tisdag 28 mars 2017

Oförutsedda och förutsägbara händelser i naturen



 Under helgen var vi i min stuga Grova. För mig en av de finaste platserna att vistas på bland skog, sjöar och lågfjäll. Det mesta brukar tryggt upprepa sig under en stughelg. Gärna trevliga överraskningar, men de mindre trevliga försöker jag undvika. Att vi inte fick igång gasolen var därför ingen i större katastrof, då elleverantören Vattenfall veckan innan tagit bort det träd som låg på elledningen. Värmeförsörjningen var därmed säkrad.

Helgen kom trots allt att bjuda på ett par överraskningar av olika valör. Att vakna upp och se tre rådjur tillhör säkert vanligheterna i Sveriges snöfria områden. Här i det fjällnära inlandet är det desto mer överraskande med tanke på den djupa snön och den långa vintern. Roligt å alla händelser. Renarna får kanske konkurrens till sommaren...

Den andra händelsen var egentligen ganska förutsägbar...men jag hade än en gång förträngt kunskapen om att Tegsnäs träskidor inte är något för vårvinterns skidåkning. Det är lätt att lura sig att morgonens kallföre också ska bli dagens dito. Med andra ord...skidturen började riktigt bra och vi njöt av fulla drag av solsken, fin sikt och gott fika.

För den som inte har provat ett par klassiska träskidor kan jag berätta att kall snö med en lätt fuktad yta är den ultimata kombon om man vill ha två decimeter snö under skidorna och knappt kan ta sig framåt.

Det var just detta som hände när vi skulle styra kosan hemåt. Det minsta man kan säga var att jag och skidorna kom överens. Efter en stunds "promenad" med skidorna trodde jag räddningen skulle vara en upplogad väg att vandra hem på. Sagt och gjort, jag vadade i den nästan meterdjupa snön till vägen. Ibland ska man härdas av motstånd och stå för sin dumhet. Naturligtvis hade vägen inte plogats den senaste månaden utan istället vidtog en nästan tre kilometer lång fotvandring med snö till knähöjd tillsammans med de tunga Tegsnäsarna. De var mer än en gång jag tänkte kasta skidorna i skogen.

Nåväl...fram kom jag till slut. Lunchsoppan var minst sagt välkommen och god. Eftermiddagens bastu var naturligtvis av bästa slag.

Tegnäsarna kommer att få stå i boden länge. Vill tro att denna nygamla kunskap om dess egenskaper ska sitta kvar för evigt denna gång...


söndag 19 mars 2017

19 mars 2017, utdrag ur dagboken - vanlig söndag



 Idag är det en alldeles vanlig söndag, åtminstone i mitt eget liv. Det känns skönt med den trygga vanligheten i en annars så otrygg tid. Eller kan det vara så att det känns en aning tryggare då en av Europas populister åkte på ett nederlag under veckan i det första av flera kritiska val under året. Kanske vi är på väg emot en vändpunkt. Min optimistiska sida vill gärna tro det.

Men som sagt, denna söndag är vanlig. Vaknar med Dagens Nyheter i brevlådan. En lång frukost blev det tillsammans med tidningen och radions "Godmorgon Världen. Ett fint sätt att börja dagen på. Speciellt när jag fick några visdomsord från den alltid lika kloka Göran Rosenberg.

Dagens lite ovanliga inslag var städningen. En lite större städning till och med då vinterns alla dammråttor skulle jagas bort. Inte dagens roligaste inslag, men väl en stor  känsla av förnöjsamhet efteråt. Det riktigt luktade rent.

Efter en sen lunch tog jag en eftermiddagsvandring på den alltid lika trevliga isvägen. Kunde konstatera att denna isväg verkar bli allt mer vida känd. Nästan varje gång jag går eller joggar hör allehanda språk. Roligt!

Snart vidtar matlagning och fixa några matlådor till veckan. Imorgon är de ju måndag igen och arbete. Ingen grå måndag, utan troligen en alldeles vanlig måndag där jag med lite tur får lära mig något nytt.

Det är skönt att uppskatta vanligheten. Det mesta tiden av vår liv befinner vi just där. I glädjen med allt det där upptäcker du kanske något ovanligt, vem vet...

söndag 12 mars 2017

Bild vid havet



 Ibland ska egentligen en till synes anspråkslös bild tala för sig själv. Men just anspråkslösheten och eller motivet lockar ändå till en kommentar.

Bilden är tagen från Storbrändön i Luleå skärgård en alldeles vanlig dag i mars. Solen har sedan en stund dolts av snömoln som strax ska släppa sitt innehåll.

Bottenvikens yttre skärgård med de många låga och vidsträckta öarna bjuder på en speciell magi. Här är det inget som stör. Det är bara låta blicken vandra ut i det vita, grå, blå och svarta. Där kan den inre resan, tankarna och fantasin ta vid.

Jag tänker att naturen bjuder på den bästa konstupplevelsen...stadd under ständig förändring beroende av årstid och väder. Här återfinns penseldragen som aldrig den mänskliga handen fullt ut förmår återskapa. Konstverket lever återskapar hela tid sig självt...

Jag ser ett stycke evighet framför mig...havets horisontlinje och vattendelare. Jag funderar över framtiden...min och mänsklighetens. Vad döljer sig bakom en ännu osynlig horisont?

Jag blir rofylld i en tid som inte ger mycken anledning till ro. Det är rikedom och jag vågar fortsätta hoppas...

onsdag 8 mars 2017

Edinburgh - staden lagom



 Många av oss har stor förkärlek till en långweekend i någon av central eller sydeuropas stora städer. Inte sällan för att komma undan lite av kylan här i nord och få shoppa loss. Jag är ju ingen shoppingmänniska och har lite svårt för riktigt stora städer där allt gärna blir lite för mycket.

Jag att Ewa ville ändå prova en långhelg i en större stad. Valet föll Edinburgh - en av Skottlands största städer. Stor förvisso, men inte större än svenska Göteborg. En lämplig stad med en spännande historia, vackra miljöer och fin natur runt hörnet.




 Inget dåligt val kom det att visa sig. Efter ha förvirrat oss lite i de olika stadsmiljöerna fick vi snart överblick och orientering. Förvirringen berodde mer på nivåskillnaderna än storleken på staden. Edinburgh är en lämplig stad att komma vilse i. Så fort vi tog upp vår stadskarta och tittade undrande på omgivningarna kom snabbt någon ortsbo till undsättning och lotsade oss rätt. Trevliga och hjälpsamma människor är det ju inte alltid man förknippar med en storstad...

 

 Mysfaktorn var med andra ord hög vid vårt besök i staden. En bekant till mig har berättat att Edinburgh är en stad som åldras med värdighet. Kan inte annat än hålla med. Större delen av både den gamla och den "nya" delen av staden består av byggnader med som i de flesta fall har flera hundra år på nacken. Här finns magin som man vårdar fint. Inte ens på turiststråken är det speciellt ansträngt. Lite säckpipeblåsare och gatuteater förhöjer dessutom stämningen. Dessutom finns det massor med fik och restauranger att välja på. Undviker man det brittiska köket och inälvskosten kan man bli riktigt nöjd. Dessutom är  prisnivån riktigt human.

Den lugnaste oasen i staden är trots allt den botaniska trädgården. Här inryms massor av både kända och okända växter, buskar och träd. Trots att det bara är i början av mars blommar det på det på vissa ställen rikligt. Jag kan tänka mig vilket eldorado i blomsterprakt trädgården kommer att visa upp längre fram under våren.

En långhelg i Edinburgh var nära nog en balsam för själen. En stad som andades vänlighet och skönhet. Hit återvänder jag gärna.