Obehöriga äga ej tillträde

 Jag befinner mig i min stuga Grova i Lappmarken, belägen i Arjeplogs kommun. Kommunen är en av de till ytan största, men till antalet människor en av de absolut minsta. Här finns med andra ord gott om plats och få fridstörare. Här kan jag sitta naken på bastubron utan att någon bryr sig. Inte ens de renar som finns här ser mig. De är ju nära nog blinda.

 Grova ligger i Kasker, nybyggarland med anor från sent 1600-tal. Här finns idag ett par bofasta. I övrigt är det stugägare som jag med rejäla avstånd från varandra. Stugorna ligger  vackert efter Välmbas vatten, öppna och inbjudande.

Men...här finns ett undantag. När en av dessa stugägare dog så tog ett norskt par över. Det dröjde inte länge förrän de stängslade in hela tomten. Här skulle inga fridstörare och nyfikna komma in. Visserligen är de norrmän...men jag tycker att de saknande kulturkompetens. Så här gör man inte i Kasker. Sedan en tid har de än tydligare markerat att här sätter du inte din fot. Nu har ett lås tillkommit för att hålla den nyfikne på avstånd.

Människans psykologi och rädslor är ofta svåra att förstå. Troligen befinner jag här på en av de fridfullaste platserna på jordklotet...men de gamla norska paret lever med en egen logik. Följaktligen så låser de alltid bommen till den gemensamma vägen...trots att den ska vara olåst när det finns folk i stugorna.

Varför reta upp sig kanske ni undrar...jo, befinner man sig på denna fridsamma plats där det sällan händer något...gäller det att hitta någon anledning att bli irriterad...om än så lite.

Midsommar på Kluntarna

Det är sen midsommardags kväll. Jag kommer åter till staden efter ett fint midsommarfirande med skönheten i centrum på skärgårdsön Kluntarna i Luleå skärgård. Efter en kall och regnig vår och försommar kom då vändningen så här till midsommarhelgen. Solen har flödat  från morgon till kvällen, brisen har varit så där lagomt svalkande och naturen på ön bara exploderar.

Tidigare denna vår och försommar har fågellivet varit oroväckande tyst. Under helgen som varit har jag äntligen både hört och sett alla dessa fågelarter som hör den svenska sommaren till. Roligast var nog den ivrigt spelande enkelbeckansinen som natt som dag gav sin speciella konsert på himlavalvet. Jag hoppas någon hona kommer att hörsamma den spellystne till slut.

Jag läser i dagens DN att vi svenskar har ett särskilt förhållande till naturen som visst är typiskt för oss svenskar. Detta förhållande känner jag en stor tacksamhet inför. Tacksamheten är lika stor på fjällheden som den är bland klippor och åkerbärsblom på Kluntarna i midsommartid...

Mot Wales 10 - sista stopp London

Efter att på morgonen tagit tåget från Swansea tillbringades eftermiddagen och kvällen i London. Vi hade fått tag i ett riktigt prisvärt hotell i närheten av Paddington Station. Här hade vi vi lugna Hyde Park inom när räckhåll. Det var en lämplig utflykt för att inte utsätta själen för alltför mycket storstadspuls.

Här passerade vi klassiska "Speakers corner". Jag kan lova att här var intensiteten påtagligt högre än vad den brukar vara vid torgmöten invid Gula paviljongen i Luleå.

Naturligtvis lät vi oss smaka av en god ale på en klassisk pub innan vi hade fokus på maten. Vi gick lite slumpmässigt in på en gata där det vimlade av libanesiska restauranger med vattenpiparökande män vid entréerna. Visst var maten till belåtenhet...men vi fick också lite av den arabiska kulturens baksida...behandlingen av kvinnorna. Den gav viss bismak...

Kvällen hann bli ganska sen innan det var dags för sista natten på brittisk mark.

Vi lämnade London och Paddington Station en ganska regnig morgon. Vår resa var nu nästan slut. Bara logistik och resa innan vi nådde Luleå på kvällen.

Jag kan bara säga - vilken resa! Skulle aldrig velat ha den ogjord. En del blev inte som planerat. Troligen var det just det som var så mycket av charmen och behållningen. Skulle alla resor och utmaningar följa den uppgjorda mallen...då skulle nog mycket det minnesvärda inte vara så minnesvärt.

Till slut -  kanske det bästa med Walesresan kanske var att slippa alla turister. Så här under lågsäsong lyste de helt med sin frånvaro. Vi kom Wales in på livet...om än så lite...

Mot Wales 9 - målet Cashwell Bay

 Utvilade i fina hotellet var det då dags för den sista vandringsdagen, den mot målet i Cashwell Bay. Utvilade kroppar behövdes under denna vackra, men ibland lite slitsamma vandringsdag. Vi hade kommit fram till att leden är välskyltad just kring de orter den passerar. Däremellan fanns det emellanåt en del övrigt att önska. Ibland fick vi chansa, mestadels med lyckat resultat. Andra gånger mötte vi någon flanör längs med vägen som kunde trygga våra steg framåt.

Vandringen var mycket vacker med varierad natur. Det som slet mest var alla dessa sandrika kullar som skulle passeras. Det var mycket upp och ner i lös sand. Det blev ganska många stopp och Ewas goda och näringsrika energi gav nödvändig påfyllning.

 Då vi vi gått den jobbigaste delen av sträckan blev vi hörsammade. Här fanns precis invid leden den lilla affären och fiket "Coffeeshop Three Cliffs". Cappuccinon med varma smörgåsen satt så där allra bäst.

Resterande del av vandringen gick vi ganska nära bebyggda områden. Här ser vi lite mindre av det karga som annars var ganska typiskt för kuststräckan. De vandrare vi mötte är också fler, men det rörde sig hela tiden om det vanliga promenadfolket. Under hela denna vecka mötte vi inte någon med vår storlek på ryggsäckarna.

Ganska trötta når vi målet Cashwell Bay. Det blåste ganska kyligt, men här såg vi faktisk någon som badade och vågade trotsa Atlantens kalla vågor.

Ett kort kaffestopp och därefter hittade vi den lokalbuss som tog oss till Swansea. Efter att ha inkvarterat oss på ett riktigt budgethotell försökte vi hitta en restaurang med rimlig ljusnivå. Lättare sagt en gjort då Swansea mötte Manchester city i engelska ligan denna kväll. Vi hittade till slut en liten italiensk restaurang som gav denna långa dag den fina avslutning den förtjänade...

Mot Wales 8 - färder och irrfärder i Oxwich

Vi vaknade till en solig dag och hade bestämt oss för en rundtur. Denna dag kanske var den kontrastrikaste vad gäller naturtyper. Vi vandrade först i ett parti som närmast bestod av djungelliknade skog för att ett stycke senare komma ut i ett landskap som  påminde om svensk lågfjällsterräng. Vi såg även att de sandrika markerna var utsatt för omfattande erosion så leden var omlagd ett stycke.

På tillbakavägen tog vi en annan väg. Än en gång blev vi lurade av skyltar och ledmarkörer. Plötsligt befann vi oss mitt i ett stort område med inägor för får och lamm. Omgivningen varr helt platt så kartan gav inte mycket vägledning. Ett tag tappade vi helt orienteringen innan vi hittade en liten bruksväg mellan inägorna. Vägen tog oss till en större dito och snart var vi i Oxwich igen.

Nu hade vi fått tillgång till fina hotellet med havsutsikt. Fina hotellet hade inget kallvatten i kranarna så den kalla drycken fick hämtas från restaurangen. Vi var i alla fall nöjd med vårt rum med alla kuddar. Att det var fint blev jag dessutom varse när jag höll upp dörren för en annan man...fick belevat svar "thank you verry much, sir".

Humöret var på topp, så på topp att jag min annars vana trogen inte klagade då lammet i restaurangen var synnerligen "welldone" och inte "rare" som jag hade beställt.

Vi fick också en inblick i borgklassens indiskreta charm då en något överförfriskad gentleman klagade på disken av vinglaset. Han synade glasen noga och blev inte tillfreds i första taget.

Nu väntade en skön nattsömn innan det var dags att dra vidare.

Mot Wales 7 - på tur med buss

 Då nu vår vandringsresa fått en lite annorlunda vändning så innebar det en del bussåkande. Torsdagen var en riktigt regnig dag väl lämpad för ändamålet. Vi skulle först till Swansea för att uträtta ett par ärenden och sedan ta oss vidare mot Oxwich.

När vi satte oss på morgonbussen lät den sociale busschauffören meddela att det hade uppstått problem. På hans grova och snabba dialekt blev vi aldrig klara över om någon chaufför hade försovit sig eller om det var något annat problem. Det vi däremot förstod var att det skulle bli en lååååång bussresa innan vi nådde Swansea. Vi stannade upprepade gånger under färden. Vår chaufför såg emellanåt mycket uppgiven ut. Han pratade ömsom med medpassagerarna som andra chaufförer som dök upp och försvann. Ett tag var vi riktigt osäkra om vi skulle komma till Swansea överhuvudtaget. Vi kände oss lite som i Ruben Östlunds film "De ofrivilliga" där en av filmsekvenserna utspelar sig just i en buss.

Men fram kom vi till slut...och när vi senare på dagen skulle ta oss till Oxwich, ja, vem möter vi då om inte samma busschaufför...nu  på ett utmärkt humör. Han var verkligen av den pratsamma typen...inte tyst en sekund på väg ut till Oxwich.

I Oxwich skulle vi bo fint. Då det inte fanns något enklare boende i närheten var det bara att gilla läget bland "grevar och baroner". Första natten skulle vi inkvarteras i ett annex till finhotellet. Här visade det sig inte vara finare än att rummet var ostädat....så guldkanten mattades av en hel del.

Vi var i alla fall inkvarterade efter denna transportdag. Regnet hade upphört och vi gjorde en kortare rekognoseringstur inför kommande äventyr.

Kvällen avslutade vi i fina restaurangen...här kunde vi utöver den goda maten glädja oss åt att mat och dryck upp till 50 pund ingick i rumspriset. Nu kändes det fint igen och vi tog för oss därefter....

Mot Wales 6 - längs med stranden

 Vår sista dag i Rhossili ägnades bl a åt en lång strandvandring. Vi gick i ebb och återvände i flod. Att gå timtals längs efter en strand är en skön sysselsättning som inte kräver så mycket mer uppmärksamhet än att just gå. Det som var lite trist i allt det storslagna och vackra var allt skräp som fanns på stranden. Egentligen inte så konstigt...här är det ju trots allt Atlanten som rullar in...och vi vet ju att vårt livs vagga...världshaven är en soptipp av gigantiska mått. Ibland skäms man över att vara människa...

Vid den långa strandens ände hittade vi en fin plats för vårt fika och möjligheten att ta in alla intryck i det generösa solskenet. På vägen tillbaka hade havet stigit. Nu flockades stranden av såväl surfare som fiskare. Vad detta fiske gick ut på blev jag aldrig riktigt klok på...men antog att fisken följer tidvattenströmmarna mot stranden.

Den vackraste dagen i Rhossili blev till kväll. Efter ytterligare en smakfull middag i den mysiga restaurangen gjorde vi en kortare tur just innan solen når horisonten.  Kvällen var ljum och stilla. Till och med Vormes Head såg intagligt ut. En sista natt återstod på denna fina plats. Sedan var det dags för nya äventyr...

Mot Wales 5 - Wormes Head

 Dag 2 i Rhossili gjorde vi två vandringar. En av Walesresans absoluta höjdpunkter var kvällsvandringen ut på Wormes Head. Denna landremsa har bara kontakt med fastlandet några timmar per dygn då tidvattnet är lågt. Det är noga skyltat när man kan gå över. För oss innebar en vandring ut på Wormes Head  i tidiga kvällen.

Som människa kände vi oss ganska små när vi banade oss ut på den karga spetsen ut mot havet. Rester av tidvattnet fanns lite överallt och i bland var det halt värre. Det gällde att välja sina steg med stor omsorg.

Ut på mäktiga Wormes Head kom vi, men vi stannade upp innan vi nådde stenbron. Tuff och blockrik terräng gjorde att vi valde det kontemplativa läget istället för att utsätta oss för onödiga risker. Vi var ju ganska ensamma på Wormes Head, så risken var att vi kunde bli kvar där ganska länge om någon kom till skada. Tidvattnet gav ju bara en utmätt tid.

Väl tillbaka på det verkliga fastlandet var vi glada och uppfyllda. Kvällens fiskmåltid på restaurangen tillsammans med den goda alen smakade så där extra gott som det bara kan göra när man har varit med om något mäktigt...

Mot Wales 4 - med en ny färdriktning

 På turistbyrån fick vi veta att det inte fanns några bed & breakfast längs efter vår tänkta färdsträcka. Med den vissheten bestämde vi att göra en extra övernattning i Rhossili och två övernattningar i Oxwich. Turistbyrån hjälpte oss med bokningar. Därefter åt vi lunch och tog första bästa buss till Rhossili.

Glädjen var stor när vi tog vårt rum i besittning i det lilla hotellet högt över havet. Den nära milsvida stranden var den fina utkiken från hotellrummets fönster.

Här skulle vi nu tillbringa tre dagar. Vi visste att det fanns mycket vandringsmöjligheter och framförallt möjligheter till fin kontemplation i en fantastisk natur...det vi vi var väl värda efter den tuffa starten. Resterande del av dagen gick vi en bit efter den gräsbevuxna leden och stranden tillbaka. Det är här Wales västligaste utpost. Kargt och väderutsatt, men även inbjudande grönt och med en mycket varierad flora.

På stranden går vi förbi en död säl som spolats upp av tidvattnet. Med tiden ska vi se många fler levande dito invid stränderna.

Kvällen avslutas på den trevliga pub och restaurang som inryms i hotellet med bästa utsikten över omgivningarna och den nedgående solen. Här återfinns såväl hotellgäster som lokalbefolkning. Även Rhossilis lokale kamrer var där i kvällarna tre med gammelportföljen och finkavajen. Nu var stämningen riktigt bra igen....