något speciellt att återvända till, ja, rent av längta till.

En av dessa viktiga markörer är Ryssbälts kanelgifflar. Vi har just kommit tillbaka till denna återkommande installation där mötet sker i Svens stuga invid havsbandet. Här lämnar vi vår vardag bakom oss och träder in i ett annat landskap med naturen som närmaste landskap och närande vän.

Just efter ankomsten när elden i kamminen har tagit fart och en försiktig värme sprider så plockas de fram, kanelgifflarna. Dessa enkla uppenbarelser tillsammans med det nybryggda kaffet och den enkla maltwhiskyn. Då sprider sig värme och snabbt i kropp och själ. Detta enkla blir i sitt sammanhang något mycket speciellt. Denna markör ger den välbehövliga hjälpen att för tillfälligt lämna något bakom sig och att öppna sig för stillheten och den uppriktiga vänskapens ärliga kraft.

Stugägare Sven som gör detta möjligt

Läs även andra bloggares åsikter om markörer, övergångar, stillhet, natur, vänskap

Oklok barnomsorg

2011-03-27T16:12:00.003+02:00

”Dagbarnvårdare ger god omsorg i hemmiljö” kan jag läsa på jackorna hos de kvinnor som sitter med en grupp barn i 2-4 årsåldern på hamburgerrestaurangen. Jag reagerar på det jag ser - att ge god omsorg är också att ge allsidig och näringsrik kost. Vad är det hemlika i hamburgerrestaurangen och vilka signaler sänder de vuxna till barnen?

Jag må uppfattas som en gammal fossil och moralgubbe, men i min värld är det jag ser helt fel. En känd gammal klyscha säger ”att det ska krökas i tid det som krökt ska bli”. Vi vet att en stor del av vår ohälsa hänger ihop med kosthållningen och andelen överviktiga barn är stor. I vår gynnande del av världen är övervikten snarare ett tecken på fattigdom än tvärtom.

Sett i detta perspektiv är det som dagbarnvårdarna gör med barnen helt omdömeslöst. I vår konsumtions och snabbätarkultur är det viktigt att de ansvariga vuxna är förebilder och står för det viktiga varumärke man visar upp. Tids nog kommer barnen hitta hamburgerrestaurangen på egen hand, utan att vuxna ska behöva leda dem dit.

Läs även andra bloggares åsikter om Barnomsorg, konsumtionssamhälle, snabbätarkultur

Vykortet

2011-03-23T22:01:00.003+01:00

När jag håller ett rensa i mina gömmor hittade jag detta för vår tid inte helt korrekta vykort från 1940-talet. Kortet är adresserat till min farfar från några bekanta på skidsemester i Åre.

Det är lätt att dra på smilgroparna över dåtidens syn på människorna från en sydligare kontinent. Tiderna förändras som bekant och fördomarna antar andra nya former, även om säkert många av oss fortfarande kommer ihåg sparbössorna med bockande ”negerbarn”…..

Läs även andra bloggares åsikter om människor, fördomar

Den farliga demokratin

2011-03-19T11:07:00.002+01:00

Förra söndagen hörde jag ett intressant reportage om demokratins stora svårighet att få fäste på vår Jord. Trots informationsteknologins landvinningar som bidrar till att diktaturer och andra korrupta regimer synas på ett sätt som de aldrig har gjort tidigare säger statistiken att de demokratiska länderna blev färre ifjol.

En anledning till detta tycks vara att de gryende demokratiska försöken ofta misslyckas. Inte sällan slutar de med väpnade konflikter där nya herrar efter en tid tar vid. I Västerlandet har vi en relativt lång demokratisk tradition. Men, en demokrati byggs inte över en natt. För oss har det tagit hundratalet år och en förutsättning har varit att samhället utvecklas och det välstånd som skapas kommer alla till del.

Vi ser början på en ny politisk karta i arabvärlden. Med kunskapen om det svåra att bygga demokratier på kort tid i utvecklingsländer är det lätt att inse att så mycket kan gå snett på vägen. Arabländerna ska inte och kan inte kopiera vår västerländska livsstil och vår väg att bygga demokratiska institutioner. Men, de kommer att behöva kunnig hjälp att bygga en demokrati som de själva tror på. Utan en sådan hjälp finns det som bekant många mörka krafter som kan se sin chans….

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, politik, arabvärlden, konflikter

Det globala magplasket

2011-03-16T14:59:00.006+01:00

Forsmarksanläggningen

Människan har en inneboende kraft att utvecklas och lära sig nya saker. Vi nöjer oss inte som de övriga djuren ett ha en på förhand given plan för våra liv. Just detta gör oss särskilda, men också livfarliga.

Det var i samband med industrialiseringen på 1800-talet som människan på allvar började att fjärma sig naturen och ta mer än vad hon gav tillbaka. Människan blev ett rovdjur.

Människan må ha vida kunskaper som övriga djur inte har, men hon fuskar allvarligt på sin väg framåt. Kanske det finns någon grundläggande "felprogrammering" hos människan då hon fortfarande inte har insett att hon måste ge tillbaka lika mycket som hon tar. Naturen i övrigt fungerar så. Människan är en del av denna natur, beroende av den och kan därför inte ställa sig utanför den.

Varje mänskligt imperium har genom historien förr eller senare fallit. Vi lever nu allt mer i det globala imperiet med ständigt ökad konsumtion och tillväxt som rättesnöre. Att denna s. k. utveckling inte håller tror jag fler och fler inser. Den pågående katastrofen i Japan påminner oss om naturens nyckfullhet och att vi har gjort oss beroende av energiformer som kan skapa ett helvete på Jorden.

Frågan är inte om, utan när det det globala magplasket kommer. Vi måste ställa om vår livstil mycket snart, annars kommer vi förr eller senare kusligt påminda....

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, hållbar utveckling, tillväxt

Sannolikheten och naturkrafterna

2011-03-14T21:09:00.003+01:00

När vi nu får åse en av de värsta jordbävningarna på länge och de förödande konsekvenser den får för de mest utsatta människorna förstår vi att naturkrafterna är någonting mycket större än oss själva. Naturkrafterna går det inte att ta konroll över, utan bara hitta vettiga förhållningssätt till.

Dessa dagar får Tage Danielssons fantastiska monolog om sannolikheten om vad som hände eller inte hände vid kärnkraftsolyckan i Harrisburg en ny aktualitet. Det känns inte för ett ögonblick att monologen är över 30 år gammal.

De flesta vet att det med en stor sannolikhet kommer att inträffa en stor jordbävning i Japan förr eller senare, däremot verkar man helt ha bortsett från att kärnkraftsverk kan haverera bl. a. av denna anledning. Nu håller det på att hända och från många håll ifrågasätts kärnkraften. Alla verkar vara tagna på sängen, som om det aldrig skulle kunna hända. Trots att vi vet att det har hänt och kommer att hända igen.

Det är tragiskt att se hur kortsiktig människan är i dessa avseenden. Hennes minne är kort och jag är rädd att hon kommer att glömma igen.

Kärnkraften är och förblir en tickande bomb där den finns. Att placera kärnkraftverk i en jordbävningszon är större än så. Det är att spela rysk roulette. Förr eller senare smäller det och nu har det hänt. Frågan vi borde ställa oss är vilka blir konsekvenserna och när händer det nästa gång?

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, risker, sannolikhet

Utblick mot evigheten

2011-03-11T20:36:00.005+01:00

Under en kväll helt nyligen gjorde jag något som alltid skänker mig nöje när jag kommer ut i naturen och den absoluta stillheten – jag blickade mig upp mot stjärnhimlen. Kvällen var klar, stilla bortsett från den pärluggla som spelade i närheten. När mina ögon hade ställt om så tonade snart vår hemgalax Vintergatan fram bland alla stjärnorna.

Dagtid blickar jag också gärna upp mot himlavalvet och alla de molnformationer som aldrig upphör att fascinera. När jag blickade upp mot stjärnhimlen fick jag en ingivelse att Vintergatan inte var helt olik de tunna cirrusmoln vi ofta ser soliga dagar.

Jag tror att denna glädje att blicka ut över den mörka stjärnhimlen beror på att jag som människa blir hjälpt att acceptera min litenhet och ödmjukhet inför det faktum att vi vet så ofantligt lite om det som finns därute. Allt sådant där människor hävdar sina sanningar och principer tråkar lätt ut mig, då det sällan finns någon absolut sanning, utan mest fördomar och föreställningar.

Inför stjärnhimlens storhet och det synes oändliga universum där kan vi ställa frågor och återigen nya frågor. Här får de mänskliga sina sanna proportioner och här finns inga sanningssägare, bara mer eller mindre vilda teorier, som en av de senaste som hävdar att fröet till vårt jordeliv finns i de bakterier som har färdats i de asteroider som kraschat på jorden tidigt i dess historia.

Det är sådant jag tänker på när blicken vandrar mellan stjärnorna. Frågorna som aldrig slutar att ställas och fantasier och drömmar som får nytt bränsle.

Läs även andra bloggares åsikter om Vintergatan, stjärnhimmel, evighet

Bloggtips

2011-03-10T21:04:00.007+01:00

Jag skrev för en tid sedan om Thomas Nydahl och hans bok "långsamhetens nej" Nu har Tomas Nydahl hittat min blogg och jag har fått ett tillfälle att bekanta mig med hans. Tomas blogg finns i blogglistan under namnet "Vaka över ensamheten, texter, tankar, tvivel".

Denna blogg kan jag verkligen rekommendera. Här finns betraktelser kring det stora och mindre stora. Läs och upptäck själv...det ska jag fortsätta att göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Nydahl, samhällskritik

En marsdag vid Norrbottenskusten

2011-03-06T20:30:00.009+01:00

Det pratas om guldet och dess värde i dollar….men vad går upp mot havets silver.

Hårda vindar och blidväder har format havets snö och is. Det är ömsom hårt, ömsom mjukt, hållfast eller utan hållfasthet. Det liknar livet, det är livet.

Elden är närings källa fina vårvinterdagar. Värmer och engagerar.

I väntan på att trut och korp ska ta del av människans överflöd.

Läs även andra bloggares åsikter om mars, vårvinter, Norrbottenskusten

En väderreflektion

2011-03-03T21:00:00.005+01:00

vinter i Norrbottens skärgård

Som den vädernörd jag är kan jag inte avhålla mig att tycka till lite om den vinter som varit. Årstiden vinter är nu slut när vi har gått in i mars månad, även om vi här vid Norrbottenskusten har defintionsmässigt vinter långt in i april.

I höstas fick vi höra att den kallaste vintern på hundra eller rent av tusen år väntade. Jag trodde inte på det där men förstod att vi kunde få en rejäl vinter i och med att kylan kom tidigt och Bottenvikens vatten snabbt frös till. Nu vet vi hur det blev. Det blev en ganska kall vinter, men långt ifrån onormal. Sammantaget hade Norrbottenskusten 3 grader kallare än normalt. December var ganska kall, januari helt normal och februari kallare än på länge. Många med har upplevt att just februari var den kallaste på mannaminne. Naturligtvis är inte så fallet. De senaste hundra åren år det 9 februarimånader som varit kallare, ja vissa mycket kallare än årets.

Vårt väderminne är kort. Vår starka upplevelse av årets kyla har med säkerhet mycket att göra med att flertalet vintrar har varit milda på senare år.

Klimatkrisen är inte avvärjd även om många nästippar har varit röda. Just vår del av världen har haft ett temperaturunderskott på senare tid, men globalt sett var fjolåret än av de varmaste någonsin.

Vädret må vara lokalt, men klimatfrågan är global. Tänk på det när vi dessa dagar kan njuta av sol och plusgrader vid Norrbottenskusten. Dessa plusgrader som är lika normala som februaris alla minusgrader.

Läs även andra bloggares åsikter om väder, vinter, kyla, klimat

Thomas Nydahl

2011-02-26T22:23:00.007+01:00

I betraktande av en älg i hällregn på Sandskär

Jag har återupptäckt en litterär själsfrände, Thomas Nydahl. Jag har läst honom tidigare och hittade för några dagar sedan hans senaste bok "Långsamhetens nej" på biblioteket. Av en kritiker kallas han "obstinat högkulturell, argt vänster, reaktionär i förhållande till det mesta som är typiskt för vår tid."

Thomas Nydahl börjar sin bok på följande sätt:
"Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp ett paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller på sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken."

Så fortsätter boken med korta prosastycken med den typiska lågmälda samhällskritiken som Thomas Nydahl levererar. Reaktionärt? Då undrar jag vad som kan betecknas som progressivt i vår tid?

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Nydahl, litteratur, samhällskritik

Sidensvansen

2011-02-22T21:08:00.006+01:00

Vi lever i en tid då utsattheten blir uppenbar på olika vis. Här upp i norr kramar kylan musten ur oss och vi vistas bara ute korta motvilliga stunder. Utsattheten i Nordafrika och just nu framförallt i Libyen är av ett annat slag när folk öppet visar sin längtan efter frihet och demokrati med risken att mejas ner av soldaters gevär eller stridsflygplan.

Våra vänner fåglarna är lyckligt ovetande om dessa vidrigheter, men inte desto mindre utsatta. På min lunchpromenad idag låg det en död talgoxe längs efter stigen, en av många småfåglar som har dukat under denna vinter.

Många av de små klarar sig mot alla odds. En representant för en överlevare var den sidensvans som länge uppehöll sig utanför vårt köksfönster i lördags. Långa stunder satt den blixtstilla för att plötsligt göra ”utfall” mot de mikroskåpiska bär som uppenbarligen fanns i busken. En överlevare av bästa sort som inte tröttar ut sig i onödan och lyckas finna föda bortom det mänskliga ögats horisont.

Vi lever i en utsatt värld, men för tillfället är det nog bättre att vara sidensvans än en libyer, kylan till trots.

Läs även andra bloggares åsikter om sidensvans, fåglar, vinter, utsatthet, kyla

Sjöfartsnytt

2011-02-20T20:58:00.006+01:00

Luleå är en gammal sjöfartsstad. Numera sedan malmhamnen flyttats ut till den gamla stålverk 80-tomten ser man inte mycket av den annars ganska intensiva sjöfarten.

Annorlunda är det nu under kallvintern då alla stora pråmfartyg måste vända i fjärden för att kunna ta sig i i hamnen. Från vår utkik i Svartöstaden går det följa fartygstrafiken på ganska nära håll. Grovjobbet gör en liten miniisbrytare som ett antal gånger per dag luckrar upp isen där fartygen ska vända. Det är imponerande att se att ett sånt litet fartyg kan göra en sådan nytta. I detta sammanhang saknar storleken verkligen betydelse.

På kvällar och nätter hörs emellanåt ett doft muller ute på fjärden. Ytterligare fartyg ska få assistans och i mörkret och kölddimmor går det lätt att fantisera om ett nylandat rymdskepp eller rymdstation någonstans ute i evigheten.

Samhället fortsätter att vara igång, dag som natt, även om vi huttrar och fryser.

Saffran

2011-02-15T21:58:00.005+01:00

Saffran är produkten som nära nog förgyller var mans hem. Denna lilla svindyra och till och till omfånget lilla produkt sprider emellanåt en väldoft. Speciellt vid juletid, men även i övrig matlagning. Hemma hos oss använder saffran ganska ofta och lika ofta brukar det strula till sig vid inköpen av produkten.

Som alla känner till så inhandlas saffran vid kassan när man betalar sina varor. Just detta ställer till problemet. Jag skriver ordet saffran i inköpslistan med STORA bokstäver, men det spelar ingen roll. Jag säger till mig själv när varorna ska lastas upp på bandat, glöm nu inte saffran, men det spelar inte heller någon roll. I princip varenda gång glömmer jag att säga det förlösande till kassörskan – ett paket saffran, tack.

Ibland kommer jag tursamt ihåg att jag har glömt inköpet på vägen hem och kan vända om eller gå in på någon annan butik på vägen hem. Men, lika ofta faller inköpet av de små magiska väldoftande kornen i total glömska ända till maten är på väg att färdigställas. Det brukar inte ge några pluspoäng och är mindre roligt, speciellt om bilen är iskall och det är -25 c ute.

Jag kan förstå att butikerna har denna ordning p.g.a. stöldrisken, men för mig med opålitliga minnesfunktioner ställer det till det. Är det någon som känner igen sig?

Läs även andra bloggares åsikter om saffran, glömska, vardag

Tim Jackson

2011-02-10T20:56:00.005+01:00

Haparanda Sandskär, en plats ännu ganska opåverkad av mänsklig expansion och rovdrift

I en värld där oftast maktlystna, exponeringshungriga och annat s. k. känt folk tar upp de stora spaltmetrarna i media, oaktat om de har något vettigt att säga, känns det skönt att kloka röster ändå får komma till tals.

En sådan klok röst är Tim Jackson, professor vid Surreyuniversitetets center för miljöstrategier som är aktuell med boken ”Välfärd utan tillväxt”.

Tillväxtkritiker brukar oftast avfärdas som drömmare och flummare utan förankring i verkligheten. Därför känns det bra att akademin får tala i denna fråga och av en person som har bra renommé bland högt uppsatta politiker.

Jag brukar varken betrakta mig som drömmare eller flummare, men jag har länge ifrågasatt var vi är på väg. En oavbruten tillväxt som inte tar hänsyn till Jordens ändliga resurser och där välståndet fördelas allt mer ojämlikt är naturligtvis en omöjlig ekvation som förr eller senare leder till en kollaps.

Den ständigt ökade tillväxten har blivit ett icke ifrågasatt mantra, trots att vi vet att det inte finns några som helst samband mellan allt högre materiell rikedom och lycka, utan i många fall tvärt om.

Tim Jackson säger att det är vår tids största utmaning att våga tänka nytt, så rätt, men samtidigt så oerhört svårt. Vem ska ta det första steget? Vi vet ju hur svårt att det är att komma någon som helst vart i klimatförhandlingarna. Men – utmaningen ligger klockrent kvar och vi har faktiskt inget val. Jag ska framöver med stort intresse ta del av hans bok. Jag tycker att du också borde göra det. Ökad medvetenhet är nyckeln till förändring.

Läs även andra bloggares åsikter om Tim Jackson, tillväxt, framtid

Dessa härliga upprepningar

2011-02-08T21:16:00.003+01:00

Under helgen som var har en regelbundet återkommande aktivitet ägt rum – herrmiddagen. Det är en mångårig tradition som vi håller hårt på. Ofta sker dessa tillställningar hos mig. Helgens evenemang var ett mycket trevligt undantag då vi träffades hos Björn. En genuin herrmiddag enligt vår devis ska vara enkel, men god utan krusiduller. Det viktigaste är att få mötas. Våra herrmiddagar är långa. De startar vid 17.00-tiden och avslutas oftast en bra bit in på natten.

Hos Björn är det naturens skafferi av goda råvaror som gäller, alltså bjöds vi på ryggbiff från älg, svampstuvning från svärmors svamp och hjortron med glass som avrundning.

Överraskningen var förrätten, en välsmakande synnerligen enkel anrättning bestående av saltgurka, gräddfil och honung med den lille till. Tre burkar som utan märkvärdigeter ställdes fram på bordet och som tillsammans erbjöd ett litet under.

Många med eller mindre allvarsamma samtal hann avhandlas under kvällen naturligtvis tillsammans musik från företrädesvis äldre datum. Springsteens ”Born to run”, Beatels ”Strawberry fields” tillsammans med Allan Edvalls strofer var särskilt uppskattade inslag.

Vi hade så trevligt så att vi gör en upprepning om två veckor innanför mina väggar. Då är det klassiskt vintergrillat som gäller. Återstår att se vilka överraskningar som väntar då…..

Läs även andra bloggares åsikter om Herrmiddagar, vänner, kamratskap, mat

Förändringens tid

2011-02-03T20:51:00.003+01:00

Den folkliga resningen sprider sig som en löpeld över arabvärlden. Denna folkets revolution kan få stora konsekvenser inte bara i berörda länder utan även förändra hela den politiska världskartan.

Det är lätt att känna en glädje inför det som sker. I den upplysta tid vi lever i blir det allt svårare för ett litet fåtal att sko sig på flertalets bekostnad och undertrycka frihetens röst. Samtidigt finns det anledning att känna en oro. Desperata regimer gör naturligtvis sitt yttersta att tysta motståndets röst, kosta vid det kosta vill. Ett sätt att göra detta ser vi just nu i Egypten där en mobb med hugg och slag skadar och lemlästar och militär som fått order att gripa journalister som rapporterar om det som sker.

Hur det ska gå för Egypten och andra länder vars folk söker frihet och rättvisa hänger mycket på hur vår s k fria värld reagerar. Tyvärr talar såväl historien som nuet att har västvärlden olika intressen, såväl politiska som ekonomiska i odemokratiska länder, tenderar stödet till folken i dessa länder bli svagt.

Med eller utan västvärldens stöd kommer förändringar förr eller senare. Genom att ta aktiv del i förändringsprocessen och stödja sunda demokratiska krafter kan förändringarna bli något som både gagnar det folk som vill ha frihet och stabiliteten i världen. Däremot – genom att vara passiv finns det risk att en annan agenda går segrande. Länder som saknar demokratiska rötter kan lätt få ett nytt repressivt ledarskap. Vi vet att den religiösa extremismen är stark i dessa länder så det finns en anledning att känna oro.

Det som sker nu kan vara början på en viktig ny historieskrivning. Jag känner glädjeblandad oro inför det som kommer att ske…..

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, frihet, demokrati, politik

Om att bli delaktig i ett konstnärligt äventyr

2011-01-30T17:11:00.003+01:00

Ungefär en gång per månad är det vernissage i konsthallen i Luleå. Från att ha varit den solitäre figur som gillat att se konstutställningar i ensamhet börjar jag trivas allt mer en vernissagens myller, inte minst när utställarna delar med sig generöst av sina erfarenheter. Då vidgas konstbegreppet och jag blir vare nya landskap. Jag blir delaktig i skapandet och får träda in i konstnärernas värld. Det ibland till synes obegripliga ges en mening, ett landskap som vi kan utforska tillsammans. Konsten när den är som bäst ställer begreppen på ända och sätter mina tankar och känslor i rörelse. Världen växer.

Dessa vernissager blir något att samlas kring och lite av helgens nav. När vi senare avrundar med ett långt fika och kulturhusets fik bland goda vänner känns det hela fulländat. Januaris mörker och kyla blir fylld av ljus. Längtar redan till nästa gång….

Vid den yttersta gränsen

2011-01-24T20:45:00.004+01:00

För några dagar sedan såg Tarkovskijs stora filmepos ”Stalker”. Filmen är mycket långsam med långa tagningar. Här finns en kommunikation mellan de människor som rör sig i filmens centrum, men framförallt får tystnaden tala mellan långa bildsvep. Detta är ingen film för en person utan sinnesro. Filmen kräver ett vaket sinne och trots detta kan tålamodet tryta alltmedan de symboliska bilderna avlöser varandra. När jag sitter att tittar anar jag att jag är med om något stort, men kan inte riktigt ta fasta på det. Natten därefter är sömnen fylld av filmens alla bilder. Jag förstår att filmen berör något långt inne hos mig, något som det fullt ut inte går att förstå den fulla vidden av.

Kanske filmens huvudtema handlar om en längtan efter ett paradis och att gå över en gräns där alla våra önskningar ska gå i uppfyllelse. Filmens huvudpersoner strävar att gå över denna gräns, men ingen vågar ta det sista steget. Kliver du över gränsen så finns ingen väg tillbaka. Denna smärtsamma insikt gör att huvudpersonerna väljer det vanliga livet framför det okända paradisets möjligheter.

Om denna gräns finns är upp till var och en att ha en mening om. Jag kan känna av gränsen och suget att bara försvinna när jag blickar ut över Muddus till synes eviga myrar och tallmoar eller ett vinterlandskap i Norrbottens skärgård. Även jag väljer att stanna kvar i det välkända, försöker att tänja mina gränser, men vet att det finns en gräns jag aldrig kan gå över om jag ska förbli i ett välkänt landskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Andrej Tarkovskij, film, bilder, gränser, paradis

Lokalbussen

2011-01-19T21:33:00.003+01:00

Från att vi varit en veckopendlare har jag nu blivit lokalbussresenär dagar som är allt för kalla eller snöiga för cykeln. Jag har inte åkt lokalbuss på många år och efter ett antal turer inser jag att det mänskliga beteendet vid dessa bussfärder är som det alltid har varit, d v s total avsaknad av verbal kommunikation bussresenärerna emellan.

Jag kliver på i början av busslinjen. Så sakteliga fylls bussen på av i stort sett samma människor varje morgon. Kanske någon kastar ett snabbt ögonkast på någon annan, annars tittar jag liksom de övriga ut på snödrivorna och de välbekanta fastigheterna.

Det jag inte tidigare har reflekterat över att vårt mänskliga vanebeteende även gäller vid bussåkandet. Så länge det är möjligt tar de flesta samma platser varje morgon. Detta blev jag speciellt varse då jag ovetande tog en annans kvinnas givna plats. När hon klev på bussen blev hon nästan förvirrad och det var nästan att jag ville be om ursäkt.

Det som skiljer sig är däremot bussförarna och deras manövrering av bussen. Vissa kör så aggressivt så man nästan måste hålla fast sig, andra formligen smyger fram längs gatorna och beger sig aldrig iväg från hållplatsen innan alla har funnit sin plats.

Jag tycker att det är tur att dessa bussförare visar upp sitt temperament. I denna lilla värld av upprepningar och avsaknad av samspel resenärerna emellan står bussföraren för rörelsen, såväl den inre som yttre. Det behövs kalla mörka vintermornar då man är mer sovande än vaken.

Läs även andra bloggares åsikter om Lokalbussen, människor, vanor, upprepningar

I avregleringens tid

2011-01-15T18:21:00.004+01:00

I vattenbristens spår skenar elpriserna står det att läsa i dagens DN. Att vi alla är lurade av dessa avregleringar har för mig sedan länge varit uppenbart, men jag än mer beklämd över medias oftast mycket okritiska artiklar i ämnet. Just den avreglerade elmarknaden är nog det värsta exemplet på att något verkligen har gått snett. Men, varför bli överraskad. Varje någorlunda funtad hjärna förstår ju att på en avreglerad marknad är det kortsiktig vinstmaximering som gäller.

För vilken gång i ordningen elbolagen nu skyller på de kritiskt låga nivåerna i våra vattenmagasin vet jag inte, men de är otaliga. Jag säger bara – tro dem inte. Vi har vår stuga i Lappmarken intill en av Sveriges största vattenmagasin – sjöarna Storavan, Uddjaure och Hornavan. Vattenståndet i dessa sjöar tillåts variera upp till 2 meter. Förra gången det var högvatten i sjöarna var året 1994. Sedan avreglerades elmarknaden och det höga vattenståndet har uteblivit, trots en del nederbördsrika somrar och höstar. För att maximera vinsterna säljs numera el från vattensystemet även sommartid. Vattenmagasinen får därmed aldrig en chans att bli välfyllda och då är det knappast konstigt att vattennivåerna är låga då det har varit kallt ett tag.

För naturen har det varit positivt, då svårt eroderade stränder har fått en chans att återhämta sig, men det är knappast miljötänkande som har styrt elbolagens agerande.

Konsument, inse att du är lurad och du seriöst arbetande journalist, ta din roll att vara den tredje stadsmakten på allvar och utnyttja dina möjligheter att påverka!

Läs även andra bloggares åsikter om el, elmarknad, avreglering, journalistik

Ett ännu orört hav

2011-01-13T21:06:00.005+01:00

Det är tidigt i januari längst upp i Bottenviken. Ljuset är på väg tillbaka, ännu försumbart, men snart mer och mer påtagligt. Kust och skärgård är ofta en tummelplats för allehanda aktiviteter. Sol och bad på sommaren och skoterturer senare under vinter och vår. Nu, när året just har påbörjats är detta det vita orördas rike. Mitt i stugområdet känns det som att jag är någonstans ute i evigheten och det finns en längtan att färdas allt längre bort. Jag flyr inte ifrån, men berörs av en stark närvarokänsla och tillhörighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Norrbottenskusten, vinter, ljus, natur

Tiden och jag

2011-01-07T11:40:00.003+01:00

Jag befinner mig mellan två arbeten och är nu ledig drygt tre veckor under den mörkaste delen av året. Detta är veckor då inga stora händelser ska ske och några längre resor företas. Innan jag påbörjade denna oplanerade ledighet tänkte jag en hel del på hur dagarna skulle gå och funderade över om jag skulle drabbas av den stora ledan i vintermörkret och kylan.

Nu när min lediga tid snart är över kan jag konstatera att inget jag oroade mig för har inträffat. Dagarna har bara rasat iväg och jag har flera gånger istället funderat över vad jag gjort av min lediga tid som jag nu har haft ett tillfälligt övermått av. Visst har jag läst, skrivit och motionerat. Aktiviteter jag prioriterar högt, men jag har inte gjort det så mycket mer än annars. För mig har det snarare förhållit sig så att allt går saktare och det finns mer av tomrum och vila mellan det jag företar mig med. Med denna saktfärdighet tenderar dagarna att gå minst lika fort som det de skulle ha gjort i mitt normala tillstånd av arbete och vardagsliv.

Att uppfattningen om tiden är personlig blir uppenbar. Jag inser att en upptagen Johan troligen kommer att få minst lika mycket gjort än samma Johan med en övermåtta av tid. Jag har också fått en föraning om ett framtida liv som pensionär. Det kommer att vara en tillvaro där dagarna rasar fort fram med upplevelsen att något angeläget alltid kommer att vara på gång mellan tomrummen och vilan.

Läs även andra bloggares åsikter om tid, aktivitet, människan

Voyager 2, nuet och framtiden

2011-01-03T20:13:00.008+01:00

Vi vänder bladet och har just börja prova att formulera år 2011 i ord och skrift. Det förra brukar gå bra, det senare sämre under några veckor in på det nya året. Kanske vi vill hålla oss kvar och fånga in den tid som flyr alldeles för fort.

Den som inte längre låter sig fångas är den lilla rymdkapseln Voyager 2 som snart har sänt sina sista radiosignaler till vår lilla planet Jorden. Voyager 2 är nämligen efter många års utforskande på väg att lämna vårt solsystem. Med sig i kapseln finns det information om oss människor som vår tillvaro gestaltade sig på 1980-talet. Tanken är att någon främmande livsform någonstans ute i evigheten ska kunna få kunskap om oss. Det lär ta tid då rymdkapseln når närmaste solsystem först om ett antal tusen år.

Tankarna kring rymden och det till synas eviga alltet svindlar alltid, både vad gäller tid och rum. Samtidigt ska vi människor försöka göra vårt bästa av vår korta utmätta tid på Jorden.

Livet på vår Jord har tagit flera miljarder att bygga upp. Ett fantastiskt ”byggnadsverk” som människan, av vissa religiösa förställningar ses som skapelsens krona, snabbt kan rasera. Människan må på många sätt vara det klokaste som har skapats, men hon är samtidigt skapelsens värsta rovdjur. Ett rovdjur som genom sina handlingar själv kan gå under just genom sina handlingar. Att bryta denna mänskliga rovdrift av vår planet tycks vara lika svårt som att förstå komplexiteten av världsalltet.

Ett nytt år har just sett dagens ljus. Någonstans vill jag så här i början av året tro att klokskapen till sist ska besegra dumhet, girighet och kortsiktig egoism.

Jag blickar ut över vita vidder och är glad så länge jag får göra det. Det kommer trots allt än så länge ännu en vår.

Läs även andra bloggares åsikter om Voyager 2, nytt år, människan, framtiden

Nyårsafton

2010-12-31T14:13:00.007+01:00

Invid isrännan. Stad i fjärran, öppen farled alldeles intill. Det är kallt, tyst och absolut stilla. Stadens vimmel och stök bara ett par kilometer bort. Det känns overkligt, men är verkligt. Det är nyårsafton.

Läs även andra bloggares åsikter om stillhet, vinter, is, staden, nyårsafton

Naturlig optik

2010-12-29T11:43:00.010+01:00

Naturen är den bästa kreatören av alla. Den seende bjuds på det mest sällsamma skönhetsupplevelser. Kalla soliga dagar med iskristaller i luften kan ge utrymme för naturens egen optik - en sorts motsvarighet till sommarens regnbåge.

Igår var det en sådan dag. Jag gjorde en vandring på isen och kunde njuta av midvinterns bästa färger. Det var dock för kallt för kameran. Dessa bilder från stadsfjärden är tagna från vår balkong strax före solnedgången. Det är inte solen du ser, utan vinterns återspegling av solen....

Läs även andra bloggares åsikter om natur, skönhet, sol, vinter

Två naturliga rum

2010-12-27T15:21:00.004+01:00

Nu när vintern är som kallast och mest tyst då inte ens talgoxen provar en strof känns det fint veta att andra tider väntar. Fågelsången trotsar oftast de mest urbana miljöer och visar att naturen aldrig viker ner sig. Jag har just läst Joar Tibergs senaste bok ”Fogghelflora” där fågelsången har en central plats i olika mänskliga och omänskliga miljöer. Naturen ger ju ofta bra kommentarer till oss människor. Följande utdrag ur boken ger en bra illustration:

”Jag kom på en grej.
Hur tydligt fågelsång är rum.
Norr om stugan, bland de leende småbjörkarna där, sitter lövsångaren och lipar, hon är sorgsen, verkligen, så vek att det skimrar ett slags styrka. Allt är farligt.
Vill man gråta en stund, eller bara stå i den stora rädslan, kan man gå dit, men kanske inte stå för länge.
Söderut, i grandunklet, sitter bofinken. Snärten, trotset, viljan i den låten är något annat. Hon vet vad skåpet ska stå, hon mal och mal, och strofen slutar uppåt, den pekar snett upp.
Ska man till exempel sluta supa eller röka ska man gå dit. Kom inte och dragande med nå jävla flaskor, jag har bestämt mig!
Hon har hur mycket vilja som helst, hon är auktoritativ, hon ger sig aldrig.
Två rum.
Gränsen går genom hjärtat.”

(Ur ”Fogghelflora” av Joar Tiberg)

Fåglarna kan ge dig vägledning och ge en större förståelse för vem som är du. Tänk på det när den ystra fågelsången sätter fart.

Läs även andra bloggares åsikter om Joar Tiberg, fåglar, natur, människor

Det lackar mot jul

2010-12-23T20:49:00.005+01:00

Så står snart ännu en jul inför dörren. De stora förväntningarnas tid och de stora besvikelsernas. Julen är ju kontraster. För somliga ett fint gemyt bland släkt och vänner, för andra ensamhet eller ett påtvingat umgänge, gräl och alldeles för mycket alkohol.

Inför denna helg påminns vi mer än någonsin om samhällets sårbarhet när hela landet nu tycks få en riktig vinter. Normaltillståndet tycks nu vara kaos, förseningar och inställda transporter. Visst tycker jag mig se ett samband mellan detta kaos och denna avregleringarnas tid. Egentligen är det väl inget konstigt att kaos inträder då vinsten blir prio ett och samhällsnyttan först därefter.

Till skillnad från de flesta har jag en ovanligt lång julledighet då jag befinner mig mellan två arbeten. Jag slipper efter ett kuskande arbetsår färdas på snörika vägar och drabbas av inställda tåg och flyg. Jag stannar i det nära området och behöver bara oroas över vår snåla hyresvärds bristande snöröjning.

Jag ser fram emot en god jul med lämpliga portioner mat, umgänge, böcker och motion. Jag önskar Nordlig utposts läsare detsamma!

Läs även andra bloggares åsikter om jul

Minns i november: Stilla hav

2010-12-21T15:50:00.007+01:00

Gårdagens öppna hav är nu historia. En längre period med åtskilliga minusgrader sätter nu sina spår även i Norrbottens yttersta kustland.

Bilderna är tagna för drygt en månad sedan. Sedan dess har kylan bitit sig fast och isbrytarna assisterar sedan länge i Bottenviken och isvägarna för fordonstrafik är öppna. Ett tillfruset hav som nu väntar på morgondagens gryning någon gång i maj….

Läs även andra bloggares åsikter om Norrbottenskusten, stillhet, hav, vinter

Människor på väg

2010-12-18T16:46:00.006+01:00

Världen är full av möten, både väntade och oväntade. I går var jag ute med mina vänner. På vägen hem slog vi följe till bussen. Snart blev vi upphunna av en yngre överförfriskad man som hörde sig för om vi hade en tändare. Det hade vi inte och då undrade han ganska vänligt om han fick slå följe med oss. Lätt besvärade som man blir av vissa möten sade vi ingenting. Den unge mannen var trots att han strax innan blivit avvisad från en pub var på ett strålande humör. Han ville ju fira då han denna dag hade blivit av med sin fotboja. Strax därefter stannade den unge mannen vid en större grupp människor. Vi gick vidare och hoppas att han skötte kvällen så att hans nyvunna frihet inte blev kortvarig.

Vid busshållplatsen frågade en man mig vilken buss han ska ta till tågstationen. Han lät sig inte nöja med att jag sade att det bara är en kort promenad till tågstationen utan förhörde sig med andra vid hållplatsen och en busschaufför. När jag klev på min buss såg jag att mannen satt där ivrigt samspråkande med en tonårskille. Nu skulle han visst till en restaurang på Skurholmen. På färden pratade han vitt och brett om hur det var att var ung förr och hur mycket sprit han tålde då jämfört med nu. När tonårskillen skulle kliva av fick han en tydlig instruktion om att restaurangen låg två hållplatser senare. Den påtagligt förvirrade mannen frågade nu allt fler i bussen om restaurangen verkligen låg på anvisad plats. Han klev av ut i vintermörkret och jag undrade hur hans kväll skulle sluta.

Det är synd om människorna myntade redan Strindberg. Visst har han rätt. Vi är alla på väg, men för vissa är vägen kantade av fler fallgropar och hinder än för andra….

Läs även andra bloggares åsikter om Människor, svårigheter, möten, livet

Ett rör(l)igt arbetsår

2010-12-15T18:14:00.006+01:00

Ett hotellrum i Stockholm

Jag är en person som gillar rutiner och upprepningar. Fasta och tydliga ramar för vardagen skapar en trygghet och gör att tankarna kan fokusera på annat. Därför har jag i ur och skur alltid tagit min gamla cykel (en Hermes av 1950 års modell) till jobbet och den röda Corollan har oftast blivit stående hemma. Den som gladde sig särskilt åt detta var grannens katt som fick bilen som sin särskilda hemvist.

Under detta år har inget varit sig likt. Jag har varit en veckopendlare. Gamla Corollan har fått visat musklerna och Hermesen har blivit stående. Utöver min långpendling har arbetet dessutom inneburit otaliga resor till för mig ibland helt nya platser och hotellen har avlöst varandra.

Vi människor har en fantastisk förmåga till anpassning. Det gäller även en människa som jag som sätter det fasta och tydliga ramarna för ett gott liv högt i kurs.

Men, visst har jag ibland upplevt mig som en flykting och främling i tillvaron. Det har ofta varit nya mängder av nya intryck som jag sällan får tid att smälta. Det finns människor som tillbringar en stor del av sin arbetstid uppe i luften och på flygplatser världen över. Min kringflackande tillvaro är ju ur det perspektivet inte mycket att yvas över.

En rondell i Arvidsjaur

Så länge vi lever är vi rörelse, liten eller stor, inre som yttre. Nu beger jag mig norrut på heltid igen. Corollan får stilla sig och Hermesen åter inta scenen. Jag kommer hem till mina rutiner och upprepningar. Det känns tryggt och än bättre då jag vet att det går att leva utan dem.

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, uppbrott, rörelse, förändring

På kasino

2010-12-12T11:12:00.004+01:00

Tidigare i veckan var jag på kasino, närmare bestämt kasinot i Sundsvall. Det är en plats där jag aldrig trodde att jag skulle sätta mina fötter. Nu var jag i arbetet i Sundsvall och mina arbetskamrater skulle tacka av mig med en middag på Kasinot.

Det kan sägas med en gång, ett svenskt kasino med staten som ägare är en märklig, men samtidigt mycket välordnad plats. Kasinot har blivit lite av stadens magnet och så här när det lackar mot jul en vackert upplyst byggnad. Kasinot innehåller en fin restaurang, danslokaler och naturligtvis spel i olika former.

Det finns nog få ställen du blir så kontrollerad som på kasinot. När du kommer in blir du fotad. Övervakningskameror finns sedan överallt i lokalerna. Gör du något som sticker ut det minsta lilla blir du snabbt tillrättavisad av alla kontrollanter som finns utplacerade lite här och där i lokalerna. Det kan handla om spelet går över styr, om du vill fota (därför inga bilder) eller som när en av mina kollegor ville prova pianot. Det är som en George Orwellvärld, fast mer avspänt.

Här verkar det finnas de flesta typer av människor. De med mindre börs och stora förhoppningar finns på entréplanet bland spelmaskinerna, de moderna enarmade banditerna. De med större börs och mer avspänd attityd fördrar rouletten, eller de olika kortspelen på övre plan.

Till försvar för kasinot är att det inte verkar göra skillnad på folk och folk. Här har såväl fattiga som rika kändisar blivit portade när deras spel har gått över styr.

Jag har trots allt svårt att förstå denna värld. Hela konceptet bygger ju på att människor ska förlora pengar. Den stora lyckan ligger dessutom sällan i att vinna pengar, däremot kan den stora olyckan vara på lut om man förlorar dem…

Läs även andra bloggares åsikter om kasino, spel, människor

Minns i november: Stillhet och rörelse

2010-12-07T20:48:00.006+01:00

Ett vinterklätt landskap och ett ännu öppet hav. Starka kontraster när vatten i olika former finns sida vid sida. Havet kan stå för rörelsen, energin och det ombytliga medan det snöklädda landskapet kan stå för stillhet, lugn och vila. Naturen ger olika aspekter av det mänskliga. Kanske är det inte så konstigt då vi alla är skapade av och är en del av den natur som omger oss. Liksom vi behöver havets rörelse och energi för att gå vidare behöver vi även återhämta oss. En lugn dag i november kan ge en god kommentar till livet. Naturen är redo för en långvarig vila och ett ännu öppet hav blir snart en del av vilorummet när isen fryser till.

Läs även andra bloggares åsikter om November, stillhet, rörelse, människan

Gilla läget

2010-12-02T21:31:00.004+01:00

Jag såg och hörde Barbara Ehrenreich på Skvalan förra fredagen. I veckan uppmärksammandes hennes nya bok "Gilla läget" i en artikel på DN:s kultursida.

Äntligen en person som vågar slå hål på myten om det positiva tänkandet som lösningen på livets alla svårigheter. När banker går omkull, välfärden monteras ner och människor många gånger far illa på sina arbetsplatser uppmanas vi att "gilla läget". Denna floskel håller på ett breda ut sig likt en parasit överallt.

Ehrenreich plockar i sin bok sönder "glädjekulturen" i alla dess beståndsdelar.Hon ger enligt mitt tycke den mycket korrekta analysen att tänka positivt trots att det är på väg att gå åt helevete är att underordna sig den senkapitalistiska samhället. Vi ska inte klaga, utan tänka positivt. De enda som har vunnit på detta tänkande är de som redan har mycket och som har fått ännu mer.

Om man tror att lycka är resultatet av att enbart tänka positivt är man på hal is. Enrenreichs bok får bli julgodis åt mig medan många andra med ett stort leende köper julklappar i mängd för lånade pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om Barbara Ehrenreich, gilla läget, positivt tänkande

Moral, skuld och sanningens pris

2010-12-01T21:02:00.003+01:00

Jag såg för några dagar sedan den mycket tankeväckande dokumentären ”Hur kunde hon” av Ingela Lekfalk som handlade om HIV-smittade Lillemor som gifte sig, skaffade barn utan att berätta att hon var HIV-positiv.

HIV är efter att 1980-talets panik har lagt sig fortfarande en skamfylld sjukdom kantad av mycken okunskap och många fördomar. Just därför är Lekfalks dokumentär så angelägen. Dokumentären visade tydligt att det finns inget självklart rätt eller fel hur man ska leva som HIV-positiv. Att vara öppen om sin smitta kan leda till ett permanent utanförskap och kanske ett liv utan kärlek och intimitet. Att å andra sidan dölja belägenhet och leva i någon sorts skenbar normalitet riskerar att till slut haverera och som i Lillemors fall leda till en längre tids fängelsestraff och en ytterligare skuldbeläggning.

När jag har sett dokumentären har jag lätt att förstå Lillemors dilemman och de val hon gjort. Jag är den sista att döma henne. Det finns sällan några självklara rätt eller fel, speciellt för en så i grunden oskyldigt utsatt människa som Lillemor blev. Har ni inte sett dokumentären hoppas jag att ni ska göra det om tillfälle ges.

Läs även andra bloggares åsikter om HIV, rädlsa, fördomar, Ingela Lekfalk

Livet går vidare

2010-11-27T09:05:00.007+01:00

Igår var Nando Parrado en av gästerna hos Skavlan. Nando var en av de överlevande vid en flygolycka högt uppe i Anderna på 70-talet. En mycket omskriven händelse där de överlevande till slut tvingades att äta av de som förolyckats för att själva ha en chans att överleva. Nando beskrev på ett mycket fängslande sätt vad en sådan extrem situation gör med människan och vad som sedan händer när man mot förmodan kommer tillbka till cilivisationen när alla tror att man är död.

För Nandos del var den främsta drivkraft att få återse sin far. Det var särskilt viktigt för honom då modern och syskonen hade omkommit vid olyckan. När Nando efter några månader kom hem och träffade fadern hade denne redan träffat en annan kvinna. Det var till en början en chock för honom innan han fann sig och började att inse att livet går vidare för de som lever.

Det jag tycker att Nandos historia beskriver är att vi inte får ta vårt liv eller död på för allt för stort allvar. Livet har en förmåga att gå vidare oavsett vad som händer. Vi kan sörja, präglas och förändras, men kan vi måste ta ansvaret att gå vidare. Det är en uppgift vi alla har så länge vi lever.

Läs även andra bloggares åsikter om Nando Parrado, livet, döden, människan

Vännerna

2010-11-24T20:20:00.004+01:00

Vännerna, de olika, de egensinniga
Finns där, i tider av missförstånd, av nytt förstånd
Vännerna, sammanlänkande av tid, av rörelse
Rör upp en känsla, splittrar, sammanfogar
Vännerna, du och jag

Läs även andra bloggares åsikter om vänner, livet, människan

Väderleken

2010-11-21T14:53:00.005+01:00

Årstider kommer och går. De varierar dessutom år från år. Ibland är det kallare, andra gånger varmare. Nu påstår polska forskare att vi går mot den kallaste vintern på tusen år. En vädernörd som jag tillåter mig att tvivla. Speciellt våra kvällstidningar lär nog knyta an till dessa väderförutsägelser mycket framöver. De brukar ju vara snabba att prata om extremt väder när det snöar lite mer än vanligt och temperaturen faller några grader under nollan.

Till skillnad från domedagsprofeterna tror jag att vi går mot en ganska normal vinter. Kallare än vanligt kanske den blir, men inte på något sett extrem. Visst har årets november varit kallare än vanligt. Här vid Norrbottenskusten har det varit lugna väderförhållanden. Det bidrar till att havet fryser till snabbt och vi slipper det slask vi har upplevt de senaste åren. Situationen är på intet sett onormal. År 2002 hade vi en liknande situation och för 20-25 år sedan hade november ofta det scenario vi har i år.

Egentligen är det nog så, att vi efter rader av milda novembermånader har börjat betrakta detta som ett normaltillstånd. Minnet är ofta bra, men kort.

Om det nu är någon som tror att klimatkrisen är avvärjd då det har blivit lite kallare kan ni glömma detta. Vi kan vara ganska säkra på att när vi har kallt är det varmt på andra håll. Allt detta styrs av tryckförhållandena. Nu är det högtryck I Sverige. Det betyder på vintern kallt och håller den milda atlantsydvästen på avstånd.

När året 2010 ska summeras kommer med all säkerhet även detta år bli varm globalt sett, även om lilla Sverige har kallare just nu. Så var glada on det blir en lite kallare vinter än vanligt, de lär bli allt sällsyntare i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om väder, klimat, vinter

Dags

2010-11-18T20:54:00.005+01:00

Papperet är vitt liksom snön i mörkret
Dags att lägga något bakom sig . Dags att åter se det öppna havet, återse
Dags att vända bladet, det finns alltid en ny sida
Dags låta motgång vändas till medgång, ryckas med av vinden, även om den är kall
Dags att fylla dagen, morgondagen med orden
Livet, dagens möjlighet och morgondagens

Läs även andra bloggares åsikter om förändring, möjligheter

Ryssbältbastun

2010-11-13T19:30:00.007+01:00

Bastun utgör ofta en av flera viktiga nav under den återkommande vistelsen med mina vänner i Ryssbält. Skrivandet, musiken och de goda samtalen är viktiga. Därför inställer sig alltid frågan om vi ska dra igång projektet bastu. Bastun är utkyld och det finns snö och is att hantera. I år var jag och Björn för, Sven mer tveksam. Då vi var två för blev det bastu med alla förberedelser.

Sagt och gjort, bastun förbereddes med fuktig ved och dåliga tändstickor. Tillråga på allt var vattenvärmaren fylld med is. Det som är motgång kan vändas till medgång och skapande. När Sven var mest skeptisk gavs möjligheten att lyfta isen ur vattenvärmaren….och plötsligt hade vi ett litet konstverk av is. Den kalla och rökiga stunden fylldes av lek. Vad kan man inte göra med en kamera, is och ett mänskligt ansikte. Resultatet blir bl a Johan genom ett stycke ismassa. Ur motståndet skördas frukterna och de minnen vi bevarar. Kanske blir det bastu även till vårvintern.

Läs även andra bloggares åsikter om bastu, motstånd, lek

Orden och bilderna

2010-11-10T20:44:00.007+01:00

Ur dimman träder dagen sakta fram, oskuldsfullt nypudrad vit
Tänk om livet vore så enkelt

Livets töväder
Nattens drömmar
Långt borta

Vatten, mörker, kyla
Ögat som grumlas

Läs även andra bloggares åsikter om ord, bilder

Skulpterad fördomsfrihet

2010-11-07T11:01:00.005+01:00

Detta är två av min fru Lottas bidrag till årets Magmapris. Årets tema är fördomar. Fördomarna finns överallt, inom oss människor, mellan människor, grupper, folk och samhällsystem. Blir vi varse våra fördomar kan vi leva med dem, ja, kanske t o m besegra dem. Men slår de djup rot och görs till sanningar bereder i värsta fall rädsla, förutfattade meningar och kanske t o m hat ut sig. Vi måste ta våra fördomar på djupaste allvar om vi ska undvika att bygga mörkt samhälle där olikheter kvävs istället för att bidra till utveckling. Nyfikenhet inför olikheter hjälper oss alla att vidga kunskapen om oss själva, om andra och livet själv. I ett öppet samhälle får fördomarna en underordnad plats. Det är ett samhälle som utvecklas och blomstrar. Finns det egentligen något alternativ?

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, fördomar, människor, samhälle

Mörkare tider

2010-11-03T20:08:00.005+01:00

Vi går mot mörkare tider. Då tänker jag inte på årstiden som sakta men säkert för oss mot vintersolståndet. Jag tänker på den politiska kartan i landet på andra sidan Atlanten. En politisk karta som påverkar oss alla. USA är fortfarande en världsledande stat. Vad som händer där kan få vittgående konsekvenser för säkerhet, stabilitet och jordens klimat.

Barack Obama vann presidentskapet med ett löfte om förändring. Ett annat samhälle, kanske rent av en annan värld. Sedan kom den ekonomiska krisen och la ut många krokben. Människor blev arbetslösa och skulden lades på presidenten. Tyvärr ser många människor inte längre än näsan räcker, saknar tålamod och då blir en president lätt en syndabock att lägga skulden på. De ultrakonservativa motkrafterna vädrar snabbt morgonluft och drar nytta av situationen.

Kvar står nu en rumphuggen president som kan förvänta sig att de konservativa krafterna kommer att göra sitt yttersta för att spola alla viktiga ambitioner.

Jag tänker bl a på nya fredstrevare i Palestinafrågan och arbetet med den största globala utmaningen av alla, klimatfrågan.

Vi har bara en enda jord. Nu har vi en i många stycken maktlös president i den världsledande staten. Det har blivit lite mörkare igen. Undrar om och i så fall när vi ser ljusets återkomst....?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Barack Obama, Världen, klimatet

Dagen vaknar...

2010-10-31T12:59:00.005+01:00

...till en ny himmel, till en ny jord. Klocktiden, detta mänskliga påfund har ställts om till vintertid. Naturen följer sin egen tid. Sakta men säkert sker förändringen, men inte linjärt som klocktiden. Igår under ett par timmar, då vi ännu hade sommartid föll snön som ett tecken på vinter. Sedan ställdes klockorna om. Nattens kuling förde med sig regn och mildväder och hösten kom tillbaka.

Dagen gryr, vindarna har mojnat och en mild bris smekar mitt ansikte. Idag faller mörkret tidigt utanför husknuten, men ännu hörs talltitan och ett försiktigt kurrande av korsnäbbar i skogen.

Är redo för november, de grå nyansernas tid. Ett lågmält färgspel för de seende....

Läs även andra bloggares åsikter om vintertid, november, ljus