Vattnet som får Lappmarken att ömsa skinn

Sverige är ett avlångt land. När sommaren har nått södra landsändan ligger här fortfarande is vikarna och snö i skogens skuggpartier.

Vatten antar olika former. Samma vatten som under vinterhalvåret fryser sjöarna och bäddar in landskapet i vitt är nu vårens budbärare. Överallt rinner vatten bryter vinterns fördämningar.

Vatten som stelnar och fryser till får livet att slockna. Vårens vatten är skapande, själva livets förutsättning och påskyndar långsamheten under den korta sommar som ska komma.

Vattnet är stillhet, vattnet är rörelse, vattnet är själva livet.

En gök ropar öster, behöver inte längre trösta. Fördämningarna har brustit, ännu en gång. Nu gäller bara rörelse framåt, ännu en gång…

Läs även andra bloggares åsikter om vatten, årstider, natur, Sverige, Lappland

Skogen vi ärvde

Maciej Zaremba har just avslutat sin artikelserie om skogen.

Jag tror det var ganska länge sedan det skrevs en så genomarbetad artikelserie om hur vi brukar, eller snarare missbrukar en av våra viktigaste naturtillgångar, skogen. Jag rekommenderar alla människor som hur det minsta intresse för naturen och inser hållbar utveckling måste vara mer än ord att ta del av Zarembas lysande journalistik.

Förra veckan kommenterade den ansvarige ministern Eskil Erlandsson artikelserien. Hans tilltal var arrogant och klassiskt stordriftsvänligt.

Jag kan konstatera att det på senare åren har blivit tyst kring skogsfrågorna. Annat var det förr då begreppet trädkramare myntades och tänka avverkningsplatser ockuperades. Just därför är artikelserien viktig. Vi får inte glömma. Skogsodlingslandskapet fortsätter att breda ut sig och naturskogarna krymper

På mina resor från kusten till stugan i lappmarken blir allt detta klart. Någon riktig skog som inte brukats enligt industriella principer finns knappt kvar. Här är det huvudsakligen planteringskog i olika ålder, allt medan nya hyggen breder ut sig. Den naturskog som finns kvar förpassas till otillgängliga platser dit skogsmaskinerna inte når.

Skogen vi ärvde, vad finns kvar om hundra år...?

Läs även andra bloggares åsikter om Maciej Zaremba, naturen, skogen, hållbar utveckling, skogsbruk, politik

Att komma tillbaka

Varje år sker det, jag återvänder till stugan i lappmarken. Att återvända till en älskad plats är mera livfullt än att lämna den för säsongen. Jag återvänder i ljus och lämnar i mörker. Kanske ett uttryck för livets enkla symbolik.

Nu har jag alltså återvänt till platsen i ljus. Att återvända till en plats jag känner igen erbjuder trygghet, vila och frid. Det mesta är sig likt, även om våren är sen detta år. Isen har nyligen abdikerat i älven och kvarvarande snölegor vittnar om en snörik vinter.

Kanske det här är den mest spännande tiden på året. Vintern har just släppt sitt grepp, men naturens fauna ropar på förnyelse. Grodorna kvackar på i vattenfyllda diken, tättingarna håller i den musikaliska taktpinnen och sjöfåglar av skilda slag spelar och gör sig till för sin ”kvinnliga” motpart.

Allt detta har jag sett och hört så många gånger. Glädjen kan aldrig släckas, den är lika stor år efter år.



Ser en skylt i skogsbrynet, Modigs koväg. Vem Modig var känner jag till. Jag känner till hans gamla hus som brann upp och den sedan länge igenväxta myrängen. Att det fanns en väg där han vallade sina kor var ny kunskap för mig. Om denna Modig finns det mycket att berätta, men det får bli en annan gång…

Läs även andra bloggares åsikter om platser, stugor, Lappland, Arjeplog, våren, naturen

Vattenspeglarnas stad

Det inträffar år efter år, vintern ger vika, snön rinner undan och slutligen försvinner de sista isresterna från stränderna. Det är som både staden och människorna som bor där ömsar skinn. Livet blir för många lättare och sinnesstämningen mer uppspelt.

Luleås tillgång är bland annat dess vatten och närhet till havet. I takt med ljusets ankomst får vi som bor här ta del av många vackra stilla kvällar med vattenspeglar som andas frid och lugn. Detta tillsammans med trastsången en bit bort och en föraning om sommarens alla dofter ger åtminstone en illusion om ett enkelt mänskligt liv och att stänk av sinnesfrid.



Vatten, himmel och sol – så enkelt kan det magiska uppstå, även i staden. Ja, kanske just därför.

Läs även andra bloggares åsikter om Luleå, ljus, vatten stillhet, skönhet

Mot branten

För ett par dagar sedan satt jag och blickade ut över ett upprivet hav som sakta med säkert rev söder de sista isresterna invid stranden. Bilden kan vara både typisk och symbolisk. Skådespelet sker varje vår. Resterna av vintern håller länge greppet här i norr och friska vindar påskyndar framväxten av öppet vatten. Bilden kan också ses som myten om den eviga tillväxten och konsumtion till varje pris som håller på att krakelera och brytas sönder.

Det kan skrivas spaltmeter om tillväxt och konsumtion. En kortare text kring ämnet kan ha samma effekt. Sven Teglund i ”Promenader och utflykter” skriver i sin blogg om ”Planerat åldrande”. I de produkter vi köper finns det inbyggda svageter eller chip som bestämmer deras livslängd. Detta sker för att vi ska fortsätta konsumera och ekonomin ska växa vidare. Allt detta har jag anat sedan länge, men nu är det också belagt.

Myten om tillväxten bygger på att vi ska konsumera allt mer av produkter som håller allt kortare tid. Det sker på vår jord med dess ändliga resurser. I den postkapitaliska eran sker det gärna med lånade pengar både från enskilda människor och hela stater. Naturligtvis är detta på sikt varken hållbart för enskilda människor, stater eller vår planet.

Grekland kan bli det första landet som faller offer för tillväxtmyten. Fler kan följa i dess spår. Världens ledare tvistar om vi ska spara eller konsumera (dvs att stater lånar ännu mer pengar) för att häva krisen. Ingen på ledande nivå ifrågasätter tillväxten och konsumismen i sig.

Jag väntar otåligt på den första inflytelserika person med makt som tar bladet från munnen och vågar ifrågasätta rådande ordning. Vi kommer att behöva ompröva mycket av vårt sätta att leva i en relativt nära framtid. Vi kommer inte att ha något val, för vår skull, för vår planets skull.

Fallet i branten må bli hårt, men det är inget emot det fall i ättestupan som väntar om vi fortsätter som ingenting har hänt.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, Jorden, tillväxt, konsumtion, politik

Sälar

Våren har i år varit lite prövande för oss i norr, inte så mycket för kylan, men många kulna, blåsiga och regniga dagar har staplats på varandra.

Även denna dag har bjudit på rikligt med regn ute i skärgården. Naturen har dock vaknat på allvar och flertalet fågelbekantingar har återvänt och delar generöst med sig av sina symfonier speciellt under kväll och morgon.

När morgonens dimma lättade blev vi varse något som inte tillhör det vardagliga.På de kvarvarande isflaken låg ett femtontal sälar till synes i full harmoni med de omgivande elementen. Gråsälen är vanligt förekommande i Bottenviken, men det är mer ovanligt att de visar sig så nära land.



Under morgontimmarna fick vi länge följa sälarnas lågmälda göranden. Då vinden vände och isflaken styrde in mot stranden fick vi nästan närkontakt med våra vattenvänner innan de ansåg sig ha fått nog av uppmärksamheten.

Med en vaken blick bjuder naturen på ofta på trevliga överraskningar. Faunan behöver inget vackert väder för att visa sig från sin bästa sida.

Läs även andra bloggares åsikter om sälar, naturen, Norrbottenskusten

En ögonblicksbild

Ibland är det svårt att inte värdera livet, ögonblicken och sakerna omkring oss. Vissa företeelser äger helt enkelt ett större värde än andra.

Den sena fredagskvällen och utblicken från balkongen över den långa istidens sista suck i Norra hamn var ett just sådant ögonblick. Kanske inte för själva vyn i sig, utan för allt den representerade....föraningen om en annan allt ljusare och varmare tid. En förväntan som inom sin tid ska komma att materialiseras i en verklighet.

Dagen efter ligger fjärden helt isfri, den nya tiden är beredd att ta vid....

Läs även andra bloggares åsikter om is, vår, förändring, förväntan, Luleå, Norrbotten

En återkomst

Det är tre år sedan jag var här sist. Arbete på annan ort och flyttbestyr har satt sina hinder.

Tre år är en lång, men samtidigt en kort tid. När jag åter sitter på bron i utkanten av Gammelstadsvikens naturreservat flyter tiden ihop. Det är som åren som gått saknar betydelse. Mina besök och alla de minnen de väcker lever i ett eget tidslopp.

Denna plats har fungerat lite som ett nav i vuxenlivet. Här har jag både känt jubel inombords, men även fått tid att reflektera över besvikelse och sorg. Detta har blivit en av mina platser för eftertanke och försoning.

Jag tror vi alla behöver våra platser och egna rum att dra oss tillbaka till. Det kanske inte gör oss lyckligare, men kan bidra till ett helande på livets många gånger krokiga stig.

Detta är också en plats för fågelobservationer och fågelsång. Denna kväll håller fyra kungsörnar utpost invid fågeltornet. Det är mäktigt, känner ödmjukhet och tacksamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om återkomster, platser, vilorum, naturen, fåglar, Gammelstadsviken

Den fria tanken

Vem som är fri och vad som är frihet kan vi ägna mer eller fria tankar om och spekulera i. Just det senare, den fria tanken, är något vi värderar högt i vår del av världen, den är en viktig del av ett öppet samhälle och en levande demokrati.

Hur fria vi egentligen är går det alltid att fråga sig. Vi influeras av vår omvärld i det lilla och stora. Det är oundvikligt, då vi är kommunicerade sociala varelser. I den postmoderna kultur vi lever i bombarderas vi av fler tankar och intryck än någonsin. Det både vidgar vår omvärldsförståelse, men gör oss också mer än någonsin utsatt för påverkan och riskerar att styra oss i våra tankebanor.

Det brukar sägas att media i alla dess former utgör den tredje stadsmakten. Att det förhåller sig så tycker jag vi ständigt får olika bevis på. ”Juholtaffären” är ett av de tydligare exemplen.

En hittills underskattad maktfaktor och kanske på sikt också ett hot mot den fria tanken kanske tekniken kommer att bli. I söndags hörde jag på Nina Björks krönika i ”Gomorgon Världen”. Hon berättade om teknikens påverkan i smått och stort. Alltifrån datorspelens påverkan på våra liv och värderingar till det att hon inte längre fritt kan välja tecken då hon skriver i sin nya mobil. Tre punkter (något som står för eftertänksamhet) har ersatts av smilegubbe (var glad!) när hon plitar ner punkt två. Det senare visar hur tekniken omedvetet eller medvetet styr våra liv och handlingar. Att förmedla eftertänksamhet är ju något helt annat än att vara glad.

Min konklusion blir, var vaksam och anpassa dig inte. Den dag när något liknande händer på Blogger och jag inte får teckna ner de tre punkterna eller något annat tekniken styr in mig i, då är det dags att lägga ner bloggen och söka sig andra skrivarvägar…

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, tankar, påverkan, teknik

Kravlösheten

Dagens utsikt

Det är en tidig lördag i maj. Utanför mitt fönster blåser i frisk råkall vind och blötsnön vräker ner. Dagar som denna borde det vara lätt att hålla sig för skratt.

Men, det finns också en annan sida av saken. Även dagar som dessa äger sin speciella rikedom. Dagen inbjuder till att dämpa kraven, ambitioner och förväntningar. Kanske träffa vänner över en enkel kaffekopp, läsa den ännu olästa boken och se den film man länge tänkt sig att se.

Det finns inga gråa och fula dagar. Det gråa och fula sitter alltid i oss själva och det är bara vi själva som väljer vilken plats detta grå och fula ska få.

Idag har jag bestämt mig för att det ska bli en vacker dag, trots snöglopp och avsaknaden av fågelsång. De goda vännerna har jag redan mött, nu återstår litteraturen, en god middag och och en riktigt bra film.

Det är en tidig lördag i maj, en kravlös dag, en bra dag....

Läs även andra bloggares åsikter om kravlöshet, vila, skönhet, fulhet, gråväder

I väntan och förväntan

Våren är en fin tid. Det är tiden för förväntningar och pånyttfödelse, men också en tid för starka känslor och oro. Efter en lång tid av relativ stillhet i naturen ska nu massor hända under en relativt kort period. Det finns en brådska i det som ska ske. Tiden med ljus och framförallt tiden med värme är kort.

Här ute vid Bottenvikens yttersta havsband råder delvis en annan ordning. Den som kan känna sig stressad av en accelererad rörelse av värme och ljus ska söka sig ut hit. Här finns det en annan långsamhet i årstidsförskjutningen. Lika mycket som det öppna havet länge håller vintern stången under senhösten, så bidrar samma nu tillfrusna hav till långsamhetens vår. Snön ligger fortfarande djup i skogens skuggiga partier och isens mörka rodnad utgör ännu inget hot för den som vill göra en liten vandring på det tillfrusta.

Långsamheten kan vara balsam för en orolig själ, för trots allt finns en förväntans pånyttfödelse nära. Tranor som trumpetar i fjärran, gässflockar som passerar och en försiktig trastsång i skogen vid dagens slut. Ingen överlastad orkester, men väl en lågmäld skön symfoni för den som ger sig tid att lyssna.

Läs även andra bloggares åsikter om våren, långsamhet, Norrbottenskusten, havet