lördag 30 april 2011

Lloyd Cole



Den lilla salen på Kulturens hus var intill bristningsgränsen fullsatt när Lloyd Cole small ensamble entrade scenen i onsdags.

Vi alla som satt där, gammal som ung klädde av oss vardagen för ett par timmar för att lyssna på en mycket ödmjuk artist, av tidningarna kallad popikon.

Hur du nu än är med ikonstatusen var det nu en medelålders man som medkompades av två duktiga gitarrister. Bandet fyllde rummet med lätt allvarsamma texter och ett mycket tilltalande gitarrspel. Rummet fylldes med enkla medel med musikens magi och rymd.

För er alla som vill minnas och för ni andra som inte var där bjuder jag på ett litet smakprov. Kolla gärna in hans skivor. Den senaste, "Like a broken record" är inköpt och rekommenderas varmt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 24 april 2011

Påsk i rörelse



Efter en tid med höga varvtal med diverse flyttbestyr gäller ett annat varvtal under påsken. Vi firar den i det nordligaste kustlandet där isen fortfarande bromsar vårens framåtrörelse och där snön ligger kvar i skogens skuggiga partier.



Stugliv innebär alltid aktivitet i någon form. Speciellt i en nyköpt stuga som har stått utan skötsel under några år. Dessutom har jag gift in mig i en familj som giller rörelse och projekt. Sålunda reparerar Anton och Greger bastun för fullt. Lotta som hade som föresats att bara sitta i solen hittar snart krattan och rensar alla torra partier från gamla löv och fjolårsgräs. Själv ägnar jag mig åt det jag är bäst på - att elda. Fjolårsriset bränns upp ute på isen och vattenvärmaren testas för första gången.



Över allt detta pågår den stilla symfonin av stannfåglar och alla flyttfåglar som är på ingång. På kvällarna spelar pärlugglan, på morgonen orrarna och på dagarna fylls lufthavet av spel från tranor, gäss, trastar och spov.

Rörelsen är på väg framåt. Det finns ingen väg tillbaka....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 18 april 2011

Om friheten



Imre Kertész i ”Galärdagbok” serverar ingen lätt och sockersöt definition av det vi kanske omhuldar mest – friheten:

”Men vad är då frihet till sist? Att i den mörka polarnatten rikta våra staplande steg av en stjärna som vi själva har valt åt oss, samtidigt som vi mycket väl vet att vi aldrig kan nå denna stjärna. Men i så fall, varför väljer vi en stjärna åt oss? Uppenbarligen där det är mörkt. Fråga leder till fråga, frågorna rör sig i en cirkel, och i cirkeln kommer man inte in.

Nu vet jag vad frihet är: frihet är det som inte finns. En suck, en idé, ett absolut. Vi lever i det konkreta, längtar efter det absoluta och slutar i intet. – ty döden är det fasaväckande mötet mellan det konkreta och det absoluta, deras för subjektet vidkommande ironiska förening. Och höjden av ironin är att subjektet inte ens erfar det, ty döden är ingen erfarenhet.”

Kanske är det så att det vi strävar efter mest inte finns. Om det inte finns och vi ständigt strävar mot det icke existerande blir resultatet olycka. Jag tror att vi kan erfara fragment av frihet, men det finns alltid sådant som sätter gränser för oss, både vi själva och andra. Kan vi acceptera och leva med detta tror jag att vi både kan bli mindre ofria och lyckligare människor…..

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 14 april 2011

Flytt in till staden


Den lummiga delen av innergården. Vi bodde längst in i hörnet

Jag är ett barn av staden. Uppväxt i en av Gävles innergårdar kom jag bli den sista generationens ”rännstensungar”. Det var i skarven till miljonprogrammets tid. En sista tid då många barn växte upp i stadskärnan, var en del och formades av den. Världskartan för barnet var just den ganska sterila innergården med alla lekar. När jag blev något äldre utvidgades Världen till de nära omgivningarnas alla öde träkåkar som stod i begrepp att rivas.

Sedan jag flyttade från föräldrahemmet lämnade jag stadskärnan. Sedan dess har jag haft många olika boenden, men aldrig i direkt anknytning till staden och dess liv. Jag har tänkt att stadslivet är inget som passar mig. Jag vill ha tillgång till staden, men annars bo nära naturen och dess lugn.

Men, nu kommer det som jag aldrig trodde skulle ske att ske – om några veckor blir jag åter stadsbo efter över 30 år i förskingringen. Återstår nu att se vad det kommer att innebära och hur det kan förändra mig. Vi har valt en del av staden som ligger lite avskild med nära anknytning till fina naturområden, samtidigt som alla stadens faciliteter är inom räckhåll.

En ny spännande resa tar alltså vid. Jag har inga klara begrepp över hur det kommer att bli. Det som jag trots allt är helt säker på är att jag inte kommer att bli någon urban shoppingmänniska. Naturen och vidderna ligger alltid nära till för mig. Så är det och så kommer det att förbli.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 10 april 2011

Dödsmässa för en vinter



Var tid har sitt, var tid har sitt slut. I Norrbottens kustland dröjer det länge innan vintern släpper taget när den väl har fått sitt grepp.
Men, nu är vi där, en brytningstid då förändringen sker. Ingen dramatik, ingen skyndsamhet, men allt sker inför våra ögon.

När vinterns vindpinade drivor har nått sin skarpt avtecknade högsta punkt sker det. Den förändrade årstidens snöfall övergår i regn. Vinterns sorgflor ger avtryck mot stugfönstret.

Var tid har sitt brukar det sägas. Vårens ljus börjar sitt arbete med att bryta ner vinterns vita pergament. Det är en dödsmässa framförd av en fuktig vind som frambär vårens speciella doft som ger aningar om en pånyttfödelse.

Vinterns mörka långsamhet övergår i vårens glädjefyllda oro. Det ena möjliggör det andra. I en obeständig tid finns alltid det beständiga ramverket, födelse och död, död och födelse….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 6 april 2011

Markörer



Vi är i behov av goda rutiner och upprepningar. Sådant som ger våra liv en trygg plattform från vilken vi kan gå vidare att möta såväl prövningar, som glädje och möjligheter.

När vi ska skilja ut oss från det vardagliga och möta sammanhang som skänker glädje och välbefinnande är det viktigt med markörer. Jag har skrivit om det i den korta texten om kanelgifflar – om att göra sådant som förstärker en nukänsla och hjälper en orolig själ att få ro.

Naturen har alltid sina markörer som kan hjälpa oss dit som horisontlinjen, stigskiljet eller fjällvärldens vattendelare. Invid en stuga vid havet efter en lång vinter finns alltid den hårt packade snödrivan framför stugan. I bakgrunden finns öar av olika storlek som ger avgränsning och rymd.

Markörerna finns alltid och kan ge mening för ett gott välbefinnande…..

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 2 april 2011

Veckans CD

Björn Åkerstrand, min gode vän med det breda musikörat kommer framöver rekommendera veckans CD för er som har tillgång till Spotify. Lägg er ner i soffan och passa på att öppna ert sinne för nya toner och influenser.

Klicka på länken till höger och ni har tillgång till musiken!

Kravlösheten



Att vakna upp i en stuga efter en god nattsömn. Vakna upp till en gråvädersdag, begränsad sikt och en fuktig vind som taknocken att morra. Att vakna upp till just en sådan dag kan fylla mig med en skön glädje och tacksamhet till livet.

Just denna dag är en sådan dag. Jag kan klä av mig alla eventuella ambitioner och krav. Det är lätt att bygga upp förväntningar och krav på solsken och lättköpta och behagliga upplevelser. Naturen och vädret har sin speciella ordning utanför vår kontroll. Jag känner tacksamhet för just detta.

Denna dag får jag den välbehövliga hjälpen att bromsa in. Samla tankarna, orden och texterna. Musiken och den sprakande brasan i bakgrunden förstärker medvetandet om något stort, men lika självklart - jag är takt med mig själv utan att någon knackar på min dörr…..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 1 april 2011

Kanelgifflarna


Det fullbordade bordet

Livet har sina olika markörer. Sammanhang som återkommer. Vissa är viktigare än andra, något speciellt att återvända till, ja, rent av längta till.

En av dessa viktiga markörer är Ryssbälts kanelgifflar. Vi har just kommit tillbaka till denna återkommande installation där mötet sker i Svens stuga invid havsbandet. Här lämnar vi vår vardag bakom oss och träder in i ett annat landskap med naturen som närmaste landskap och närande vän.

Just efter ankomsten när elden i kamminen har tagit fart och en försiktig värme sprider så plockas de fram, kanelgifflarna. Dessa enkla uppenbarelser tillsammans med det nybryggda kaffet och den enkla maltwhiskyn. Då sprider sig värme och snabbt i kropp och själ. Detta enkla blir i sitt sammanhang något mycket speciellt. Denna markör ger den välbehövliga hjälpen att för tillfälligt lämna något bakom sig och att öppna sig för stillheten och den uppriktiga vänskapens ärliga kraft.


Stugägare Sven som gör detta möjligt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,