onsdag 25 april 2012

En vältalig man


Scenen rullas upp dag efter dag – Breivikrättegången. Samtalet och diskussionen fortsätter, är Breivik psykisk sjuk eller en tvättäkta modern fascist, ska han få talat ut i offentligheten eller ska han tystas ner?

Att Breivik är en vältalig man bidrar säkert till att göra hans tankar och handlingar än mer förskräckliga. Samtidigt tycker jag inte vi kan förväntas oss något annat. En person som känner ånger, skuld och skam skulle aldrig ha satt ett sådant illdåd i verket.

Breivik skrämmer. Ska han då få tala om det skrämmande? I debatten finns det skilda meningar. De som vill tysta honom hyser en rädsla att fler skulle uppviglas och få inspiration till liknande illdåd.

Jag tror på det öppna samhället och det öppna samtalet. De som fängslas av Breiviks idéer och handlingar nås av hans budskap ändå. Jag tror att det bara i öppenheten det onda kan mötas . Vi måste ständigt vara beredda att pröva våra tankar i ett samhälle i snabb förändring. Gömmer vi de fascistoida tankarna och dess handlingar löper vi samtidigt att kapsla in vår egen rädsla inför det annorlunda.

Historien rymmer många exempel på till synes extrema personer som kan fånga flertalet människor. Det är bara i öppenhet extrema yttringar kan mötas. Genom att möta det extrema tömmer vi tankarna på innehåll innan de blir rumsrena. 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 21 april 2012

Play - en film som berör

Jag, Sven och Björn träffas regelbundet för att se en bra film tillsammans. Vi kallar sammanhanget kort och gått filmklubben. I vår lilla filmklubb visas sällan några ”feelgoodfilmer”. Snarare handlar det om ”feelbadfilmer” som får oss att känna oss ”feelgood”. Det är kort och gott filmer som väcker tankar, känslor, frågor och berör. Jag tycker att en riktigt bra film ska göra detta och gärna kasta nytt ljus över oss människor och den tillvaro vi lever i.

För en vecka sedan var det dags igen. Denna gång var det Ruben Östlunds omskakande film ”Play” som fick ta plats i skymningsljuset. Filmen har anklagats för att vara rasistisk. Ingenting kan vara så fel och ogrundat. Snarare väcker filmen många tankar om gruppen, maktutövning, utanförskap och vuxenvärldens välvilja, men samtidigt hopplösa tillkortakommanden.

 Filmen är en fantastisk bra, men oroande skildring som vi alla skulle kunna bli och kanske är delaktiga i. Detta är en film som det inte går att bli oberörd inför. Filmen är ett bra samtidsinlägg och fyller väl kostymen vid sidan av diskussionen kring Breiviks avskyvärda handlingar och en vida diskuterad tårta. Ruben Östlund kanske är den mest kreativa filmskapare vi har just nu. Jag tycker du är skyldig att se den!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 18 april 2012

Långt bort eller nära chefen

I mitt nuvarande arbete är jag regelbundet ute och informerar på olika arbetsplatser. Vid tillfälliga nedslag i en arbetsgrupp är det alltid spännande att göra sina iakttagelser. Mina informationer har nästan alltid skett vid arbetsplatsträffar. En arbetsplatsträff kan säga en hel del om en arbetsgrupps psykologi.

En återkommande iakttagelse jag gjort är att ju större gruppen är desto större är också möjligheten att gruppdeltagarna sätter sig långt ifrån chefen. Inte sällan långt ut i periferin som en sorts panelshönor (oftast är det kvinnodominerade arbetsplatser då det är offentlig sektor vi pratar om) som närmast försöker göra sig osynliggjorda. I små arbetsgrupper är situationen omvänd och stämningen närmast intim.

Kanske det här säger en del om vårt arbetsliv. Försöker man göra sig så osynlig som möjligt kan knappast vara tecken på en arbetsplats som mår bra och fungerar kreativt och ändamålsenligt. Snarast tyder den på frustration, ett medvetet eller omedvetet utanförskap och en känsla av alienation.

Om detta är ett mer allmänt fenomen borde det finnas en del att fundera hur stor man ska bygga en arbetsgrupp för att inte glädje, delaktighet och kreativitet ska gå förlorad. Det är ju ändå i samspel och delaktighet vi växer, skapar och bidrar till utveckling, både i och utanför arbetslivet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 12 april 2012

Inte en Rånebo

För en tid sedan besökte jag Råneå i skymningen. Råneå är det lilla samhället 35 kilometer norr om Luleå. Det fanns en tid då Råneå var en egen kommun. På den tiden gick E 4:an genom samhället och legendariska caféet Hanssons var ett nav och en mötesplats. Det var då det. Numera är E4:an omlagd, få har vägarna förbi Råneå, Hanssons café ett minne blott och det gamla kommunalhuset har reducerats till ett medborgarkontor.

Luleå kommun ska vara vår Norra landsdels motor. Det är säkert sant så läge vi pratar om staden Luleå. Även en kustkommun som Luleå är betydande till sin storlek. Åker man inåt landet minskar snart byarna i omfång och vitalitet. Har man passerat Niemisel är många av de husen längs med vägen övergivna och i olika stadium av förfall. Urbaniseringen är inte bara ett storstadsfenomen, utan finns även i Norrbotten, om än i mindre skala.

Råneå lever vidare med sin reducerade status, även om många Rånebor dagtid befinner sig i Luleå som arbetspendlare. När jag rullar in i samhället undrar jag dock alla Rånebor håller hus, jag ser inte en enda. Det är inte mitt i natten, utan vid middagstid. Kan det vara så att Råneå har marginaliserats till en liten sovstad där människor åker till och från arbetet, äter, tittar på TV och sover för att på helgen damma av skotern och ta en tur upp efter Råneälven?

Ett samhälle utan liv och rörelse förlorar lätt såsom själ som egen identitet. Jag antar att det finns många Råneåfenomen i vårt avlånga land. Ett resultat av den s k utvecklingen. Ingen rolig utveckling som inte bara påverkar samhällets själ, utan med all sannolikhet även de människor som bor där.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 9 april 2012

En vit påsk



Idag är det vitt ute. Vit himmel, vitt i luften och massor av vit snö. Det är en dag med tät dimma i det Norrbottniska kustlandskapet.

Påskhelgen har även i övrigt gått i det vita, även om solen och det blå himlavalvet har utgjort en stark kontrast. Påsken har för oss här uppe i norr med andra ord varit av bästa märke. För de flesta av oss är just soliga dagar vi längtar efter då vi kan nyttja all den snö som fallit tidigare i vinter. Det frikostiga snötäcket kombinerat med en tidigare blida har dessutom bidragit till en sällan skådad och upplevd skare.

Just ljuset är sällan så starkt som det är så här års. All snö och sol gör tillsammans landskapet bländande vitt. Vitt är ljusets och hoppets färg. Det kan ge oss energi och bär på hopp inför den tid som är på ingång. Men vitt kan även vara dödens färg. Det finns även många som känner oro och olust när ljuset och våren står inför dörren. Förväntningarnas årstid ställer även andra krav, krav som en del människor varken kan eller vill leva upp till.



På så sätt bidrar det vita ljuset till den kluvna känsla som är livet själv. Kanske just därför livet varken är svart eller vitt. Det har en blandning av båda färgerna utan att för den sakens skull behöver vara grått. Vi pendlar mellan ljus och mörker, vitt och svart. Både ljus och mörker liksom vitt och svart kan äga mening som landmärken och vägvisare. Därför kan en dag i november vara lika vilsam som en dag i april kan vara fylld av oro.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 2 april 2012

Samtalen


Samtal kan vara att hela sprickor

De pågår alltjämt, utsagda och outsagda. Samtalen har olika valör. Det goda samtalet består av lika goda lyssnare, de som är beredda att ge och ta emot med ett öppet inne. Det goda samtalet bekräftar, men utmanar även det invanda betraktelsesätt där du vågar pröva nya tankar.

Det goda samtalet respekterar alltid den andre, men mycket av det goda ligger även att utmana den invanda förställningsvärlden. Under våra dagar i Svens stuga i Ryssbält finns det tillfälle för många samtal, mestadels av den goda valören.

Det goda samtalet sker enklast i en miljö där vi är helt oss själva och befinner oss i ett tillstånd där livets krav inte pockar på. Våra möten i Svens stuga besjälas oftast av detta.

I en värld med högt uppdrivet tempo och krav på framgång och prestation där alla intryck riskerar splittra vårt fokus, vad finns där plats för kanske viktiga samtal? Jag ser till att freda mitt utrymme för goda samtal, allt annat äger mindre vikt…..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,